Tystnad

Läsning pågår

Guillou och hans framtid

Den respekt Jan Guillou förtjänar har han nog huvudsakligen arbetat sig till i egenskap av grävande journalist, snarare än som medioker skönlitterär författare eller politisk kommentator. Två saker roade mig ändå när jag häromdagen bläddrade lite i I hennes majestäts tjänst från 1994.

Det hade det goda med sig att hotet att behandla den minoritet som var nästan halva befolkningen, nämligen den ryska, som andra klassens medborgare tillfälligt minskade. Det var bra, eftersom den ryska minoritetens ställning i de baltiska staterna skulle bli den avgörande frågan för att motivera eller inte motivera en framtida post-jeltsinsk rysk invasion.

Vi labororer med två krigsfall av större sannolikhetsgrad, det ena olika ryska inbördeskrig eller krig mellan Ryssland och Ukraina

Även om det där och då inte var revolutionerande tankegångar och delvis var fel, med sitt fokus på Baltikum som klarat sig undan samtidigt som ryska styrkor varit inblandade i krigen i Transnistrien, Georgien och Ukraina.

Massolit Book Blog Awards

massolit-logo

Tystnad har blivit nominerad i kategorin ”Årets bokblogg” på Massolit Book Blog Awards. Kul! Jag blev förvånad, för det här är ju varken en stor eller särskilt aktiv blogg, men såklart glad.

Här kan ni rösta på oss, eller på någon av de andra utmärkta bloggarna som är nominerande.

E-bokens juridiska status: en tjänst, inte en bok man äger

För några månader sedan ställde Maria frågan ”äger du dina e-böcker?” här på Tystnad och kom fram till att svaret förmodligen är nej. På sätt och vis känns det mycket relevant för två domar från Europeiska unionens domstol, C-479/13 och C-502/13, som släpptes i dag. Domarna meddelar att Frankrike och Luxemburg inte tillåts låta den mycket lägre bokmomsen gälla även för e-böcker. En e-bok är nämligen inte en bok, en vara. En e-bok är en tjänst.

Enligt artikel 24.1 i mervärdesskattedirektivet avses nämligen med ”tillhandahållande av tjänster” varje transaktion som inte utgör en leverans av varor, och enligt artikel 14.1 i direktivet är en ”leverans av varor” en överföring av rätten att såsom ägare förfoga över materiella tillgångar. Till skillnad från vad Republiken Frankrike har gjort gällande kan tillhandahållande av elektroniska böcker inte betraktas som en ”leverans av varor” i den bestämmelsens mening, eftersom en elektronisk bok inte kan kvalificeras som en ”materiell tillgång”. Den fysiska bäraren, som möjliggör läsning av boken och som skulle kunna kvalificeras som en ”materiell tillgång”, saknas nämligen – såsom framgår ovan i punkt 28 – vid leveransen. Det betyder att tillhandahållande av elektroniska böcker ska kvalificeras som tillhandahållande av tjänster vid tillämpningen av artikel 24.1.

Dessutom anges det i artikel 7.1 i genomförandeförordning nr 282/2011 att tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg i den mening som avses i mervärdesskattedirektivet är ”tjänster som tillhandahålls via Internet eller ett elektroniskt nät och som till sin natur är sådana att tillhandahållandet huvudsakligen är automatiserat, kräver ett minimalt mått av mänsklig inblandning och inte kan utföras i avsaknad av informationsteknik”. Domstolen konstaterar att tillhandahållandet av elektroniska böcker motsvarar denna definition.

Det här är problematiskt ur två perspektiv. För det första ekonomiskt, förstås, när medlemsländerna inte tillåts tillämpa samma momsnivå på e-böcker som på tryckt material. För det andra eftersom det är ytterligare ett steg mot att definiera tillgång till e-böcker som en tillhandahållen tjänst snarare än dokument man köper och äger. Och vilka rättigheter har man egentligen till en tillhandahållen tjänst?

Brilliance – inte så briljant

201502_brilliance Det är inte direkt meningsfullt att önska att en författare hade skrivit en annan sorts bok, men ibland kan man ju inte låta bli. När jag läste Marcus Sakeys sf-thriller Brilliance kände jag just det, att jag önskade att han hade skrivit en annan bok.

