Tystnad

Läsning pågår

Astrid Lindgren, negerkungen och censuren

Omslag Pippi Långstrump 1945SVT har klippt bort ordet negerkung ur Pippi Långstrump-filmatiseringarna. Upprördhet har uppstått.

Tystnad har visserligen ett begränsat intresse av att diskutera film, men efter samtalet är så starkt kopplat till den litterära förlagan finns det ändå anledning att säga ett par ord om saken. Jag har inte särskilt svårt att förstå vissa av reaktionerna. Kulturen behöver inte vara bekväm, den behöver inte vara snäll, den behöver inte vara alla till lags, vi bör inte sudda ut vår historia. Likväl.

Ordet neger betyder inte samma sak nu som det gjorde 1945. Det har gått från att vara en beskrivning av människor med ett visst utseende till att i sig laddas med negativa konnotationer. Inte så att människor var mer fördomsfria förr, men att använda den specifika termen signalerade ingenting särskilt. Det gör det i dag. Det är ett ord som har försvunnit i det städade offentliga samtalet, som oftare används som invektiv än någonting annat och som får människor att med god anledning ta illa upp.

Det här händer förstås mest hela tiden. Ord förändras, värderingar förändras, skriften består. Det är värt att minnas att det litteraturens fasta form är en förhållandevis ny och lite udda företeelse i hur människor behandlar berättelser. Vi brukar förändra, redigera, putsa på de berättelser vi tar med oss. Folksagor har alltid muterat. Många av Shakespeares pjäser är helt enkelt omarbetningar av andras dramatik. Samtidigt som världen har förändrats har goda berättelser förändrats med den, för att fortsätta vara relevanta för nya generationer. Det är inte direkt någonting som uppstått med den moderna personen.

Visst bör vi inte blunda för historien, radera ut allt det som inte är modernt och fint. Vi bör kunna uppskatta kultur även när tiden har sprungit ifrån den, medvetna om på vilka sätt den har gjort så. Men Pippi Långstrump är kultur för barn. Barn har inte det perspektivet. Barn upplever kultur här och nu, inte i dess historiska kontext.

Allt det här var Astrid Lindgren förstås medveten om, när hon redan 1970 konstaterade att om hon hade skrivit boken då hade Efraim Långstrump inte varit negerkung. Jag har svårt att tro att hon själv skulle ha varit särskilt upprörd.

Med uppenbar känsla för plats

I sociala medier fick jag en kommentar som lite misslynt påpekade diskrepansen mellan min tolkning av det mem som ligger bakom föregående inlägg (”betytt mycket för mig”, som det lät för ett par dagar sedan) och den formulering som det hade när det började vandra runt i augusti (”stayed with me”).

Själv minns jag, om vi skall tala prosa, oftare passager än hela romaner. Noveller kan någon gång stanna hos mig i dess helhet, som Jennifer Pellands underbara och obehagliga ”Captive Girl” eller Alice Sheldons ”Love is the Plan the Plan is Death” (publicerad under pseudonymen James Tiptree, jr.), men även här är det ofta en scen som stannar, som diskussionen runt middagsbordet i Kazuo Ishiguros ”A Family Supper”. En gemensam nämnare för de romansnuttar jag alltid bär med mig är att de så ofta handlar om plats. Inledningarna till Arne Sands Trollkarlens lärling och Mervyn Peaks Titus Groan, där Sand beskriver återuppbyggnaden av Augsbach och Peake beskriver de människor som lever i det väldiga slottet Gormenghasts skugga. Det är scenen i Joseph Conrads Heart of Darkness där ett franskt skepp bombarderar en till synes obebodd kust. Det är havet i Sara Stridsbergs Happy Sally. Det är vägen som en gång var en flod och därför alltid är hungrig i Ben Okris The Famished Road, så väl fångad redan i de första korta meningarna. Det är fyrtornet och stranden i Tove Janssons Pappan och havet.

Kanske är det påtagligheten, det uppenbart fysiska, som gör dem så enkla att ta på och minnas. Kanske är det deras funktion, hur omgivningen ofta får sätta känsla snarare än bara vara geografin omkring och det är detta svårgreppbara och rent omöjliga begrepp som definierar riktigt läsvärd litteratur.

Kanske är det bara jag.

