Tystnad

Läsning pågår

Husen i Jyväskylä: Finncon 2019

i.

Han grät när de fäste honom på korset, ylade förtvivlat när de långa spikarna gled genom kött, senor och hud. ”Min stad”, snyftade han, ”min stad, varför har ni övergett mig?” De försökte förklara att de inte hade övergett honom, att de aktade honom lika mycket som alltid. Det var bara så här man gjorde om man ville försäkra sig om att någon skulle leva vidare, om någons ande skulle fortsätta vila över trakten. Det visste alla. Arkitektens klagan dränkte deras lugnande ord. De var lite illa till mods. Det var inte alls den värdiga ceremoni de hade hoppats på. De lade honom i hans mausoleum och borgmästaren höll ett ansträngt tal om hans gärningar. Sedan talade de inte mer om saken.

Arkitektens ande vilar över mycket. Eller så är det en annan arkitekts.

1.

Jag har ägnat fem dagar i ett töcken av koncentrerad splittring: arbetat med ett ljudkonstprojekt, lotsat Bo Gustavssons översättning av Abdellatif Laâbis Osäkerhetsprincipen runt de sista hindren för tryckning och läst böcker av Charles Stross. Det är alltså förutsägbart att kroppen skall reagera med en allergisk reaktionen i mötet med omvärlden. Jag tar min väska, går tre minuter mot busshållplatsen för att ta mig hem till Malmö. I den korta väntan på bussen gör sig de första symptomen gällande. Det är sådant de gärna gör.

Abdellatif Laâbis Osäkerhetsprincipen. Den borde ni skaffa er så snart den kommer. Den kommer snart.

I Ängelholm springer jag helt kort in i Karin Tidbeck. Hon är förstås inte på väg till Jyväskylä. Det är ändå ett bra kongresstecken. Jag anländer Malmö, slänger in min väska, grabbar tag i den tidigare Finlandspackade. Vänder i dörren. Sedan sitter jag på Kastrup och knaprar i mig ett halvt apotek medan febern stiger tillsammans med flygplanen. Det känns som en usel idé. Det är den gamla förkylningen som gör en försiktig återkomst, tänker jag optimistiskt, väl medveten om att förkylningar inte fungerar på det sättet men mycket väl slå tillbaka immunförsvaret nog för att öppna porten för något av de där ett par hundra andra förkylningsförknippade virusen. Om du har en bra värd vill du dela ’na med mig i en bravärdmelodi? Men det är en mycket mänsklig tanke. Hoppet är det sista som lämnar oss. Hoppet och förkylningarna.

Jag antar att det säger någonting om mig som person. Låt mig bara ha det trevligt och träffa mina vänner och jag kan i sista stund bestämma mig för att, nej, jag har för mycket. Jag orkar inte. Sätt mig i programmet – ge mig en uppgift – och jag kommer med feberglansiga ögon att påbörja resan och lägga alldeles för mycket pengar på att åka till en halv kongress för nu har jag ju lovat att göra någonting, innerst inne väl medveten om att jag på intet sätt är oersättlig i sammanhanget. Att ha roligt är för oseriösa människor. Vi andra söker plikter. Det är så vi kommer upp ur sängen på morgonen.

2.

Flygplatser är våra portaler. Rituellt ställer man sig i kö, tar av sig bältet, lägger sina vätskor väl synliga i den lilla påsen, ställer sig utanför metalldetektorn och väntar på en nådig nick. Sedan går man in, viftas förbi, och är inne. Världen flimrar till och när man kliver ut ur systemet är man i Finland.

Mörkret har lagt sig över Helsingfors; regnet söker en annan gemenskap och kastar sig mot väggar, gator och flanörer. Tågen mot Jyväskylä har lagt sig i dvala för natten, ovilliga att möta vad som än vandrar längs spåren i dunkeltimmarna. Men här som annars bjuds härbärge för den vandrare som kan betala. Receptionisten välkomnar mig på modersmålsklingande svenska. Så hittar hon inte några ord i beskrivningen, utan söker sig till engelskan för att fylla i ordförrådets luckor, så som finskspråkiga finländare ibland gör. Ursäktar sig. Jag säger att hon talar utmärkt svenska och att min finska verkligen är mycket sämre. Hon förklarar lite nedslaget att, jo, hon är ju finlandssvensk. Hon talar bara inte så mycket svenska nu för tiden. Tappar orden. Vi förenas i vår outtalade skam: hon för att hon glömmer sitt modersmål, jag för att ha berömt en modersmålstalare för hur väl de talar språket. Det är också en samhörighet.

3.

Jag vaknar frisk och pigg.

4.

Jag har tre och en halv timmes tågresa till kongressen. Det är utmärkt: tid att förbereda hedersgästintervju. Den har förstås förberetts tidigare. Men nu skall lästa böcker, texter och intervjuer sammanfogas till den ammunition med vilket samtalet skall matas.

Charlie Stross författarskap bor någonstans där sf-litteraturens tankeexperiment möter den glada underhållningslitteraturen. Han är en idéförfattare, men inte den typ av idéförfattare som tar ett koncept och sedan försiktigt vänder och vrider på det för att metodiskt utforska det. Hans recept tycks snarare gå ut på att ta några fina idéer, köra dem i en mixer, se vad för roligt som dyker upp och krydda ordentligt.

5.

Man anländer. Promenerar längs Jyväsjärvis strand tills man når ett hotell. Lämnar sin packning. Går till kongresslokalen. Möts av ett myller människor. Utanför står Henry Söderlund, fotoapparat i fast grepp. Det känns tryggt så. I hallarna trängs främmande ansikten med finska bokbord, förlag, föreningar och försäljare med folkmassa. Jag vinkar åt vänner, välkomnas, vandrar runt. Får min namnskylt för programmedverkan och hittar det gröna rummet mest för att ha någonstans att vara.