Sakeys roman, som är första delen av flera, utgår från att år 1980 började det födas barn med exceptionella förmågor. Inte superhjälteförmågor i stil med att flyga eller se genom väggar, utan förmågor som människor redan har, men förstärkta. De kan exempelvis vara otroligt bra på att förstå olika sorters mönster eller att läsa av andra människors kroppsspråk. De kan vara helt genialiska programmerare, uppfinnare eller designers. De kan förutse andra människors handlingar, alltid veta när andra ljuger eller vara så bra på att förstå de ekonomiska flödena på börsen att de helt raserar det ekonomiska systemet.

Idag utgör de specialbegåvade – eller abnorma, beroende på vem som talar – en procent av världens befolkning och de har fått den tekniska utvecklingen att ta stora kliv framåt. Men det finns växande spänningar mellan de normala och de abnorma och bland de som sitter på makten finns många som vill kontrollera de specialbegåvade och se till att deras förmågor används på ”rätt” sätt.

Samhället Sakey skildrar är intressant och jag önskar att han hade grävt mer i det. I strävan efter kontroll av de specialbegåvade finns paralleller både till förtryck av minoriteter och till massövervakning och alla möjliga gräsligheter som motiveras med att det ska skydda mot terrorism. I rädslan för att ”normala” människor ska bli onödiga och överflödiga ser jag något av dagens minskade arbetstillfällen till följd av automatisering. Vilken plats har man i ett samhälle som inte behöver en? Jag tycker om glimtarna av hur vardagslivet har förändrats, som att i början blev föräldrar glada över att få specialbegåvade barn – alla vill ju ha ett geni som ska bota cancer – och det skrevs artiklar om hur man kunde öka chanserna för att få det. Men med tiden blev ett superbegåvat barn istället något att frukta. När huvudkaraktären Cooper och hans ex-fru inser att deras fyraåriga dotter är specialbegåvad på en hög nivå blir de förtvivlade, för vem vill att ens barn ska tvingas in i en av de där hjärntvättsliknande specialakademierna där de mest exceptionella barnen måste gå? Cooper, som själv är specialbegåvad, kommer att gå över lik för att förhindra att hans dotter hamnar där.

Men Brilliance är inte den typen av bok som gräver djupt i de sociala och känslomässiga effekterna av att det plötsligt finns en massa människor som är så otroligt smarta och begåvade att resten av oss i stort sett kan gå och dra något gammalt över oss. Brilliance är istället en actionfilm i bokform, en en-man-mot-världen-historia om en agent som försöker förhindra att spänningarna mellan normala och specialbegåvade leder till ännu mer död, krig och terror och som upptäcker att det han slogs för var en lögn. Visst är den spännande, i synnerhet andra halvan har starka bladvändarkvaliteter, och visst uppskattar jag tvära vändningar och hjältar som inte vet om de egentligen är på rätt sida. Men jag önskar som sagt att den hade handlat om något annat. Sorry.

Den dras också ner av en del skumma formuleringar om kvinnor (se detta instagrammade citat), för Brilliance är en sån där historia som visserligen innehåller en del coola kvinnor, men vars gestaltning av dem blir ganska jobbig för att berättaren verkar se dem som någon sorts exotiska kvinnovarelser och inte kan låta bli att beskriva deras mascara i detalj, typ. Och på tal om formuleringar tycker jag att dialogen ibland är lite gubbig, men det är säkert översättarens fel. Jag undrar vad som var originaltextens version av ”Jag tror kanske fortfarande. Men inte på dig, och inte på dina snaskiga taskspelarkonster”. Dessutom verkar korrekturläsaren ha blivit lite trött mot slutet av boken.

Okej, nu har jag klagat färdigt.

(Bokfabriken, 2014.)

LibraryThing

201502_thing

För några månader sedan skaffade jag mig ett konto på LibraryThing och började registrera mina böcker där. Dels för att jag ibland gör puckade saker som att köpa böcker jag redan har, men mest för att det ju är kul med listor.

Jag hade någon vag idé om att låna hem en blipp från jobbet (alltså en handscanner) för att läsa in alla streckkoder, men sen kom jag på att jag har en smartphone. Duh. Jag använder appen Barcode Scanner för att läsa av streckkoderna. Sedan sparar jag historiken som csv och importerar den på LibraryThing. Importfunktionen där är rätt bra. Även om man importerar en fil med annat crap i så plockar den ut ISBN-numren.

