Tystnad

Läsning pågår

Det tillfälliga biblioteket

The Liminal Library had been built to die. Carved into rock down below sea level, its air had to be parched by chemistry lest it rot the books; and if invaders struck, the library would flood. The Throne would not give up its secrets. Lanterns of iridescent jellyfish tea cast blue-green light on conrete buttresses, long chains in catenary arches, the marching monoliths of the shelves. […]

When they’d gathered the dropped mail he led her through quicklime-dessicated air to a desk occupied by what seemed to be a very patient, very still man. ”The circulation desk, my lady,” Iraji said, pointing with an open hand. ”And the presiding librarian.” A mummified corpse had been mounted to a steel ring behind the table. Hollow eye sockets stared forever into the shelves.

Ur The Monster Baru Cormorant av Seth Dickinson

Skräck och representation

Den 1 augusti skrev Rasmus Landström i Aftonbladet om hur svensk skräck blivit ”rysligt bra”. I sin diskussion lyfter han nästa uteslutande fram manliga skräckförfattare, vilket han rimligen fått kritik för. Bland annat har skräckförfattaren Madeleine Bäck kommit med en replik; i Fempers bidrar hon med såväl de namn på kvinnliga författare som lyser med sin frånvaro i Landströms text som ett historiskt perspektiv på genren.

Hon skriver: ”Att inte fler av våra framgångsrika skräckförfattande kvinnor får ta plats i en kulturtext av detta sammanfattande slag, är inget annat än ett tjänstefel för en kulturjournalist”, vilket är svårt att invända mot.

Men därefter skriver hon att representation är viktigt och kulturjournalistiken har ett ansvar för att unga flickor som är intresserade av att skriva skräck ska veta att ”skräckförfattare” inte är lika med att vara man. Det är inte fel, men är det verkligen den främsta anledningen till att en exposé över den svenska skräcken bör ta med kvinnliga författare? För att inspirera de unga flickor som antagligen är mer upptagna med att läsa sig igenom det lokala bibliotekets skräckhylla än Aftonbladets kulturdel? Rimligtvis borde anledningen till att inkludera kvinnliga författare i en diskussion om skräckens plats i samtida svensk litteratur vara deras verk och det dessa bidraget med till genren.

Problemet med att utelämna de många kvinnliga författare Bäck nämner i sin replik är ju inte i första hand för att unga kvinnor då saknar någon att inspireras av. Snarare är problemet att varje sammanfattning eller historik över den svenska skräcken som inte tar med kvinnliga författare ofrånkomligen är inkomplett och missvisande.

Läs också: Per Klingberg – ”Skräcken i vår vardag” om den svenska skräckgenrens uppsving

Det tidsenliga och otidsenliga

I Mira Grants Newsflesh-serie (2010–2016) har de döda börjat återuppstå i jakt på människokött efter att en virussjukdom spridit sig världen över. Närvaron av zombier har i denna futuristiska värld framförallt inneburit två stora skillnader: 1) världen är försatt i mer eller mindre permanent pandemiberedskap för att minska zombievirusets spridning så mycket det bara går och 2) bloggare står för en stor del av världens nyhetsbevakning. Medan majoriteten av åtminstone de västerländska samhällenas invånare stannar hemma, arbetar på distans och får livsmedel hemlevererade, bistår bloggarna med nyheter, underhållning och content från världen utanför hemmets trygga vrå. ”Newsies” bidrar med konventionell nyhetsrapportering och granskande reportage, ”Irwins” med häftiga videoklipp där de slåss med zombier, ”Fictionals” med berättelser, dikter och fanfic. Newsflesh-serien handlar om en bloggsajt som börjar nysta i vad som utvecklar sig till en gigantisk konspiration hos den amerikanska smittskyddsmyndigheten och deras kamp för att få fram sanningen om virushanteringen.

