Tystnad

Läsning pågår

Finncon 2016: Tornet i Tammerfors

i.
Högt bland Tammerfors moar spretar ett torn mot skyn. Så har ortsbefolkningen också fått sitt straff: tala svenska i Tammerfors och det blir tydligt att förvirring skapats i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger. En gång om året samlas stadens borgare för skrika ut sitt trots. I hån mot himlen kastar de, så högt de bara orkar, en get från taket. Oundvikligen faller den mot marken. När kongressen tar sin början har detta redan skett, men blodfläckarna pryder fortfarande asfalten på vägen mellan hotellet och kongresslokalen.

Sedan badar de bastu.

1.
Jag har bokat för många av sommarens flygbiljetter på samma gång. Utan att tänka på saken har jag flyg, inte tåg, vidare från Helsingfors till Tammerfors. Vidden av hur dumt det är går inte riktigt upp för mig förrän jag leds ut på startbanan mot propellerplanet som skall ta mig och ett trettiotal andra vidare in i landet. Att flyga från Helsingfors till Tammerfors är som ett tjugofem minuter långt elegant underhandskast. Precis när man når sin högst punkt är det dags att börja sjunka.

På klimatets bekostnad får jag för första gången se Finlands inland från luften. Det ser ut precis som Sverige. Finland är världens minst exotiska land.

Jag möter upp Hanna Hakkarainen, checkar in på hotellet, går till kongressen och hämtar min namnbricka – medverkar man in i programmet får man en sådan, precis som på en riktig kongress – och vänder snart igen. Fem minuter i själva kongresslokalerna får vara nog. Det är ändå fredag. Jag hinner hälsa på Jaakko Pirinen som förvirrat ser på mig några sekunder innan han försiktigt frågar vad jag egentligen gör där. Fem dagar tidigare har vi i ett helt annat sammanhang sagt farväl i en liten italiensk bergsby. Jag meddelar att jag har följt efter honom och är där för hans skull. Sedan drar Teemu Naarajärvi och Merja Polvinen tag i mig och lockar mig mot O’Connell’s tillsammans med ett smatter unga finländska akademiker. Vi kapar pubens bästa bord. Det får vi ångra: det är närmast scenen. Där bjuds det snart livemusik.

ii.
Det finns så många dumma namn på höga byggnader. Malmöiter vet detta bättre än de flesta. Tammerforsborna är ett pragmatiskt släkte. De har bara ett högt torn. Onödigt att fåna sig. De kallar det Tornet.

Fortsätt läsa

Fantastika 2016

Jag packar mig en resväska för tio dagar. För Stockholm och Fantastika. För Esino Lario i norra Italien och prata Wikipedia i fem dagar. Det är den mindre av väskorna. Den större fylls med kongressrapporter. Två kollin. Ett par andra nedstuckna här och där i det utrymme som blir över. När jag anländer till Sickla är jag så trött på att släppa på dem att jag börjar tycka att det här med att trycka upp böcker är en fantastiskt dålig idé.

I Sickla är halva världen under konstruktion. Ny tvärbana river upp marken. Skyltar försöker lite tveksamt att leda oss rätt. Samlas lyckas vi göra ändå. Vid ett vägskäl möter jag Tobias Jarl. Strax därefter går Henrick Pålsson förbi mot hotellet. Stammen är på plats. Jag tar med mig en låda kongressrapporter och beger mig mot Dieselverkstaden där jag skall sälja böcker för Alvarantikvariatet innan det är dags att ta sig samman och vara seriös.

fantasticonfansin

När man ändå inte kan sova kan man sätta samman kongressrapportfansin.

Folk köper begagnade böcker som stöd för Alvarfonden och därmed knasiga projekt inom svensk sf-fandom. Egentligen köper de kanske mest begagnade böcker för att det finns så många och så billiga, men den goda gärningen behöver inte förtas av detta. I ett rum borta på övervåningen sitter småförläggare och egenutgivare och försöker prångla lite läsning. De riktiga framgångarna infinner sig aldrig. Lite för att rummet inte ligger så tydligt. Å andra sidan hade de det bästa rummet på Kontrast i Uppsala utan att det spelade så hemskt stor roll. Lite mer för att de som så ofta på kongress konkurrerar med ett antikvariat för begagnad science fiction och fantasy som säljer såväl utmärkt som fascinerande usel litteratur för femte- eller tiondel av vad böcker kostar hos de övriga försäljarna, sedan Johan Kristenssons donation efter flytt till Luxemburg ofta i oläst nyskick. Hanna Hakkarainen sticker in huvudet och undrar om jag inte är klar någon gång och kan bidra med mitt förtjusande sällskap. Jag meddelar henne att jag har precis en timme: sedan skall jag se på program. Hon undrar om jag är säker på att jag är jag och inte någon annan.