Hotell.

Där sitter Charlie. Jag presenterar mig som den som skall ta honom genom morgondagens hedersgästintervju och föreslår struktur: en kort vandring genom bibliografin, därefter en diskussion kring centrala teman, slutligen en kort stund frågor från åhörarna. Ekonomi, nämner jag. Från Singularity Sky som mycket handlar om den påverkan en överflödsekonomi har på den politiska strukturen i en värld som inte lever i överflöd till Naptune’s Brood och olika former av betalningsmedel till Halting State där en av de inledande frågorna är hur ett gäng digitala orkers – ”and a dragon, for support” – rån kommer påverka ett spelföretags aktiekurs till The Merchant Princes-serien som, tja, cirklar kring handel och ekonomisk utveckling till Accelerando och diskussionen om ekonomiska system till The Laundry Files som inleds med gräl om budget och utvecklas till en metafor för vår tids finanssystem. Visst, nickar Charlie. Problemet med att skriva nära framtids-science fiction i dagens värld, föreslår jag. Mm. Att leva med en bokserie i ett par decennier och hur författarens åldrande påverkar böckerna, säger jag, som fortsättning på någonting han tidigare skrivit om. Absolut. Singulariteten, för … han gör en grimas. Förklarar att det inte är vem han är längre. Att han i värsta fall kan prata om varför han inte längre skriver om det. Att Singularity Sky är en illa vald titel för att en redaktör tyckte att det var inne då. Accelerando skriven av en annan person i en annan värld. The Rapture of the Nerds mest parodisk. Jag har läst eller läst om stora delar av hans författarskap under några månader. För mig finns det inte mycket tidsdjup: böckerna står bredvid varandra i min bokhylla och i min läsning. The Labyrinth Index inte mycket nyare än The Family Trade. Jag har läst om ”Lobsters” så sent som på tåget upp. För honom är det historia. Den fjärde dimensionen lägger titlarna i en tidsbrunn; även om jag kan räkna upp publiceringsår för hans titlar är min uppfattning om bibliografins landskap tredimensionell. Böckerna rör sig friare längs tidsaxeln i min värld.

ii.

Professorn lade en gång fram teorin att byggnaderna inte alls hade varit vita från början. Den monokroma arkitekturens kvävande norm var ett missförstånd: färgen hade bara regnat bort. En gång i tiden hade staden varit ett myller av glada pastellfärger. Det var roligt, tyckte folk, och hon visste säkert vad hon talade om. Kommunen köpte in belysning för att nattetid projektionsledes påminna om den tid som varit. Det antika Jyväskylä, kallade man projektet. Sedan flyttade professorn till Esbo och det hela föll i glömska.

Jyväskylä. I färg.
Fortsätt läsa

Åcon – en tionde gång

1.
Jag vaknar alldeles för tidigt. Barn har ännu inte gått till skolan. Människor med portfölj i hand och kaffe i kropp har ännu inte satt sig på tunnelbanan. Förrådd av min värds önskan att framstå som en duktig arbetsmyra i näringslivets tjänst och dyka upp på kontoret före klockan tio – och någon form av mätare i hans lägenhet som skall få ett nytt SIM-kort – tvingas jag upp för att möta det bistra land som kallas morgon. Och ändå: jag skulle fortfarande inte ha hunnit med anslutningsbussen till den tidiga färjan. Istället åker jag till Wikimedia Sveriges kontor och stör för någonstans skall min tillbringa sin arbetsdags förmiddag. I fem dagar skall vi vara på kongress. Man kan försaka sin sömn och ta morgonfärjan för att vinna ett par timmar extra. Men kongressen är lång nog ändå.

Jag släpar mina resväskor likt Sisyfos sin sten. Når kullens topp – ett mål. Snart nog rullar stenen ned och man måste därifrån. Man kommer hem till Malmö. Packar upp. Det går en vecka. Man packar ihop en väska igen. Sju dagar tidigare har jag varit i Stockholm – för fira att Malin Hedström nu för tiden slipper äta budgetköttbullar och att det spelföretag hon medgrundat istället drar in pengar och anställer en smärre hord människor – och i Uppsala, för att se Joakim Sundh avlägga akademiskt gesällprov och träda in i doktorernas skara. Det är fint att se människor växa upp och bli duktiga kugghjul i det vi kallar samhället. Jag skall på balett i Stockholm, kongress i Mariehamn, lantlig vistelse följt av bröllop i Svinnersta. Kanske några dagar i Mälardalstrakten. Eventuellt – vet jag redan då – hinner jag inte hem före Swecon i Västerås heller. Således har jag lagt allt en människa behöver i en medelstor rullväska. Tung är vår börda. Eller vårt bohag.

Resan till Åcon är en ensam färd över blåsig sjö. Då kan man fundera på vilket fantastiskt ord sjö är. Det är vanligtvis en mindre bit vatten omgiven av land, vilket skiljer det från ett hav, som är en större bit vatten som tillsammans med annat vatten omger land. Förutom när det det inte är det, som i i Sydkinesiska sjön. Bäst är det kanske på tyska och nederländska. Tyskans Meer är ett hav medan nederländskans meer är en sjö. Tyskans See är en sjö medan nederländskans zee är ett hav. Detta hade kunnat vara förvirrande. Tyskan försöker därför påminna oss om hur bra ordet sjö är och att man egentligen inte behöver någonting annat. För enkelhets skull kan man skilja på der See, sjön, och die See, havet. Men även de nordgermanska språken har haft sitt *mari, som vi fortfarande kan se i isländskans lite poetiska mar eller danskans – eller det äldre svenskans – marsvin för tumlare. Allting kan vara en gris, och så får vi Sveriges bästa byggnadsnamn: Marsvinsholms slott. Man skulle kunna läsa det som Tumlarholms slott. Man kan också välja att läsa det som Havsgrisöslottet.