(Jag har även testat någon app som både kan läsa streckkoder och sedan lägga in dem på LT, men den var omständlig och klarade bara en bok i taget, så det gick långsammare än att skriva in ISBN-numren för hand.)

Hittills har jag lagt in 684 böcker och skulle gissa att det är kring 150-200 kvar. Använder ni LibraryThing? Vad heter ni där?

LonCon-fragment: Till Robert Jordans försvar

När jag lyssnade på senaste avsnittet av Gårdagens värld idag igen, som handlar om LonCon 3, förra årets Worldcon, kom jag på att jag ju har massor av anteckningar från paneler och andra programpunkter jag var på.

201502_jordan

En panel jag lyssnade på hette något i stil med ”The road goes ever on and on” och handlade om Robert Jordans The Wheel of Time. Deltagare var författarna Peter V. Brett och Wesley Chu, Maria Simons som var Jordans assistent, Harriet McDougal som var hans fru och redaktör och Adam Whitehead som hade något att göra med Dragonmount och/eller WoTMania (om jag förstår mina anteckningar rätt).

Jag hade inte riktigt tänkt på vilka deltagarna var innan panelen, utöver att jag ville gå på något där Peter V. Brett var med, för att mentalt kunna kryssa av att ha lyssnat på honom, ungefär. Jag hade nog väntat mig lite lol:ande i en panel som skulle handla om att minnas WoT, men det var för att jag inte hade uppfattat att Harriet McDougal skulle vara med.

De inledde med att prata om vad WoT hade betytt för dem och det gjorde mig oväntat varm inombords. Det finns ju mycket med WoT som man med rätta kan göra sig lustig över eller frustreras av, och jag har själv gjort det många gånger. Men det var intressant att höra vad paneldeltagarna uppskattade med WoT utifrån vad de hade läst för fantasy tidigare. Det är ju ändå 25 år sedan The Eye of the World publicerades.

Wesley Chu sade att han tyckte att WoT-serien var speciell för att den hade gråskalor. Han tyckte att den mesta fantasyn hade hade läst innan – som Eddings, Dragonlance, Brooks – var väldigt svartvit när det gällde gott och ont och han gillade att i WoT var det inte så självklart vem som var god och ond och de handlingar som den ”goda” sidan utförde var inte nödvändigtvis bra.

Peter V Brett gillade att de olika kulturerna hade olika styrkor och svagheter och att ”väst” inte vara kunde klampa in i öknen och ta över, utan att de var tvungna att anpassa sig och lära sig för att kunna leva där. Han sa att aielfolket var en anledning till att han själv inte har svärd som vapen i sina böcker, utan spjut. Han uppskattade också skildringen av ”the burden of power”, som han uttryckte det.

Adam Whitehead sade att det var den första stora fantasyserierna som hade många kvinnliga karaktärer som var drivande för handlingen. Det fanns ingen ”token female”. Harriet McDougal sköt in att Robert Jordan var stolt över att han presenterade sina karaktärer utifrån vad de gjorde och inte utifrån deras kön. Det kan man ju ha lite invändningar mot, särskilt med tanke på allt tjat i böckerna om att män och kvinnor inte begriper sig på varandra och i det ju är väldigt definierade av sina kön, men okej. Han försökte i alla fall. HM berättade också om någon gång då det hade varit snack om att det skulle utvecklas ett spel baserat på WoT, men spelfolket tyckte att det var onödigt med kvinnliga spelbara karaktärer, för kvinnor spelar ju inte spel. Hon mindes inte så mycket av det hela, utöver att RJ hävdade att inte det går att göra spel av WoT utan kvinnor och därför blev det inget samarbete.

Jag blev både glad och lite trött av att höra de här grejerna. Glad för att även om jag kan ranta i timmar om allt som är fel med WoT, så hör de ändå till de böcker som har betytt väldigt mycket för mig som läsare, och det kändes lite fint att höra folk prata om vad som var bättre med dem i jämförelse med många tidigare fantasyverk. Trött för det är ju egentligen så fjuttigt. Good guys kan vara dumma, makt kan vara jobbigt, väst-är-inte-bäst, det finns många kvinnliga karaktärer. Wow liksom.

HM pratade en del om redigering och sedan började publiken fråga en massa detaljgrejer om de sista böckerna, som jag inte har läst, och då blev det tråkigt och jag gick. Jag insåg dessutom att jag fortfarande inte vet vad som händer i de sista böckerna och att jag, till min förvåning, faktiskt inte vill bli spoilad innan jag läser dem själv. Vilket kanske blir om fem år. Eller kanske aldrig.