Fortsätt läsa

The Girl from Everywhere

girlfromTidigare publicerad på Catahya.

Nix liv är inte som andras. Tillsammans med sin far och deras besättning på segelfartyget Temptation har hon seglat till olika platser, tider och mytologiska världar. Hennes far har förmågan att Navigera: om han har en karta som är tillräckligt bra kan han segla vart som helst, även till platser som aldrig har funnits i verkligheten. Men platsen och tiden han är besatt av att nå är i högsta grad verklig: Honolulu 1868, då Nix mamma fortfarande levde. För Nix är den jakten mest en källa till rädsla. Vad skulle hända om hon reste till en tid och plats där hon själv redan finns som spädbarn? Vad skulle då hända med hennes nu 16-åriga jag? Tidsresandet i Heidi Heiligs The Girl from Everywhere är magiskt, men det håller sig ändå till vissa regler, och några av dem hotar kanske Nix existens.

Jag är kluven till The Girl from Everywhere. Det är så mycket med den jag tycker om – den har ett tidsresande skepp och en drake som heter Swag, för att nämna några mysiga inslag – men ändå är helheten inte riktigt hundra. Den är skriven med gott om fantasi – jag älskar idén med kartorna – och referenser till olika mytologier, men är också ganska segstartad och tar gott om tid på sig innan den riktigt griper tag. Berättelser som utspelar sig till havs är alltid något extra i mina ögon och besättningen på Temptation är ett roligt och blandat gäng, men Nix själv är inte så minnesvärd. (Jag skulle däremot gärna läsa mer om Bee och hennes spökande fru.)

Nix vänskap med besättningens mästertjuv Kashmir och deras underhållande dialoger är det som sprakar i boken, men den halvdana kärlekstriangeln som uppstår när Nix möter en annan kille på Hawaii är inte bara klyschig utan också oengagerande. Den blir egentligen ingenting och då vet jag inte varför den är med alls. Är kärlekstrianglar numera obligatoriska i YA? Ibland känns det så. Jag uppskattade också den fina skildringen av Hawaii och inblicken i öarnas historia under en tid då de snart skulle förlora sin självständighet, men medan miljön känns levande är människorna som befolkar den desto mer träiga.

(Ett bra men: Kashmir är något av en kliché – en charmig och vacker tjuv med gyllenbrun hud och uppknäppt skjorta – men det visar sig finnas en rätt smart anledning till att han framstår som en exotisk fantasi.)

I korthet: Bra, men inte så bra som jag hade hoppats.

Hennes mörka små lampor till ögon i mörkret

”Jag är bara så rädd för att någon ska ta henne.”
”Men det är ju bara vi som vill ha henne. Hon är en pytteliten överviktig och självupptagen typ som spyr ner sin omgivning så fort hon får chansen och som väcker dig mitt i natten för att hon är sugen på att äta. Tänk om jag väckte dig varannan timme och bad dig gå upp och göra en macka till mig.”
”Men jag älskar när hon vaknar på natten. Hennes mörka små lampor till ögon i mörkret. Det rinner ett alldeles rent ljus ur de där ögonen.”

Ur ”American Hotel” av Sara Stridsberg. Rekommenderas.

Åcon: En berättelse i tretton delar

1.

Det börjar med en buss som inte är där.

Det är förstås utmärkt på flera sätt. Vi får stå i morgonsolen på Södervärn istället för att hänga på flygplatsen, resandets andra krets där våra kroppar förbereds på att kastas runt av vindarna. Allt eftersom tiden går och vårt rapsoljemetylesterdrivna färdmedel inte behagar infinna sig blir de nervösa blickarna upp mot korsningen allt tätare. Småbarnsmodern som både skall hantera sin treåring och checka in en barnvagn har redan sett sin beställda taxi vägra ta med henne eftersom den saknat utlovad bilbarnstol. Hon har gett upp. Vi andra har fortfarande något hopp om att det skall ordna sig för oss allihop: Taxin jag ringer efter har en chaufför som tagit sitt körkort i annat land än Sverige och har en något mer avslappnad inställning till svenska trafikregler. Inräknat barnet är vi visserligen för många för bilen. Knän att sitta i har vi fått av en anledning.