När man inte sitter och myser över fina ord kan man arbeta. Semester är bortkastad på resdagar. Östersjön bjuder generöst på bättre mobiltäckning än bussresan mellan Stockholm och Grisslehamn.

Adlon. Vår plats i livet.
Fortsätt läsa

Repliconrapportering: Swecon 2019

Tung är den resandes börda. Nätterna väger. Samvetet likaså. Man förnekas hemmets lätthet. Men framför allt behöver man släpa på en stor väska med all packning man kan behöva under tre veckors vistelse: två länder, fem orter, åtta sängar. Kläder för vardags och kongress, bröllop och träning, stad och landsbygd. Kameror. Böcker. Det där man behöver i livet.

Vår resa börjar vid födseln och slutar i graven men just etappen till Västerås utgår från Uppsala. Där väntar en buss – nå, väntar är kanske att ta i, den är nära att påbörja sin färd utan mig – och på bussen Ian Sales. Jag är artig nog att vara social de första tio, femton minuterna. Sedan kräver jobbet min uppmärksamhet och jag ägnar resten av resan åt att stirra in i skärmen medan Ian i sätet bakom mig får söka tröst i litteraturen. Litteraturen har å andra sidan tröstat långt fler här i världen än jag har, så den är säkert väl förberedd på sitt uppdrag.

I Västerås finns en kongress. Men först skall man till ett hotell. Vägen dit skriker forna tiders industri: enorma byggnader mellan vilka billeder sträcker sig som sår i staden, vallgravar som hindrar framfarten. Men så blir det grönt vid övergångsstället och man får komma fram ändå.

Fortsätt läsa

Älskade, usla Drömskärvor

Låt oss tala om en riktigt dålig och ganska älskad bok.

I slutet av 2002 lanserades en webbplats – ett community – som hette Catahya. Den hade fokus på fantasy i olika former, vilket med tiden kom att utvidgas till fantasy, science fiction och skräck men ärligt talat mest fantasy och de där olika formerna var huvudsakligen litteratur. 2003 bildade vi en förening eftersom grundarna hade fått för sig att man då kunde håva in pengar från Sverok. På så sätt kom de snart att förlora kontrollen över sin skapelse samtidigt som den svenska staten investerade tiotusentals kronor i att utbilda en kader tonåringar i organisationsutveckling och demokratiskt styre, men det är en annan historia. Från 2003 och några år framåt var – innan sociala medier dödade forum- och communitykulturen – var Catahya den dominerande svenska webbplatsen för fantasylitteratur, och förmodligen för angränsande genrer också.

Själv var jag skribent, moderator, ett tag ansvarig för forumsverksamheten, språkgranskare, drog igång ett novellpris som levde några år, ordförande för föreningen 2004–2005 och i styrelsen någon annan vända senare, och en lång rad andra saker. Vi var unga, vi var duktiga, vi var drivna och vi hade hur mycket tid som helst. Men även om folk nu femton år senare är publicerade, disputerade, anställda, allmänt kompetenta eller vart livet än har fört dem så, tja, kunde vi inte så mycket om hur man gjorde saker. Det blir så när man inte har någon erfarenhet. Detta hindrade oss inte från att få för oss att vi skulle ge ut en novellantologi.

(Slår man upp första sidan och läser kallar Drömskärvor sig själv en novellsamling, vilket är det ord som används om en samling noveller med en eller ett par författare. Det är svårt med terminologin ibland.)

Så vi tillsatte en redaktionsgrupp, gick ut med att det gick att skicka in noveller och gjorde ett urval. Det sistnämnda märks inte nödvändigtvis så i efterhand. Några av författarna var ett par år äldre, och lite mer slipade, men det fanns inte så hemskt mycket till redaktionell process och de flesta av oss, ja, unga. Jag var sjutton när vi publicerade boken, femton respektive sexton när jag skrev novellerna vi bidrog med. Jag var inte yngst.

Boken är uselt korrekturläst – jag minns inte om vi ens hade mycket till korrekturläsningsprocess över huvud taget, men om vi hade det visste vi inte hur man gjorde – vilket inte ens är en av dess mer anmärkningsvärda brister. Eftersom vi inte hade några pengar lånade vi – själv var jag inte med, jag bodde i Vänersborg – skärmaskinen på Sverok Stockholms kansli. Vi hade gjort någon form av förberedelse, men inte så mycket att vi lyckades undvika att trycka mörkbrun text på svart bakgrund.

Det går att läsa i rätt ljus. I allt annat ljus blir det svårare.

Den har inget ISBN-nummer. Jag är tämligen övertygad om att varken Kungliga biblioteket eller Lunds universitetsbibliotek har ett exemplar. Det borde vi förmodligen försöka åtgärda. Sidorna är lite skeva ibland, precis tillräckligt mycket för att man skall höja på ögonbrynen eftersom det är sådant som inte händer i böcker som inte limmats ihop av glada tonåringar som utan erfarenhet av trycksaksproduktion fått tillgång till en skrivare och skärmaskin. När jag nyligen sov över hos en gammal vän som var med när det begav sig konstaterade hon att dess främsta värde förmodligen ligger i hur glada alla gamla catahyaner ser ut när man plockar fram den, för att det är roligt att det finns så dålig litteratur i världen och att vi är medskyldiga.