När jag läste första boken, Feed, på en jobbresa i Reykjavik 2019 tyckte jag skildringen av ett samhälle där att vara ute bland folk är förenat med fara och samtliga medborgare utsätts för konstant provtagning för att hålla viruset i schack kändes exotisk och intressant. Det är ovanligt med en zombiebok som inte innefattar en total civilisationskollaps, men framförallt var Grants zombiedrabbade värld radikalt annorlunda mot den värld jag levde i just då.

När jag nu tre år senare läser resterande delar i serien, är det snarare idén om sociala medier som ett trovärdighetens och objektivitetens altare i en världsomspännande konspirationshärva som känns exotisk. Medan Grants skildring av ett virusdrabbat samhälle får serien att framstå som förutseende och tidsenlig, bidrar bloggarna med det motsatta. Det blir plötsligt väldigt tydligt att Feed publicerades 2010, då bloggar för det första var en grej och sociala medier för det andra fortfarande förknippades mer med demokrati och folkligt deltagande än desinformationskampanjer, polarisering och näthat.

___

Hej! Undrar du vem denna nya person som plötsligt börjat blogga här är? Mitt namn är Anna Bark Persson och jag är här för att skriva längre saker om fantastiklitteratur än vad Twitter tillåter men kortare och med mindre referenser än vad jag måste göra i mitt jobb. Jag gissar att de flesta av bloggens läsare redan vet vem jag är, men för de som inte gör det så skrev jag tidigare på bokbloggen In Another Library, är engagerad i sf-fandom precis som Maria och Johan och läser fantastiklitteratur i alla dess former, men framförallt science fiction och episk fantasy. Till vardags är jag doktorand i genusvetenskap och skriver på en avhandling om vikingar, fantasylitteratur och maskulinitet. Du hittar mig också på @annabarkpersson.

Mitt facklitterära minne

i. Vi har utlokaliserat delar av våra minnesfunktioner. Lagt dem i anteckningar, i texter, i bokmärken. Det tillåter oss att ta till oss så mycket mer. Vi behöver inte tänka och vrida och vända på sidorna för att internalisera ett mindre antal verk, när minnet bor i bläcket lika gärna som i huvudet. Hur vid är vår definition av vårt jag? Något av oss själva finns i dessa bokstäver.

ii. Det kunde vara obehagligt att så mycket av detaljerna i det jag tar till mig när jag läser forskning och facklitteratur bor utanför mig själv, att jag sprider mig för tunt. Men det kunde ha varit värre: det kunde ha funnits blott inom mig, skröpliga människa med människans brister.

iii. Jag har ägnat delar av dagen åt att samla in spridda noteringar från när rätt anteckningsbok inte varit med, och få in dem på rätt plats. Det finns en särskild känsla i att föra in anteckningar om läsandets och skrivandets historia från papperslappar in i rätt anteckningsbok, så särskilt påmind om de fel som alltid följt på kopierade handskrifter till och med när bättre lämpade människor än jag sysslat med det.

Litteraturens biografier

Wikipedia står för biografierna om folk i halvoffentligheten i dag. Det är rimligt: svårt att konkurrera med uppslagsverket, så varför skulle man försöka? Men Wikipedia får så förtvivlat få källor att bygga biografier på. Projekt som Vem är Vem? har betytt mycket för Wikipedias svenska artiklar. Vi tycker om publikationer som Svenskt biografiskt lexikon eller Svenskt kvinnobiografiskt lexikon som gör våra liv enklare, men eftersom de skriver om avlidna personer blir det alltid viss eftersläpning där.

Jag förstår förstås att det inte går att skriva och publicera biografier bara för att Wikipedia skall ha någonting att referera till. Eller åtminstone förstår jag att ingen kommer att göra det. Lekte ändå kort med tanken på en liten samling biografier över personer i svenskt litteraturliv, framför allt inom poesi, science fiction och fantasy. Trettio exemplar till biblioteken, några till vänner som vill se delar av bekantskapskretsen omskriven, men mest bara för att direkt kunna lyfta in det i uppslagsverket. För att bättre skildra den svenska samtida litteraturscenen.