Texterna som format oss

De senaste veckorna har det vandrat runt en uppmaning på Facebook: lista tio böcker som har betytt mycket för dig, tagga ett gäng andra personer och få dem att göra samma sak. En ytlig lista, naturligtvis, men som kedjebrev betraktat är det djupt sympatiskt. Alla ursäkter till att kort fundera över vilka verk som verkligen har betytt någonting i ens liv är bra ursäkter. Tanken är inte att man skall se djupt in i sitt jag, utan bara snabbt lista tio betydelsefulla böcker utan någon särskild ordning. Likväl känns det orimligt. Tio är för få, och för många. Visst finns det sådant som har betytt mycket för mig: Arne Sand Trollkarlens lärling, Harry Martinsons Vägen till Klockrike, Willy Kyrklunds Om godheten, Jorge Luis Borges Fiktioner, Sara Stridsbergs Happy Sally och Darling River, Erik Anderssons Den larmande hopens dal, Frans Kafkas och Wolfgang Borcherts noveller, Tove Janssons Det osynliga barnet och Pappan och havet, Peter Høegs Fröken Smillas känsla för snö och så många fler. De är fantastiska. På en lista över sådant som varit viktigt i livet bleknar de lite vid sidan av den skönlitteratur som har format mig som läsare.

Som David Eddings Saga om Belgarion. De böcker som fick mig att inte bara läsa utan verkligen läsa. Jag plockade ned dem, läste dem, och var en annan människa när jag var klar. Jag hade tagit mig igenom ett par tusen sidor prosa som inte alls var anpassad för mig. Jag tolkade det här som att alla murar var rivna, och påbörjade en osystematisk genomgång av nästan varenda bok mina föräldrar ägde. De finare poängerna i romaner som Brott och straff passerade helt över mitt huvud, boken mer vald för att den hade ett så färgglatt omslag än någonting annat. Men jag läste den och allt annat jag kom över. Det är Eddings förtjänst, mer än någon annan författares.

Åren går. Minnet bleknar. Det kan ha varit 1993. Eller kanske 1994. Jag var sex år gammal. Eller möjligtvis, men förmodligen inte, sju. Jag kommer inte ihåg. I mina föräldrars bokhylla hade min mor en serie böcker som jag av någon anledning plockade ned och började läsa. Stenens väktare, Profetians tid, Besvärjarnas kamp, Rivas drottning, Ödets fullbordan. Jag älskade dem. Kanske mer än jag har älskat några böcker sedan dess.

Eller Robert Jordan, som några år senare i min frustration över att ha hunnit ikapp översättningen (som då inte hade kommit särskilt långt) av Sagan om Drakens återkomst för första gången tvingade mig att nöjesläsa på ett språk som inte var mitt modersmål och varför inte börja med niohundra sidor på en gång.

Eller Stig Dagerman, som med ”Att döda ett barn” på några minuter lyckades förändra hela min litteratursyn när jag var fjorton år och fick den satt framför mig på högstadiet. Jag påbörjade läsningen som en utpräglad romanläsare, som de flesta andra människor nu för tiden, och avslutade den som någon som älskade noveller. Aldrig har så kort tid spelat så stor roll för den människa jag är.

Eller Neil Gaimans Neverwhere, som i yngre tonåren fick mig att börja omförhandla mitt kvalitetsbegrepp i en process som började med att jag förälskade mig i boken och slutade med att förhandlingarna pågått tillräckligt länge för att jag inte längre skulle vara så värst imponerad av Gaiman som författare. Det förminskar inte hans betydelse. Och nog kan jag fortfarande gott uppskatta ett antal av hans verk.

Jag som läsare är förstås huvudsakligen en produkt av de tusentals verk jag har tagit till mig. Droppen urholkar stenen. Men bara några få verk har haft en sådan omedelbar effekt att man kan peka på dem och säga att, jo, där, där hände någonting. Och de är värda att minnas.

Om mitt förhållande till David Eddings
Om mitt förhållande till Robert Jordan

Hjärtlös

Hjärlös Jag skulle nog knappt läsa några barnböcker alls om jag inte jobbade på ett bibliotek, men nu gör jag ju det. Det är något väldigt lockande med i synnerhet Hcg-rysare* som kan få mig att plötsligt vilja bära hem tio stycken, jag vet inte riktigt vad det är, men jag brukar försöka hålla mig till en åt gången, för jag behöver verkligen inte en hög av olästa barnböcker hemma. (Det räcker med de olästa vuxenböckerna.) Ibland lyckas de till och med skrämma mig.