Den har sina dalar och sina toppar – men om topparna är Kinnekulle är dalarna djuphavsgravar. Men vi var unga, entusiastiska och hade åstadkommit litteratur. Den fick se ut som den ville. Så vi fortsatte. Nästa antologi var ett ganska stort steg framåt i produktionskvalitet. Det är fortfarande inte så att du kan köpa ett exemplar, eftersom vi nu för tiden inte har hjärta att ta betalt för den, men det går än så länge att skaffa sig den mot att du står för portokostnaden. Jag har ett par noveller i den också. De är inte plågsamt dåligt skrivna, bara fullständigt meningslösa små bagateller.

Vissa av oss har skrivit annorstädes. Maria Nygård och jag i en rad svenska tidskrifter och antologier genom åren. Andra Grave-Müller och Anna Högberg är böcker publicerade på små svenska specialförlag för science fiction-, skräck- och fantasylitteratur. Christina Brönnestam var redan då publicerad av Natur och Kultur. Men någon fantastisk bok är det inte. Däremot blev den bra mycket finare. Och lite bättre. Kanske är det därför den är mindre ihågkommen. Inte lika bra som de senare, men inte heller lika kärleksfullt usel som Drömskärvor. Så vi fortsatte. Catahya håller slutligen på att lägga ned all verksamhet, efter att huvudsakligen ha varit ett museum i åratal, men några av de här går fortfarande att köpa i nätbokhandeln om man vill, som ett minne av en del av Fantasysverige som hade sin tid. En del av novellerna i de senare antologierna är genuint bra.

Det är bland annat härifrån flera av oss som driver Vendels förlag kommer. Maria Nygård, Fredric Bauer och jag var inblandade mycket tidigt, Daniel Albertsson lite senare. Hela essäredaktionen har sin gamla hemvist på Catahya. Drömskärvor – med mörkbrunt tryck på svart omslag – var det första vi var inblandade i. Och jag inte låta bli att känna en ganska öm kärlek för den, inte bara för att vi kom att bli bättre med åren utan för att det är fint när folk som inte har någon aning om vad de gör och ganska små resurser kan få driva sådana här projekt.

I ett utslag av nostalgi rotade jag fram en av novellerna från Drömskärvor och lade upp den på nätet igen, om någon skulle roas: ”Staden som en gång var”. Man hade en annan uppfattning om stilistik och estetik när man var sexton, det skall villigt erkännas.

Saker jag läste i januari

läst i januari

Jag vill gärna rapportera:
Det är aldrig så tyst som i oktober,

skogsvägarna, de melankoliska spåren
Den halvt oläsliga skylten: Tillträde förbjudet
– Ur Anteckningar av Tua Forsström

Jag tror att jag läste ganska mycket i januari, men hattade omkring mellan olika böcker så att knappt något blev utläst. Jag läste exempelvis några hundra sidor av Dan Simmons The Terror som jag har haft på gång i evigheter, men hela tiden måste avbryta för att något annat kommer emellan (som bokcirkelbok till jobbet) och sedan kan det ta några månader innan jag plockar upp den igen. Men det gör inget egentligen, det funkar att läsa den så. Det spelar ingen roll om jag inte kommer ihåg exakt vad som hände sist – det är fortfarande kallt, det är fortfarande misär, de dör fortfarande en efter en.

Jag läste första kapitlet i The Left Hand of Darkness av Ursula K Le Guin till en bokcirkel med vänner som jag sedan gick på fast jag hade läst så lite. Jag tänkte att det kanske skulle skaka loss några minnen – jag har läst den förut, men det var länge sedan – men det enda jag kände igen var namnen.

Förresten, om ni får chansen att se dokumentären The Worlds of Ursula K. Le Guin borde ni ta den! Jag såg den på Bio Rio i höstas och den riktigt sevärd, dels för att Ursula är Ursula och dels för att den lyckas hålla en balans mellan att introducera den publik som inte känner till hennes författarskap och samtidigt ge något till de som redan har koll.

En bok jag avslutade var den tunna Anteckningar av Tua Forsström, en otroligt fin diktsamling om sorg och saknad. Någon har dött, förstår man tidigt. Ett barn, verkar det som. Hennes barnbarn, googlade jag fram. En så bottenlös orättvisa.

Anteckningar rör sig i naturen, i skogen där det finns harar, vid vattnet. Den känns mjuk, varsam. Bland naturbilderna insprängt det praktiska: ”Men vad ska jag göra med dina saker”. Denna enkla mening, som har snurrat i mitt huvud en miljard gånger de senaste åren. Anteckningar åkte med mig i väskan fram och tillbaka till jobbet och jag fick pausa flera gånger för att inte sitta där och gråta på tåget.

Therese Eriksson skrev i SvD: ”Att beskriva dikternas beståndsdelar – som de ständigt återkommande hararna, fiskarna och hästarna –, vad de är, det går ju. Men att förklara vad de gör, med läsarjaget, är närapå omöjligt. Detta är dikt att stå öppen inför, låta sig översköljas av. För så är det med poesins hullingar, att man aldrig på förhand vet var de ska få fäste. Men att de får det kan man, när Tua Forsström håller i pennan, däremot vara säker på.” Så är det. Den har hakat i min bröstkorg och stannat kvar.

The New Voices of Fantasy (red. Peter Beagle och Jacob Weisman) har jag också haft på gång i evigheter, men nu läste jag äntligen den sista novellen. Det är en novellantologi med 19 noveller av några av 2010-talets mest intressanta nya fantastikförfattare.