Det kommer jag förstås inte att göra. Jag har nu bara ett liv att leva. Men nog hade det gjort uppslagsverket gott.

Tryckstilarnas klassklyfta

Min favorit bland klassklyftor är den som gick tvärs genom det svenska boktryckeriet på sjutton- och artonhundratalet, där böcker i regel använde olika tryckstilar beroende på vilka de riktade sig till. Religiös litteratur och annat som huvudsakligen skulle läsas av pöbeln använde ofta frakturstil. Vetenskaplig litteratur annat som förväntades läsas av societeten trycktes på antikva.

När Pro Fide et Christianismo 1780 gav ut Kronprinsens Barnabok, en svensk lärobok, hade den ett brett anslag: här skulle pojke som flicka, rik som fattig, lära sig såväl läsning som moral. Kortare, enklare texter trycktes i frakturstil. Dessa betonade lydnad, förlåtelse, medkänsla och givmildhet. Längre och något mer avancerade texter som utspelade sig i mer burgna sammanhang trycktes i antikva. Dessa betonade i något större utsträckning värden som logik, dygd och flit.

Men man vill ju inte att de fattiga skall lämna sina flottiga fingeravtryck på ens fina bokstäver.

Essä

Bäst ur gårdagens postskörd: Senaste numret ur tidskriften Essä, med det svenska tidskriftslandskapets bästa koncept: ett dokument av något slag och fyra essäer om det. Den här gången utdrag ur Carl Butlers kokbok. Recept och illustrationer som andas sjuttiotal i varje liten smula tryckfärg. Tycker särskilt om Jenny Dambergs text om bilder på mat.

Tycker så mycket om den här publikationen.

Engelskan som vetenskapens språk

Det finns många saker att beklaga med svenskans reträtt från de vetenskapliga sammanhangen, men det mest akuta kan vara att läsa svenska forskare som skriver om svenska förhållanden på en engelska lika klanderfritt korrekt som den är stel, livlös och en plåga att ta sig igenom.

Om att läsa nytt och välbekant

Jag cyklade till Lund för ett par veckor sedan. Ja, egentligen till Hjärup men Hjärup är inte en plats där man vänder, det är någonstans man passerar så jag fortsatte. Sedan satt jag i Stadsparken någon timme och pratade böcker med min vän Daniel medan en sista skärva vinter klamrade sig fast bland leran och vattenpölarna. Om hur jag sällan läser skönlitteratur som inte har något årtionde på nacken nu för tiden. Hur han sällan läser fler än tre böcker av samma författare för till slut är orden och tankarna inte nya även om man aldrig har läst dem förut.

Jag åkte hem och läste Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis – redan tre år efter att den kommit ut – och det är en mycket bra roman, som oftast när man läser Stridsberg, och jag tänkte på hur varje bok jag läser av henne blir lite mindre sin egen och lite mer ytterligare ett verk i raden av Stridsberg-böcker jag har läst.

Sedan läste jag Ingvild H. Rishøis Vinternoveller, som Maria skickade mig för ett par månader sedan. De var också mycket bra. Och orden var alldeles nya.

Studiet av ljudboken

Min nya sysselsättning är att skriva till folk som har gjort jämförande studier på att läsa och att lyssna på text och ställa uppföljande frågor utifrån senare artiklar, för att konsekvent få svaret ”alltså, jag skrev bara den här artikeln, jag har inte hängt med i litteraturen sedan dess”. Börjar kännas som att den stackars ljudboken är under belägring av drive by-forskare.

Stöd i livet

Man känner sig sällan så uppmuntrad i sin nattliga läsning som när man läser en avhandling som bland annat går igenom attityden till människor som satt uppe och läste hela nätterna under sen kinesisk imperietid.

Sedd och bekräftad.