Hjärtlös av Petrus Dahlin handlar om Maia (och här skulle sambon säga ”Varför heter alla i såna här böcker Maia/Maya?”) som efter en uppväxt i Sverige har flyttat tillbaka New York med sina föräldrar. Hon är ensam i deras stora lägenhet på dagarna och ofta även på kvällarna, då hennes karriärinriktade föräldrar jobbar sent. Lägenheten var hennes farfars, Maia själv föddes där och det finns – såklart – ett rum hon inte får gå in. Hjärtlös är ensamhet, klaustrofobi och familjehemligheter. Den börjar långsamt och när vi hade Petrus Dahlin på författarbesök nyligen var det tydligen några barn som sa till honom att de tyckte att den började segt. Det här med skräck som kryper sig på väldigt långsamt funkar ju bättre i vissa åldrar än andra. Men tar man sig förbi det blir den spännande och bitvis riktigt creepy. Ja, den skrämde faktiskt mig också.

Det enda som störde mig var att jag tyckte att Dahlin tog i lite väl mycket med de prestations- och perfektionsinriktade föräldrarna. De blev klichéer.

(* = För icke-biblioteketsfolk: Hcg-märkta böcker vänder sig till åldern 9-12, ungefär.)

Äger du dina e-böcker?

För ett tag sedan upptäckte jag att Karen Russell har skrivit en kortroman, Sleep Donation, som bara finns som e-bok. Jag surfade glatt in på Kobo och köpte den. Jag kollade inte ens vilka format den fanns tillgänglig som, eftersom allt jag har köpt där tidigare har gått att ladda ner som epub.

Men efter köpet upptäckte jag att det inte går att ladda ner den. Man kan bara läsa den i Kobos app. Och då kände jag mig ganska snuvad, för jag har svårt att se det som att jag faktiskt har köpt boken. Jag har tillgång till den så länge Kobo finns, så länge jag har ett konto där och har deras app. Men filen är inte min.

201409_kobo

Självklart får jag skylla mig själv som inte kollar vad jag betalar för innan jag klickar på ”buy”, men det påminde mig också om problemet med att en del e-böcker liksom flyter i ett mellanrum mellan produkter man äger efter betalning och produkter man får tillgång till efter betalning.

Om man tänker på streamingtjänster för musik, film och tv-serier så är det ju klart och tydligt vad som gäller. Man har ett abonnemang och betalar varje månad. Slutar man betala så har man inte längre tillgång till innehållet. Inget konstigt med det. Har man någon sorts tankeförmåga är man ju också medveten om att musiken och filmerna inte finns där för evigt – de finns där så länge som t.ex. Spotify eller Netflix har rättigheter att tillhandahålla dem.

Jag tror att de flesta tycker att det är självklart att när man har köpt en grej så äger man den. Punkt. Men det har ju hänt flera gånger att t.ex. Amazon har dragit tillbaka e-böcker från sina kunders Kindle eller raderat någon kunds hela Kindlebibliotek. Poff. Lite som om personal från SF-bokhandeln eller English Bookshop plötsligt skulle stövla in i min lägenhet och ta tillbaka några av böckerna jag har köpt av dem. Det är naturligtvis en absurd tanke. Det skulle aldrig hända. Men när man köper digitala grejer hamnar man i något sorts parallellt universum där ”köpa” ofta betyder något annat.

Jag skulle inte kalla detta att äga sina e-böcker. Det är mer som att man hyr dem så länge som exempelvis Amazon tillåter en att behålla dem.

Archipelacon 25–28 juni

När Maria slutar skriva om sf-kongresser hon är med och arrangerar är det dags för mig att ta över, antar jag. Nästa sommar (25–28 juni) är jag med och ordnar Archipelacon, en internationell sf-kongress i Mariehamn. Den kommer huvudsakligen att vara på engelska, men det kommer även att finnas programpunkter på svenska och finska. Hedersgäster är Karin Tidbeck, Johanna Sinisalo och George R.R. Martin, men det kommer förstås finnas massa andra människor som också har bra och intressanta saker att säga. Det verkar som om Archipelacon har potential att bli den mötesplats för nordisk, och nordeuropeisk, science fiction och fantasy som vi hoppades att den skulle kunna vara.