Det är kanske bakvänt att börja med att säga vad den inte är, men jag läste en kommentar där någon tyckte att den var fel sorts fantasy, eller inte riktigt fantasy, och visst, New Voices är ju inte ”magiker i sekundärvärldar”-fantasy eller vad nu den personen var ute efter. Det är inte särskilt mycket svärd heller. Däremot gott om annan magi och konstigheter – en storm som förälskar sig i en människa, hemsökta rymddräkter, levande hus, hamnskiftare, maktkamp mellan bin och getingar, vampyrers livspussel, drakdräpare utan drakar att dräpa osv. Den har allt från det poetiskt vackra till det humoristiska till det skrämmande. Som vanligt med antologier fastnade jag ju inte för allt, men jag tyckte om mycket och den är ett jättefint urval av vad fantasy kan vara.

Jag läste också en hög med gamla artiklar av John Henri Holmberg, till en kommande bok på Vendels förlag. Yay!

Månadens fakta

Jag ser jämt en massa intressant facklitteratur på jobbet som jag aldrig läser. Jag ville göra något åt det och satte som mål att läsa en i månaden i år. Jag brukar inte ha läsmål eller hoppa på läsutmaningar för då känner jag mig bara stressad och genomför dem ändå inte, men jag ser inte det här som ett ”läs mer” utan snarare ”läs istället”. Antagligen betyder en faktabok i månaden mindre skönlitteratur, särskilt med tanke på hur lite jag läser över huvud taget numera. Och då får det bli så.

Jag kan ju också göra det lättare genom att välja något kort. Som den underhållande och samtidigt overklighetskänsloframkallande Vi bara lyder – en berättelse om Arbetsförmedlingen. I den skriver sociologen Roland Paulsen om sin studie på ett av Arbetsförmedlingens kontor. Det finns gott om Kafkaliknande situationer, som ett personalmöte när AF har fått något nytt system som inte alls fungerar och skickar ut automatiska sms till fel personer. Vad ska personalen göra? ”Skit i det.” En handläggare som varit med länge säger att varje gång de får något nytt system eller nya rutiner får de höra att det kommer att göra arbetet snabbare och lättare, men det blir alltid tvärt om.

Som titeln antyder skriver Paulsens mycket om lydnad. Flera av handläggarna han intervjuar verkar ju tycka att en del av det de håller på med inte är ändamålsenligt. Vilka strategier har tjänstemän som får arbetsuppgifter som de uppfattar som meningslösa eller rentav fel? Hur motiverar man för sig själv att följa ett regelverk som man egentligen tycker är absurt?

Paulsen skriver att idén till att studera AF kom när han själv var inskriven en kort period mellan jobb. Han blev osams med sin handläggare, eftersom han tyckte att det var helt onödigt att göra vissa saker han förväntades göra – hans nya jobb skulle ju börja om några månader. Varför gå på aktiviteter som inte kommer leda till något och söka jobb han inte kan ta? Det var länge sedan AF:s huvudsakliga roll var att förmedla jobb. Idag är den främsta uppgiften att kontrollera och aktivera de arbetslösa. Varför, undrar Paulsen, tvingar man människor till aktiviteter som är förnedrande och meningslösa och som inte leder till jobb? Om åtgärderna faktiskt gav något skulle väl folk delta frivilligt. (Man kan ju inte få pengar för att göra inget, är det vanliga svaret.) Det är som vanligt kul att läsa när Roland Paulsen ger sig på vårt samhälles syn på arbete och byråkraticirkusen som hör till.

En kort dokumentär baserad på boken finns förresten på SVT Play.

Finncon 2018

1.
Finskans Turku kommer från fornöstslaviskans ord för torg. Jotack.

a.
Som barn hade jarlen av Åbo en gång fastnat i en grotta. Det hade varit mörkt, och kallt, och han kom inte loss. Där satt han, i timmar, och försökte slita sig lös. Han grät, först häftigt och upprört, sedan stilla och hopplöst. Hjälp lyckades inte ens komma fram till honom: han var liten och smal och fullvuxna män och kvinnor kunde inte ta sig fram till den del av grottan där han fastnat.

Han skydde trånga ytor resten av sitt liv. Ibland beordrade han att hus skulle rivas om gränderna blev för smala. Han var aldrig så lycklig som när han fick anlägga en ny öppen yta.

flygplan

Åbo flygplats.

2.
Det finns ett hotellrum för mig. Jag vet bara inte var. Hanna Hakkarainen har frågat om jag vill dela rum för kongressen, bokat och sedan inte meddelat var. Hon skall möta mig någonstans. Först vid flygplatsen. Andra förpliktelser drar ut på tiden. Kan jag möjligtvis ta mig in till stan? Visst. Utanför Åbo flygplats portar står en buss som en tjock springare som bara väntar på att få bära mig någonstans. Med svenska flygplatsmått mätt är den så gott som gratis. Jag skickar ett sms från min ståldroska och undrar om det finns närmare instruktioner än bara staden i allmänhet. ”Torg”, lyder det karga svaret. Jag tittar upp mot skärmen som visar de kommande busshållplatserna. Puutori. Kauppatori. Jaha.
Fortsätt läsa

Fantastika 2018

Det var kväll och det blev mor­gon. Det blev den förs­ta da­gen.

Jag vaknar i en beskedlig röra efter föregående dags försiktiga tidskriftsfirande och tar mig mot tåget. Julias ugglor har satt samman ett litet fansin. Det har allt en tidskrift skall ha. Reportage, insändare, annonser, dikter. Således värt att ta över min lägenhet för att fira i vänners lag. Men allt roligt har ett slut och sedan måste man norrut.