Utopins röster

Kanske är det Svetlana Aleksijevitjs ambition att närmast framstå som en diktafon som lyfter henne så högt. Den som håller upp en spegel framför världen väljer spegelns vinkel, men en sak kvarstår: avsaknaden av ett stort jag som breder ut sig och skymmer det man berättar om. Måhända är jagets frånvaro bara en illusion, men även som illusion är det en lisa.

Alla borde läsa Tiden second hand.

Historier om ett brott

historier-om-ett-brott Ni vet när man ska resa bort och får för sig att de kanske hundratals läsbara saker man redan har i läsplattan kanske inte räcker – man kan ju vilja läsa något helt annat – och därför paniklånar lite mer e-böcker precis innan man åker? Sånt gör i alla fall jag och en sådan paniklånad bok i julas var Historier om ett brott : illegala aborter i Sverige på 1900-talet av idéhistoriken Lena Lennerhed.

Den handlar alltså om aborternas historia i Sverige från slutet av 1800-talet till 1975 års fria abort. Lennerhed skriver om metodernas utveckling, sexualmoralen och de politiska turerna kring lagstiftningen. Hon gör nedslag bland annat i en 15-årig flickas dagbok och i texter av och om abortören Ivar Olofsson som inte hade läkarutbildning men ändå genomförde tusentals aborter. Hon tittar även på hur abort skildrades i litteratur och på film under seklets första halva.

Det finns mycket intressant i den här boken, men det jag fastnade mest för var diskrepansen mellan hur den illegala aborten framställdes som otroligt farlig i både politisk propaganda och fiktion, och hur den i verkligheten, under rätt förutsättningar, i många fall gick bra. För om man tänker på ”illegala aborter förr” och hur de har skildrats i fiktionen får i alla fall jag lätt upp en bild av läskiga gubbar eller gummor som skadar eller till och med orsakar den gravida kvinnans död. Men det verkar som att efter att abortönskande kvinnor slutade käka fosfor, vilket ju var klart livsfarligt, och en sorts abortmarknad med andra metoder bredde ut sig en bit in på 1900-talet blev det betydligt säkrare.

Det skedde mängder av illegala aborter som utfördes av personer som visste vad de gjorde och som gick precis som de skulle. Det innebar såklart inte att det var ofarligt, skador och dödsfall skedde även efter att utvecklingen gått framåt, men bilden av den illegala strumpstickeaborten som alltid ledde till katastrof stämde inte riktigt med verkligheten. Men man ska inte heller glömma att de kompetenta abortörerna i många fall var mer tillgängliga för kvinnor med pengar.

Väldigt intressant, som sagt. Lennerhed skriver dessutom tillgängligt och utan akademikerkrångel. Lite varning utfärdas för de första kapitlen, där det står en del om abortmetoder och finns bilder på olika instrument. Lennerhed går inte in på några geggiga detaljer, men jag kände ett fysiskt obehag ändå.

(Atlas, 2008.)

Fredagsenkät

En enkät från Bokbabbel.

Läser just nu: These Days Are Ours av Michelle Haimoff och jag är inte riktigt vän med den. Jag växlar ständigt mellan att gilla den och irriteras av den. Jag började även läsa Hål i huvudet av Jenny Jägerfeld för ett tag sedan, men är osäker på om jag ska fortsätta. Den är inte alls lika rolig som hennes senare böcker, utan är hittills mest ältande.

Borde eller skulle vilja läsa just nu: Jag borde läsa Fevre Dream av George R. R. Martin, för det är bokcirkel om den nästa vecka. Jag ska börja på den imorgon, har jag tänkt.

Sugen på att köpa: Inget. Skumt.

Bok eller annan kulturupplevelse jag mest ser fram emot i vår: Jag har just nu totalt hjärnsläpp när det gäller vuxenutgivningen i vår, men på ungdomssidan är jag nyfiken på kommande översättningar av Salla Simukka (Vit som snö), Melina Marchetta (Ett folk utan land) och Siri Pettersen (Odinsbarn).

Annars har jag en skrivgrupp tillsammans med Nahal, Åka, Torill och Daniel m.fl. och vi har pratat om att åka iväg och ha skrivhelg någon gång i vår. Hyra något ställe och bara avskärma oss från omvärlden. Det ser jag väldigt mycket fram emot och hoppas att det blir av.