Logga för Archipelacon

Fortsätt läsa

E-böcker och bibliotek

Den senaste tiden har jag sett några artiklar om e-böcker och bibliotek cirkulera, bland annat DN: Dyrare e-böcker kan drabba bibliotek. Eftersom mitt bibliotek också är på gång med ett nytt avtal gällande e-böckerna, tänkte jag skriva lite om mina tankar.

Vad artiklarna handlar om är att tidigare har bibliotek som är anslutna till e-boksdistributören Elib betalat 18-20 kr per e-bokslån. Med den nya modellen, som några bibliotek redan har gått över till och som ännu fler är på väg till, blir prissättningen differentierad. Förlagen kan sätta olika pris på olika böcker och biblioteken får större möjligheter att detaljstyra vilket utbud av e-böcker de vill ha. Stort yay åt det sistnämnda, vilket jag återkommer till.

(I det nya systemet finns även en licensmodell där biblioteket köper en licens för ett visst antal utlån av en viss bok. Jag vet inte så mycket om hur det funkar, men spontant känns det svåradministrerat.)

Pengar
Varierande prissättning är i grunden en bra grej. Det gör att man kan sätta olika pris på t.ex. noveller och romaner, eller på gamla och nya böcker, vilket är helt rimligt.

I artikeln står det att ”i det nya avtalet vill de större förlagen ha ännu högre ersättning” vilket inte är hela bilden. En del e-böcker kommer att bli dyrare, ja. En del lär också bli billigare. Det finns ju förlag som resonerar så att klassiker och annat gammalt ur deras backlist kommer att vara väldigt billigt, enligt några intervjuer jag har läst tidigare.

Jag vill inte hamna i ett ”förlagen är onda och vill bara tjäna pengar!!!11″ för så enkelt är det inte och jag tror att både förlag och folkbibliotek generellt sett är rätt vilsna och osäkra angående hur fan vi ska hantera denna snabbväxande men fortfarande lilla marknad. Men när jag ser summor som 50-70 kr per utlån undrar jag om de förlag det gäller inte vill att deras nya böcker ska finnas tillgängliga som e-bokslån över huvud taget. Det känns som ett sätt att hålla böckerna i karantän, och samtidigt kunna hävda att de finns tillgängliga ändå. (Då känns det ärligare att hålla på böckerna helt i några månader, vilket några förlag redan gör, men det är en separat diskussion.)

Jag vet inte vad vi kommer att ha för prisgräns på mitt bibliotek, men jag kan ju i alla fall säga att vi inte kommer att låna ut några 75-kronorslån. Det är ju absurt.

En sprillans ny och biblioteksutrustad roman kostar kring 200 kr för oss att köpa in och i synnerhet populära böcker behöver ju då och då ersättas, eftersom de slits. Man vet såklart aldrig hur länge en bok håller. Ibland faller den i bitar efter 3 utlån (och då blir man som bibliotekspersonal sur och svär över kass limning och de som har jobbat länge muttrar om att kvaliten var bättre förr) och ibland håller den fortfarande ihop efter 50. Men säg, för resonemangets skull, att en ny och populär bok håller för sådär 20-25 lån innan någon välter ut sin kaffekopp på den. Jag vet att man inte rakt av kan jämföra e-böcker och pappersböcker, men ändå:

Ett e-bokslån som kostar 70 kr är den ekonomiska motsvarigheten till en pappersbok som går sönder efter 3 utlån.

Rimligt? Nej.

Jag skulle tro att de flesta folkbibliotek som tillhandahåller e-böcker har någon sorts spärr, för att kostnaderna inte ska sticka iväg hur som helst. Det kan vara att man får låna max 3 e-böcker i veckan och/eller att det totala antalet e-bokslån för biblioteket inte får gå över en viss gräns per månad eller kvartal eller hur man nu har valt att göra.