Juni är den grymmaste månaden. Den driver människor ur den djupa dvalan, blandar brådska med byråkrati, kittlar stela samveten med dödlinjer. Åtminstone för den stackare som arbetar i en organisation med verksamhetsår som inleds i juli och där pappersväldet nu kräver sin tribut: Allt dumt man under året har sagt att man skall göra skall nu stå klart. Lika oväntat och plötsligt som alla andra år. Som snö på järnvägen. Det ligger ingen förväntan i luften. Det finns ingen glädje över vänners kommande återseende. Inget skärskådande av programmet. Bara datorns stressade sirensång. Man stirrar in i skärmen, hamrar lågmält på tangentbordet och alldeles för snart har man rest från Malmö till Stockholm.

Efter kongressen skall det spekuleras i att rivandet av Slussen skall ha kunnat bidra till att hålla medlemsantalet lägre än det annars kunde ha varit. Det låter rimligt. Det tar säkert fyra minuter längre tid för mig att ta mig till Sickla än tidigare år när det vankats kongress i Dieselverkstaden. Sådant spelar roll. Det får man ha förståelse för.

Quality Hotel Nacka tornar upp sig som en oformlig tegelhög. Ful, men inte ful nog att ha charm. Men det erbjuder sängplats och sällskap så det får vara det förlåtet. Redan i receptionen möter jag Jessica Elgenstierna. De har sett mig från fönstret, meddelar hon, och tänkt öppna det och ropa för att vägleda mig. Saga hade hindrat Tony. Sådan är döttrars börda. Jag tackar för omtanken, tar hissen, möter familjen Elgenstiernas övriga kongressdelegater. ”Du hittade hit ändå?” säger Tony, och berättar att han tänkt hjälpa mig på vägen. Jag tackar och meddelar att jag har hört ryktet. ”Men herregud” muttrar Saga. Tung är döttrars börda.

elgenstierna

Närvarande delar av familjen Elgenstierna.

Kongressen är en kongress. Det har den varit i några timmar när jag kommer fram. Man vandrar runt. Säger hej. Blir definierad som människa. ”Du är ju inte särskilt ny här längre”, säger Wolf von Witting, i betydelsen att min fandomtid nu börjar nosa på myndighetsåldern. I en annan diskussion placerar Hans Persson mig i Cory Doctorows Eastern Standard Tribe, vilket stämmer någorlunda så länge jag är i Europa men egentligen är en lögn. Så tidigt går jag aldrig upp när jag faktiskt är i USA.

Nacka brinner. Vinden ligger på åt rätt håll, så vi märker inte mycket av det. Det blir aldrig något Spokane av Sickla. Allt som skvallrar om skogsbrand är de från Italien inlånade Bombardier 415 som stryker lågt över kongresslokalen på sina rundor för att dumpa sin börda och dränka branden efter bästa förmåga. Med Maria Nygård, Linn Liljemo och Sara Stridh följer jag dem gå varv efter varv efter varv. Sedan går vi in och tänker inte mer på det.

Mingelyta

Kongress.

Ian Watson håller ett föredrag. Det handlar mest om Mary Shelleys Frankenstein. Om vad det egentligen hade gjort med språket om vi inte hade haft Frankenstein att referera till när vi skall få världen att förstå vad någonting har lett till eller kommer att leda till. En Jekyll? Kanske. Men det är inte riktigt samma sak. Om monstrets utseende: Boken anger att Victor Frankenstein fått delar av sitt råmaterial från slakthus. I slakthus hittar man inte likdelar efter människor. Frankensteins monster är delvis nötboskap. Eller häst. Inte konstigt att omgivningen höjde en smula på ögonbrynen inför utseendet. Om Karl Marx som Mary Shelley-inspirerad men måhända inte särskilt skicklig romantisk poet. Det är omväxlande intressant och roligt, ibland både och samtidigt. Sedan drar han in publiken i sina spekulationer och visst, det är fortfarande rätt kul när han antecknar allt viktigt som sägs inför framtiden. ”Gay monster?” skriver han samtidigt som han med bärande stämma låter publiken följa med. Men det är inte riktigt lika roligt som när han följde sin egna tilltrasslade röda tråd. Särskilt inte när första raden mikrofonlöst börjar föra konversation med honom i kongressens största sal.
Fortsätt läsa

Med uppenbar status

Överst på Adlibris topplista just nu ligger Lisa Jonssons Ni vann aldrig: Så tog jag mig levande genom högstadiet. Om ni inte heller visste vem Jonsson var är hon en bloggare och youtubare som gjort sig känd huvudsakligen genom sminkvideor, men också skrivit och youtubat om sin vardag. Fram tills att jag åtgärdade det alldeles nyss hade hon hundratusentals följare på nätet men ingen artikel i Wikipedia, eftersom den upprepade gånger raderats. Att lägga till någonting om boken var svårare: det verkar inte ha funnits någon god andrahandskälla som har skrivit om den. Detta är mycket ovanligt för böcker som toppar försäljningslistor. Även när det är flera månader kvar tills de skall ges ut och bara är tillgängliga för förhandsbeställning.

Bokus topplista ser helt annorlunda ut. Där är det youtubarna Joakim Lundell respektive Jonna Lundell som ligger överst med var sin bok. I alla tre fallen är böckerna skrivna av någon annan, med Jonssons, Lundells och Lundells medverkan.

Den som oroar sig för att ungdomen bara hänger framför Youtube och aldrig läser en bok skall alltså åtminstone glädja sig över att det uppenbarligen är status att ha skrivit en bok. Det vill alla ha gjort, även om de till vardags primärt rör sig i andra format.

Åcon IX

A står för anfang,
begynnelsens dräkt.