Antal biblioteksböcker hemlånade: Tio. Ehrm.

Om Lena Dunham och Caitlin Moran skulle hamna i en battle skulle — vinna. Motivera! Caitlin Moran kan väl prata sönder vem som helst, eller?

Lär dig svenska med Otto Witt

Otto Witt är en av den svenska science fiction-litteraturens föregångare, verksam under 1900-talets första decennier. Han skulle kunna beskrivas som någonstans mellan Jules Verne och Hugo Gernsback, fast utan Vernes antydan till berättarförmåga eller Gernsbacks framgång med att nå ut till och forma ett litterärt fält. Han skrev en rad spekulativa science fiction-romaner och drev under några år tidskriften Hugin, ”för naturvetande i roande form”. Jag har läst ett par av romanerna, Jordens inre och Den underbara spegeln (båda finns att ladda ned på Project Gutenberg), och kan varmt rekommendera att alla som saknar ett större intresse för science fiction-litteraturhistoria låter bli. Han skrev dessutom en del annan skönlitteratur, bland annat en rad deckare, men får allt som oftast vila i välförtjänt glömska och är nog mest ihågkommen inom science fiction-sfären. Trodde jag.

Otto Witts Den blåa diamanten

Min vän Pierre är i Ryssland. Han hittade boken ovan, en av Otto Witts deckare, från 1914. Den ryska baksidetexten presenterar honom som ”en av Sveriges främsta skönlitterära skriftställare”, men boken är på svenska – publicerad 2014 för ryssar som vill lära sig språket.

Ord och utryck som ”veckrick”, ”blindtarmsstump”, ”armstake”, och ”tömma en välgörenhetsbägare för någon” översätts i fotnötter för den läsare som till äventyrs inte känner till dem.

Däremot förutsätts att ord som ”baltoalett”, ”spotskt”, och ”tandpastetub” är kända.
  – Pierre

Otto Witt dog förvisso för tillräckligt länge sedan för att boken med god marginal skall befinna sig i domaine public så man inte behöver oroa sig för arvoden till eventuella levande släktingar. Men det gäller ju till exempel Karin Boye och Hjalmar Söderberg också.

Det kan vara ett av de mest bisarra pedagogiska val jag någonsin har stött på. Arma ryssar.

A Lovely Way to Burn

18743565 ”It doesn’t look like murder in a city full of death.”

När jag läste A Lovely Way to Burn av Louise Welsh tänkte jag på hur van jag är vid att få om inte hela bilden så i alla fall flera olika bilder av läget i katastrofberättelser. De handlar ju ofta om flera olika karaktärer och brukar dessutom ofta innehålla klipp ur fiktiva tidningsartiklar, forskningsrapporter och liknande som ger ett större grepp om katastrofen. Det är varken ett bra eller dåligt grepp i sig, men det är vad som är mest bekant och därför var det en ovan och lite konstig känsla att följa tv-shopförsäljaren Stevie Flint genom ett sjukdomshärjat London utan att veta ett dugg mer än hon gör. Hon hör några fragment av nyhetssändningar, men annars är Welsh sparsam med omvärldsinfon. Jag gillar det, tunnelseendet, att bara få en skärva av det oerhörda.

Men så är inte A Lovely Way to Burn en vanlig katastrofhistoria, utan en thriller med katastrofen som bakgrundsbrus. Stevie försöker lösa mordet på sin pojkvän, kirurgen Simon, och undvika att själv falla offer för mördaren, samtidigt som staden omkring henne sjunker ner i kaos när en mycket smittsam sjukdom har ihjäl stora delar av befolkningen.

Jag läser sällan thrillers utan övernaturliga inslag, men i år har det ändå blivit ett gäng. (Håller jag på att bli Helena Dahlgren?) Jag har hur som helst inte muterat helt till krimläsare, för ibland tycker jag att turerna kring Stevies snokande blir lite trista, trots att det är spännande och välskrivet och allt sånt där. Känslan av fara och annalkande kaos är däremot mums och Stevie är häftig med sin förmåga att bita sig fast och köra på, trots att världen rämnar omkring henne – även om det känns som någon sorts försvarsmekanism också. Fokusera på uppgiften, så slipper hon hantera all död. Hon är hur som helst en uppenbar överlevare, och jag tvivlar inte på att hon kommer att klara sig rätt bra även efter bokens rätt öppna slut.