Jag har även sett att det finns bibliotek som kör med ett sorts poängsystem, där varje låntagare har ett antal poäng per månad att använda till e-böcker och en dyr e-bok äter såklart upp fler poäng än en billig. Den lösningen är jag personligen inte så förtjust i, eftersom det innebär att enskilda låntagare får ta smällen för puckad prissättning. Jaha, du ville låna de här nya och dyra böckerna? Sorry, då kan du inte låna fler e-böcker den här månaden. Men jag gissar att de har resonerat så att det är bättre än att inte tillhandahålla de böckerna alls, och det kan jag ju förstå, även om jag inte gillar det.

Pilska präster, någon?
En aspekt som inte har kommit fram i de korta artiklarna om den nya Elib-modellen är bibliotekets arbete med urval.

I nuläget har mitt bibliotek en variant som innebär att vi automatiskt får tillgång till hela Elibs utbud. En gång i tiden fungerade detta ok och med ”en gång i tiden” menar jag innan fan och hans moster började ge ut e-böcker. (Jag vet, det finns egenutgivna grejer som är klart läsvärda, men majoriteten är ju inte det och ni skulle se mängden av skräp som bara väller in numera.) Tar man en titt på en lista över nyinkomna e-böcker på Elib idag känns det ofta som att den litteratur vi som bibliotek vill tillhandahålla är i minoritet, och resten av listan utgörs av typ felstavade porrnoveller, klassiker som är uppdelade i tio delar (ni ”förlag” som ägnar er åt detta för att tjäna flera lån på en bok, jag avskyr er med hela mitt hjärta), barnböcker som barn har ritat själva, svenska författare som kallar sig ”C. Bukowski”, skrifter från Svenskt näringsliv som även finns gratis på deras webbplats osv osv.

Att rensa i röran är tidskrävande och Elibs gamla gränssnitt för detta är väldigt underutvecklat. Antingen får man lägga tid på att rensa – tid som man hellre skulle lägga på andra arbetsuppgifter – eller så får man låtsas som att det regnar och i tysthet hata att vi har så mycket skit i vår katalog. (Kollar man på Elib så är det många bibliotek som tillhandahåller bajs i e-boksformat, fast de aldrig skulle köpa in motsvarade som pappersböcker.) Nya Elib ska tydligen ha fler och bättre valmöjligheter och även om jag ju inte vet hur bra det funkar i praktiken ännu så ser jag ser väldigt mycket fram emot möjligheterna att välja bort skräpet i förväg.

Vidare läsning
Digitala biblioteket: Tankar kring Elibs nya system för e-böcker.

Ungdomsböckerna och jag

Jag tycker inte om ungdomsböcker.

Det är inte så mycket ett ställningstagande som det är ett statistiskt faktum. Jag har förstås ingenting emot deras existens, jag har ingenting emot att andra människor läser dem. Men varje gång jag själv försöker går det snett. För det mesta tycker jag helt enkelt inte om dem, trots att människor med annars rimlig inställning till böcker har sagt bra saker. Ibland är det acceptabel läsning och jag kan se vad andra ser i dem, men inte min tekopp. I de sällsynta fall där jag faktiskt känner någon form av genuin uppskattning tycker handlar det om exceptionellt läsvärda författarskap – där jag närmast undantagslöst tycker att böckerna riktade mot vuxna läsare är bättre. Ta Tove Jansson, till exempel. Muminböckerna är delvis någonting av det bästa som har skrivits på svenska, men de blir inte riktigt lysande förrän någonstans omkring Det osynliga barnet eller Pappan och havet, när de allmänt anses ha gått över till att mest rikta sig till vuxna läsare. Sent i november gör sig oftast bättre lite senare i livet.

Jag har försökt att tycka om ungdomsböcker. Det går väldigt dåligt. Det finns enstaka undantag, förstås. Men det duger inte, och det är lika bra att inse att, nä. Jag borde helt enkelt inte läsa dem. De är inte för mig.

Den femte vågen

femtevågen Jag brukar ju inte direkt läsa ungdomsdystopier för att jag vill ta del av en smart uppbyggd värld. Jag brukar läsa dem för spännande historier om uppror och överlevnad i lagom häftiga miljöer och undvika att syna världsbygget allt för noga i sömmarna. Svep iväg mig så köper jag det mesta. Oftast.