Åcon är den avlägsnaste av kongresser. Inte som ugglan flyger, men kronotopiskt. Åland är en polder. Gränsen mellan verkligheten och Mariehamn är svårforcerad. Utvilad vill den vara som skall korsa ett hav. Lika bra att påbörja resan dagen före. Då kan man övernatta i Stockholm på vägen och ägna en kväll åt att diskutera litteratur och framtidens teknopolitiska utveckling med Mattias på någon vinbar med hemskt trevligt vin. Det har också fördelen att man inte alls vill dricka någon alkohol resten av helgen. Det finns mycket som är bra med älskade Adlon. Den smakmässiga kvaliteten hör inte alltid dit.

B står för blött,
vattens väta.

Vid Grisslehamns stränder väntar Maria Nygård och Markus Ålind. Egentligen är det väl jag som kommer fram först. Men vem vill vara den som väntar? Möjligtvis våren. Där Malmö och Stockholm nästan tagits i sommarens grepp verkar knopparna göra mer ont än annars vid färjelägret. Sist i kön vandrar vi på färjan som skall ta oss mot vårt Lórien. Jag får känna mig erfaren och förberedd: Vi baxar in våra väskor och börjar rota i packningen efter guld att beveka packningens beskyddare med. I veckor har jag försiktigt samlat ihop en tia där och en tia här för att ha någonting att offra på säkerhetens altare. Förmodligen står det för majoriteten av mina Åconförberedelser.

Fyra salar har M/S Eckerö. Buffén. Restaurangen. Kaféet. Baren. De är en riddar Blåskäggs borg i Balázs och Bartóks tappning: Man vandrar in samtidigt som en liten del av ens samvete enträget ber en att bespara sig själv från synerna däri. Vi som inte skall äta hamnar oftast i den sistnämnda i fruktlöst hopp om att det skall vara fel tidpunkt för musikunderhållning. Det är det inte. Det är sällan det. Musiken hade, konstaterar vi, kanske till och med imponerat om någon på en fest hittat ett piano och satt sig att spela spontant. På scen gör den ett annat intryck. Någon vill ändå dansa. Det finns modiga människor i världen: Det är inte alla som får för sig en eftermiddagsbugg samtidigt som musikern recenserar dansandet i mikrofon. ”Skall du inte snurra henne också?”

På bussen mellan Eckerö och Mariehamn sitter jag med datorn i knät och uppdaterar Vendels förlags webbplats. Åland ser jag ingenting av.

C står för cykliskt,
det som varit och likväl komma skall.

Vi kommer fram, lämnar vår packning, går igen. Med Anna Bark Persson och Karin Holmström tar vi oss mot Dinos. Hemtamt är tryggt, maten fullt acceptabel, serveringen pålitligt långsam. Karin lär oss att Forsmark åtminstone nyligen – kanske fortfarande – försökte skriva sin kod på svenska, så som anstår någonting som nästan är en svensk myndighet. Det är vackert. Vägen dit och hem är en promenad i sakta mak. Jag har lånat en kamera av Wikimedia Sverige och försöker fåfängt fånga Mariehamns själ däri. Maria, Anna och Karin jagar pokemoner. Markus får bara stå ut.

Det finns också program. Det handlar om att entusiastiskt tycka om saker och att titta på tv, så det lämnas därhän. Det hade kunnat handla om Ursula K. Le Guin men då måste man gå upp tidigt på morgonen och ta en färja ingen rimlig människa väljer att åka med. Det finns gränser för vad man är beredd att utstå. Även för Le Guin.
Fortsätt läsa

Hard Light

För en månad sedan hade vi sf- och fantasykongress i Uppsala. Elizabeth Hand var hedersgäst. Här är en text jag skrev till programboken om hennes roman Hard Light (Skarpt ljus på svenska) och varför man borde läsa Cass Neary-böckerna.

I’m the ghost of punk, haunting the twenty-first century in disintegrating black-and-white; one of those living fossils you read about who usually show up, dead, in a place you’ve never heard of.

Cass Neary är inte den typiska huvudpersonen i en kriminalroman. Visst har hon problem med både alkohol och relationer, men hon är inte polis – tvärt om håller hon sig så långt borta från sådana som möjligt. Hon är en övervintrad punkare som för sådär 30 år sedan var en uppmärksammad fotograf. Hon är ständigt på kollisionskurs med allt, inklusive sig själv, och när hon nystar i brott är det knappast i samhällets tjänst, utan för att hon drivs av en farlig nyfikenhet eller av att rädda sig själv.

hard lightI Hard Light, den tredje boken, dimper Cass ner i London med ett stulet pass. Hon ska fly vidare med en gammal älskare – den förra boken, Available Dark, involverade kultmord på Island – men trasslar istället in sig med en lokal gangster, som tvingar henne att göra leveranser åt honom. Och de döda kropparna börjar hopa sig igen. Londonskurkar vävs ihop med bortglömda musiker, läskig undergroundfilm, stulna fornlämningar och barnskelett. Här blandas fiktiva och verkliga personer – musiker, filmskapare, fotografer – så sömlöst att jag googlade flera av dem för att få veta mer om dem, bara för att upptäcka att de var påhittade. Det får plats så mycket i Hard Light att det är lätt att glömma att den utspelar sig under bara några få dagar, men Cass påminner mig: ”A few days ago, I’d never heard of any of these people. Since then, I’d slept with one of them and found the corpses of three others”. Det är ett underligt, obehagligt nät, skickligt vävt.