A Lovely Way to Burn är tydligen första delen av en trilogi som ska heta Plague Times, men jag vet inget om de kommande delarna. Om de också handlar om Stevie kommer jag gärna att möta henne igen.

Icke gissa gåtor! Icke fråga! Icke tänka!

Tanken är en syra som fräter. Du tänker i början, att den blott skall fräta på det som är murket och sjukt och skall bort. Men tanken tänker inte så: den fräter blint.

Jag läste om Doktor Glas i går.

Nidstången & Grimmen

pax För ett tag sedan sade en kollega åt mig att jag borde läsa Nidstången av Åsa Larsson och Ingela Korsell, som hon trodde skulle bli nästa stora grej bland fantasyläsande barn. Efter att ha plöjt igenom den och fortsättningen Grimmen – och surat över att nästa del inte kommer förrän nästa år – håller jag med. Det är väldigt bra och spännande böcker och de snygga illustrationerna av Henrik Larsson hjälper såklart till.

Alrik och Viggo är bröder och går i mellanstadiet i Mariefred. De bor i fosterfamilj och har det lite trassigt, den ena med sitt humör, den andra med sin tendens att råka stoppa saker i fickorna. Och trassligare blir det, för onda krafter vill komma åt det magiska biblioteket som är gömt i Mariefred, och det visar sig såklart att bröderna är utvalda till att försvara det, oavsett vad de själva eller de gamla väktarna Estrid och Magnar tycker om saken.

Det finns ingen utfyllnad i de här korta böckerna, inga onödiga passager, knappt ens några onödiga ord. Språket flyter smidigt, monstren är läskiga och det är helt enkelt himla spännande. Men trots att det är fullt ös för det mesta finns det ändå plats för att brödernas känslor och relationer till varandra, fosterföräldrarna och den frånvarande mamman ska träda fram tydligt. PAX, som serien heter, ska få tio delar, och de kommande har lovande namn som Mylingen, Bjäran, Näcken, Pesten, Gasten, Vitormen, Maran och Draugen. Yay för fantasy med nordisk folktro!

Bonnier Carlsen hoppas uppenbarligen att det här ska bli en storsäljare och hojtar ”Lika beroendeframkallande som Harry Potter, lika blodisande som Hungerspelen.” Tröttsam taktik, särskilt med tanke på att den typiska PAX-läsaren lär vara ett antal år yngre än den typiska Hungerspelen-läsaren. Jag skulle snarare säga att PAX ger mig Spiderwick-vibbar, vilket ju är en bra sak. Kanske Spiderwick med några stänk av Berättelsen om Blodet, på grund av de nordiska inslagen.

Det enda jag tycker är lite konstigt är den nästan totala bristen på flickor. Förutom någon klasskompis i början av första boken och ett av grimmens offer i den andra, ser man inte röken av några tjejer. Vuxna män, vuxna kvinnor och pojkar är vad som finns i den här världen. (Men enligt en kommentar hos Bokhora kommer det att bli ändring på det.)

När läsplattan hade åsikter

201411_tornet Min läsplatta har fått lite problem. När den är i viloläge ska den ju visa omslaget till boken jag läser, men oavsett vad jag läser så visar den Tornet av Lars Östling.

På startskärmen visar den inte längre senast tillagda, utan Tornet och novellantologierna Outlaw Bodies, Mothership: Tales from Afrofuturism and Beyond och It Came From the North: An Anthology of Finnish Speculative Fiction. Eller så är det inte ett fel, utan den har börjat ha åsikter om vad jag borde läsa.

Denna skrämmande utveckling mot artificiell intelligens måste jag såklart stävja med en fabriksåterställning.

Män som inte älskar kvinnor

Den spanska översättningen av Stieg Larssons titel Män som hatar kvinnor är så vansinnigt tam: Los hombres que no amaban a las mujeres. Jag kan inte låta bli att känna att lite kraft kanske gick förlorad där.

Det är inte bara spanskan heller, utan verkar vara ett generellt drag hos språken kopplade till Iberiska halvön. Enligt samma mönster heter den på katalanska Els homes que no estimaven les dones. I Portugal gavs den förvisso ut under den mer bokstavliga översättningen Os homens que odeiam as mulheres, men i Brasilien heter den ändå Os momens que não amavam as mulheres.

« Äldre inlägg

© 2015 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