Jag är inte helt säker på om jag bara inte var på humör när jag läste den utomjordingsinvaderade Den femte vågen eller om den faktiskt var mycket mer puckad än andra ya-dystopier jag har läst de senaste åren, men jag kände gång på gång att jag köper inte det här. Det handlade inte nödvändigtvis om berättelsen som helhet, utan snarare att jag ständigt snubblade på bitar av den. Jag köper inte den här karaktärens handlingar i den här situationen. Jag köper inte den här biten av fiendens strategi. Jag köper inte att Cassie kan rabbla dödssiffror och liknande fakta för läsaren som om hon var en nyhetssändning – för hur fan kan hon känna till sånt i detalj, när alla kommunikationer är utslagna? Sådana saker.

Rick Yancys Den femte vågen följer alltså sextonåriga Cassie, överlevare efter att utomjordingar har haft ihjäl större delen av jordens befolkning. De har slagit ut allt som drivs med el, orsakat naturkatastrofer och sjukdom, och sedan skickat ut ”tystare” i mänsklig skepnad för att döda andra människor. De människor som har överlevt så långt väntar på nästa våg och vågar knappt lita på någon.

Och visst, det är himla spännande. Jag gillar att följa Cassie och hennes kamp för att överleva, hennes tillbakablickar på tiden som gått sedan den första attacken, hennes sarkasmer mitt i ensamheten. Efter ett tag kommer det flera berättarperspektiv, i form av Cassies lillebror Sammy och Cassies skolkamrat/crush-på-avstånd Ben, som båda har hamnat i ett sorts träningsläger där barn och unga lärs upp till soldater, och det funkar helt ok. Men det är som att ju mer jag får veta och ju större perspektivet blir, desto mer irriterande blir boken.

(Och snart blir det lite spoilervarning.)

Jag stör mig på att utomjordingarnas strategi verkar så himla orimlig och onödig och dum.

Jag stör mig på att Ben envisas med att försöka få Ringer att le. Världen har gått åt helvete. Hon behöver inte le åt dig, din fjant.

Jag stör mig på att Evan är en sån himla kliché. Evan är alltså en människokropp, med en av ”De Andra” inplanterad i sitt medvetande. Dubbelheten och de inre konflikterna han upplever hade kunnat vara intressanta, men istället har Yancy valt den absolut vanligaste och slöaste vägen: Evan kan inte döda Cassie, för han blir kär i henne på avstånd! Så han stalkar henne, tar hand om henne när hon är skadad och vill hjälpa henne att rädda Sammy. Jag blir så uttråkad.

Trots min irritation kommer jag säkert att läsa nästa del när den kommer (och störa ihjäl mig på den kärlekstriangel/fyrkant som verkar lura vid horisonten – kom igen Yancy, överraska mig genom att inte ta den vägen!). Jag är trots allt lite nyfiken på om Yancy kommer att knyta ihop röran på något smart sätt, eller om allt faktiskt är så dumt som det verkar.

Tydligen ska Den femte vågen bli film också, och den måste jag såklart se eftersom Chloë Grace Moretz ska spela huvudrollen.

Senare tillägg:
Oklart varför jag använde svensk titel och omslag i inlägget fast jag ju läste boken på engelska. Skyller på överhettning.

Dessutom slarvigt att klassa den som dystopi, när det snarare är en apokalyps. Skyller på överhettning även här.

Wanzhi: nytt förlag för kinesisk litteratur på svenska

Wanzhi är ett nybildad förlag som skall ge ut kinesisk litteratur på svenska, grundat av Maiping Chen. Deras första utgivna roman är Lyckan av Jia Pingwa, i översättning av Anna Gustafsson Chen. Kul.

Bokryggspoesi: Feberflickan

Jag packar böcker inför flytt och blev sugen på att slänga ihop lite bokryggspoesi.

201405_bokpoesi

 

Feberflickan

Tyngd
Närmare

Saker under huden
Bilder som inte angår mig

Älskaren
Han åt mitt hjärta

Åh, kom och se här
Här ligger jag och blöder

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag
Det är allt

Swecon närmar sig!

Oj. Nu har jag inte bloggat här på över två månader. Katastrof. Om ni undrar vad jag sysslar med mest för tillfället så är det detta:

Swecon

Årets Swecon heter Steampunkfestivalen och hålls på Sveriges Järnvägsmuseum i Gävle 27-29 juni. Det kommer att bli skitbra! Och även om man inte är så förtjust i just steampunk, så kommer det att finnas mycket program om annan sf och fantasy också. Det ser jag och Daniel till.