Nordisk representation

I Malmö stadsbiblioteks lilla norska dramatikhylla står fyra titlar. Där finns Ibsen, förstås, och Ibsen, men dessutom Ibsen och för den som vill ha någonting annat även Ibsen.

Men varför kontaminera hyllan med sämre norsk dramatik? Det finns uppenbart en lägstanivå här, och den lägstanivån är Ibsen.

De danska böckerna är mest sådana som skrivits av danskar. Men några översättningar finns också, kanske för den som visserligen flyttat över sundet men ändå vill ha sin litteratur i en hemtam och läsvänlig ortografi. Här vilar Horace Engdahls Den sidste gris. Den känns som en bok som borde ha skrivits på danska redan från början.

Man kan alltid arbeta mot stereotyperna. Men det är så mycket mer bekvämt att flyta medströms.

Nytt från Vendels förlag: Norn och Tävlingsdräkten

I dag publicerade Vendels förlag som jag och Maria är med och driver vår senaste bok, Charlotta Jonassons diktsamling Norn. Det är en en berättelse om att tillfriskna från långvarig psykisk ohälsa, en väg som går genom kamp och återfall in i det okända, skildrad med vävning och vävnad, trådar och träd, ben och bark. Den tar vid där hennes första diktsamling, Dans makaber, slutade. Dans makaber kom 2018 och behandlade sjukdomen i en bildvärld av ben, skog och vatten. Nu får Norn komma ut i världen och se sig om på riktigt. Hoppas att den blir omtyckt: det har förstås inte funnits tid att bedöma det än, men den har ändå hunnit få en fin recension från Bibliotekstjänst.

Tävlingsdräkten

För tre veckor sedan kom Jonas Grens sonettkrans Tävlingsdräkten, om skidåkning och döden. Jonas Gren tar sig an detta det kanske strängaste av versmått och placerar det i dess naturliga hem: vallaboden. Med efterskrift av historikern och skidåkaren Sverker Sörlin. Den har fått ett ganska fint mottagande för att vara en liten diktsamling på ett mindre förlag: bra recensioner i Aftonbladet och Norrländska Socialdemokraten, uppmärksammad i P1 Kultur, Upsala Nya Tidning, Falu-Kuriren, Gefle Dagblad, Östersunds-Posten, Mora Tidning, Nerikes Allehanda och så vidare. Det är fint när folk tycker om det man har arbetat med.

Pigs I Have Known

Det här grisbondememoaren från femtiotalet var inte den allra bästa boken alla kategorier jag läste 2020, men kanske den jag är gladast varje gång jag ser i bokhyllan. Välskriven, underhållande, vitter, vacker. Nog bästa läsingen jag någonsin fått efter att ha köpt en bok bara på grund av titeln.

Behovet av en nationalpoet

I den ständigt pågående diskussionen om det offentligas roll och vad det skall sköta finns en fråga som alldeles för sällan lyfts: behovet av en nationalpoet.

Inte en poet som sitter och skriver sina texter och man kunde få för sig att särskilt lyfta fram, eller den amerikanska modellen med ett stipendium till någon som förväntas tala vid högtidliga tillfällen och kanske sköta något litterärt program på ett bibliotek. Nationalpoeten är förstås en funktion i statsapparaten. Åtta till fem på ett kontor med själsdödande lysrör, en sorgsen krukväxt, linoleumgolv, kollektivavtal och tjänstepension.

Nationen behöver någon som skriver nå’t när den estländska utrikesministern kommer på besök, som åker och håller en smäktande hyllning till en myndighet vid öppnandet av de nya lokalerna i Eskilstuna och deklamerar ett heroiskt epos när flottan sjösätter sin nya korvett. Som kan rycka ut vid riksdagens öppnande, när LKAB vill fira ett särskilt framgångsrikt år eller när världsmästerskapet i bandy skall invigas i Edsbyn.

Det skulle göra staten gott.

« Äldre inlägg

© 2021 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