Det finns gott om ockulta och mytiska inslag i böckerna om Cass – Cassandra – men det händer egentligen inget övernaturligt. (Eller? Det går nog att läsa dem på båda sätten.) Ändå känns hinnan kring verkligheten tunn, som att den skulle kunna spricka och släppa igenom något annat. Lite har det kanske att göra med att berättaren Cass är ständigt full eller hög. Men mest är det Elizabeth Hands lysande förmåga att skilda platser och miljöer så att de höjer sig över de man kan se och ta på, både smutsigare och vackrare på samma gång. Med hennes ord laddas ett snöslaskigt London med en känsla av begynnande apokalyps. Med hennes blick blir en gammal gård på landsbygden i Cornwall en gotisk labyrint av förefallen rikedom och gamla gravar. Blandat med Cass ständigt närvarande kärlek till fotografi och mörk, skum konst gör det Hard Light till oemotståndlig läsning.

Utrensning

I går pratade jag om Sofi Oksanens Utrensning med ett par kollegor jag övertalat att läsa en serie böcker ur den samtida nordiska litteraturen, vilket tydligen är en traumatiserande upplevelse för den som inte är van vid den nordiska uppfattningen att riktig kultur behöver en smula svärta. Det visade sig, en stund in i samtalet, att ingen av dem hade förstått en av romanens allra viktigaste nycklar: vem agent Kärbes är. Därmed faller mycket av förklaringen till bekvelsegrund och psykologi som Oksanen vill måla upp. Kanske var det något otydligare i engelsk översättning, jag vet inte. Kanske tappade de bara fokus mot slutet av läsningen. Jag kommer ändå att tänka på vad Klara Johanson skrev en gång, att det hon var verkligt bra på här i världen var att läsa.

Det är en underskattad färdighet.

Paris och plats

Little boys in black overalls whose hands, sticky with play, are like the newly furled leaves on the horse-chestnuts ride round and round on wooden horses till their heads turn.

Pigeons perch on statues
And are turned to stone.

ellerströms har gett ut Hope Mirrlees Paris: A Poem, hennes mest betydande diktverk och om än i det mesta lästa – det är rimligtvis Lud-in-the-Mist – så kanske hennes litteraturhistoriskt mest betydelsefulla text. Ylva Gislén har försett Paris. Ett poem med sina egna anteckningar, som hjälp att tränga in i verket. Det kan behövas. Det är inte så mycket en geografisk skildring som en psykologisk, med referenser till allt möjligt som så nittioåtta år senare riskerar gå den nutida läsaren förbi och egentligen säkert även Mirrlees samtida för den delen.

Det är nog ett bättre Paris så.

Paris is a home-sick peasant,
He carries a thousand villages in his heart.

Mirrlees har en känsla för plats man inte kan greppa. Man ser det i Paris: A Poem, man ser det i Lud-in-the-Mist. Att man inte riktigt förstår vare sig hennes Paris eller ännu mer fiktiva Lud-in-the-Mist. Att det kanske inte är viktigt. Att hon alltid serverar det som är viktigt istället.

Ensamheten sisådär

Läser Siri Johanssons dagboksanteckningar, Ensamheten värst. Anteckningar ur vardagen. Väder, mat, kanske om någon kommit på besök, en kort bön. Väntar på att sidorna skall sammanfalla till en helhet som är större än delarna. Att kommentarerna skall leda till en förhöjd verklighet. Det händer inte.

På något sätt kommer jag att tänka på Martina Lowdens Allt. Allt var fin i sina beståndsdelar. Fascinerande de första sidorna. Tjugo, femtio, sjutto, innan ledan satte in. Repetetionen blev repetetiv. Ensamheten värst kommer aldrig dit från första början. Den har sin charm, förstås. Men det är inte nog. Blir för mycket hare krishna över det.

Lärdomen som så ofta: läs aldrig nya böcker.

Enzensberger

Läste under morgonen Sanftes Monster Brüssel oder Die Entmündigung Europas. Att läsa Hans Magnus Enzensberger är att alltid bli underhållen och alltid ställa sig lite frågande till hur upplyst man blir. Enzensberger är något lågmält bitsk på ett ofta hemskt roligt sätt i det att han inte gör misstaget att ställa sig argsint fientlig till det han skriver om, utan hellre något uppgivet förbluffad. Allra bäst – inte minst ur ett svenskt perspektiv – blir detta kanske när han i Schwedischer Herbst ur ett kontinentalt perspektiv försöka förstå sig på åttiotalets svenska socialdemokrati. Sanftes Monster Brüssel uppnår aldrig samma komiska höjder. Kanske är Bryssel – här metonym för EU-apparaten, inte någonting belgiskt – för diffust och väldigt för att tackla i det korta formatet. Det glider undan, blir svårt att få grepp om, man anar inte mer än detaljerna.

Sanftes Monster Brüssel är från 2011; än finns inte Brexit på agendan. Från en tid före unionens eventuella sammanrbott påminner Enzensberger om att Storbritanniens planerade utträde inte bara ställer till med skada i att unionen blir svagare, utan också att motreaktionen fått rimlig kritik mot byråkrati, demokratiskt underskott och ständig ansvarsexpansion att hamna i skymundan.

(På svenska finns Sanftes Monster Brüssel oder Die Entmündigung Europas som Det mjuka monstret Bryssel eller Europas omyndigförklaring. Schwedischer Herbst, Svensk höst, finns i Ack Europa! tillsammans med texter om en rad andra europeiska länder.)

Vendels förlag

vendels

Mitt och Marias senaste projekt. Vi publicerar poesi, dramatik och essäer. Våra första böcker kommer ut under 2018. Under tiden läser vi hemskt gärna fler manus. Se vendelsforlag.se för mer information.

Vi finns också på Twitter och Instagram.

« Äldre inlägg

© 2019 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