Nu sitter jag här och skriver en miljon mail och undrar lite hur det gick till. Jag började med att hjälpa till med webbsidan, sedan skulle jag bara ”hjälpa till lite med programmet”, men ramlade rätt ner i träsket. Så läget är ungefär så här:

Så nu förväntar jag mig att ni alla kommer dit och njuter av programmet som vi håller på att pussla ihop! ;)

Skrythyllor

Som så många andra som bor på lite mindre yta än de egentligen skulle ha föredragit står mina böcker där de får plats, snarare än på något ställe där jag specifikt skulle vilja ha dem. Ett par bokhyllor i mitt arbetsrum (facklitteraturen), ett par bokhyllor i hallen (de antikvariskt införskaffade böckerna för, ja, jag tillämpar apartheid) och resten i vardagsrummet. Facklitteraturen är grovt sorterad efter ämne, de antikvariska böckerna inte alls och den ickeantivariska skönlitteraturen kronologiskt, efter originalutgåvans utgivningsår.

Den allra mest fantastiska effekten av det här är att precis i ögonhöjd hamnar mest böcker från slutet av åttiotalet och början av nittiotalet, sådant jag läste när jag växte upp. Där finns David Eddings. Robert Jordan. Terry Brooks. Margaret Weis och Tracy Hickman. Litteratur jag i många fall inte skulle rekommendera ens till människor som inte slår av sin dunkande musik när de parkerar bilen utanför vårt sovrumsfönster på natten, trots alla de plågor de förtjänar att genomlida. Det blir lite av en antiskrythylla, en samling böcker som vid en första anblick verkar mycket längre bort från vad som anses god smak än vad som egentligen är fallet för samlingen som sådan.

Jag tycker att det är lite fint.

Vittfarnepriset

Årets första svenska science fiction-kongress, Confetti, har precis ägt rum i Göteborg. När man har varit på sf-kongress är det en trevlig tradition att skriva en kongressrapport. För att uppmuntra det delar vi på Tystnad, i samarbete med Tony Elgenstierna, ut Vittfarnepriset.

Priset består av ett stipendium på ettusen kronor samt en trofé. I år kommer Vittfarnepriset att delas ut till en kongressrapport som

a) rapporterar från Confetti eller Steampunkfestivalen (årets Swecon)
b) är skriven på svenska
c) har publicerats (till exempel i ett fansin, på en blogg, på någon e-postlista knuten till sf-fandom, som Fanaclistan och så vidare) senast femtonde augusti 2014
d) är en sammanhängande text (däremot är det så klart tillåtet att bearbeta till exempel en löpande rapportering)

Juryn består av redaktionen för Tystnad, det vill säga Maria Nygård, Daniel Albertsson och Johan Jönsson. Vi räknar med att läsa alla rapporter som skrivs, men vill man särskilt uppmärksamma oss på någonting man tror att vi kan ha missat kan man skicka ett mail till johan@tystnad.net.

Bakgrund: det skrevs för få ambitiösa kongressrapporter nu för tiden, tyckte vi, trots att Internet har gjort det så mycket enklare att nå ut med dem. Kongressrapporten är en egen genre, och en viktig del av sf-kongressupplevelsen – en plats både för att minnas om man var där eller få reda på vad som hände om man inte var det. Den kan vara en plats för analys och litteraturdiskussion för att följa upp saker som hände på kongressen; den kan vara en plats för att roa. Huvudsaken är att den är bra. För att uppmuntra det instiftade vi ett årligt pris för bästa sf-kongressrapportpris.

Björn Ranelid förnekar sig inte

Ibland är den litteratur man kan överblicka lite mindre än man tror.

Nu skriver jag på min trettiotredje bok och det är en roman med titeln Kärleken och de sista människorna på jorden.

Romanen är en apokalyps och en stor utmaning för mig som författare, ty det är mig veterligen första gången i den svenska litteraturen under de femtio år som jag kan överblicka att någon försöker sig på en sådan utmaning.

Det har skrivits en och annan apokalyptisk roman på svenska de senaste femtio åren. Huruvida de lyckats eller inte är förstås en annan fråga, men försökt sig på utmaningen, det är det många som har gjort.

(Citat från Ranelids Facebooksida.)

« Äldre inlägg

© 2014 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