I Stockholm äter jag lunch med Emil Hernvall som skall upp mot Dalarna och renovera gård istället för att ha roligt på Åland. Det är sådana beslut teologiska funderingar om den fria viljan och rätten att göra misstag har brottats med i årtusenden. På Facebook har Lennart Jansson meddelat att inte heller han har drabbats av det vansinne som får övriga uppsaliensare att resa med morgonfärjan utan kan hålla mig sällskap. En kort stund hinner jag hoppas att jag skall få plats i bilen mellan Eckerö och Mariehamn. Medan jag vandrar runt i Grisslehamn i väntan på att de flesta skall hinna gå ombord på färjan så att kön blir något mindre outhärdlig ser jag Lennart köra förbi. Jag inser att det inte finns minsta möjlighet att slippa bussen, men att jag kanske får sällskap: Det verkar inte helt omöjligt att han själv inte skall få plats och får ta kollektivtrafiken och låta böckerna köra vidare på egen hand. Alvarantikvariatet – det självständiga antikvariatet.

lennart_ben

Lennart. Böcker. Foto: Ben Roimola, Enhörningen.

På resan över kommer vi fram till att efter civilisationens fall kommer allt vi vet att hänga på Nasjonalbibliotekets samling i Mo i Rana. I framtiden talar kunskapen norska.

Utebliven buss. Försenat flyg. Försenad buss. Försenad färja. Det finns människor som genuint uppskattar att resa. Att ta sig till andra platser. En gång kommer medicinvetenskapen att lyckas bota även detta.

2.

Anna Bark Persson har rakat av sig håret. Det går inte längre att se skillnad på oss. En dag kommer jag, likt Gregor Samsa, att vakna upp med en vag känsla av att jag egentligen vill se mer actionfilm och att Spartacus var en rätt underskattad tv-serie. Anna och jag kommer då ha upphört att existera som åtskilda individer. Vi kommer att ha blivit samma skalbagge. Min egen frisyr beröms av Petri Hiltunen och Henry Söderlund, som konstaterar att den passar mig med lite mer eftertryck än som egentligen krävs. Kanske är det ölen som talar. Det skall den väl också få göra någon gång.

Åcon har en programpunkt per dag jag känner att jag verkligen borde se. Torsdagens har jag smidigt nog missat redan när jag anländer. Istället bär jag böcker för Alvarantikvariatet medan Tommy Persson och Sari Polvinen debatterar vad bra sådana är under Jukka Halmes vakfulla ledning. På så sätt får vi små brottstycken av samtalet medan vi forslar läsning till salu till salens bakre del. Bra böcker är tydligen böcker som är böcker. Det är bra att vi slår fast det tidigt under kongressen. Så att vi inte tar fel.

Jag har gett mig själv ett löfte inför Åcon, mitt enda mål under resan: Jag skall inte äta någon pizza på Adlon. Jag förtjänar riktig mat. Tillsammans med Maria Nygård, Markus Ålind, Hanna Svensson, Fia Karlsson, Anna och Lennart hamnar jag på det vattenhål som är Dinos. Där luras jag snart att gå med på att moderera Onda cirkeln-bloggarnas kommande Sweconpanel innan jag inser att jag då också är fast i att lyssna på den. Om tv-serier. I närmare en timme. Anna tycker att det är bättre att jag modererar – håller ordning och ser till att paneldeltagarna får ha sitt samtal utan att avbrytas av publiken – än sitter i paneler, där hon ärrat efter en panel förra året anser att det kan vara väl enkelt för mig att slå fast någonting och sedan få alla att förhålla sig till min åsikt som om den vore en sanning som sätter ramarna för diskussionen. Hon muttrar någonting om att det åtminstone är bra att jag riktar in mina psykopatiska tendenser på att ta över litteraturdiskussioner. Jag fortsätter att hävda att jag är en tystlåten och tillbakadragen människa. Sanningen ligger nog däremellan. Den trivs där.

Jag stjäl pommes frites av Fia för att hon skall känna sig välkommen på nästa potatisfest. När Fias potatis tar slut stjäl jag Hannas för att hon inte skall känna sig utanför.

3.

Med Hanna Hakkarainen, Taimi Tietäväinen och Mikael Teern hamnar jag i samtal om handboll, svenskar och sluga lingvister. Eller kunniga. Eller cunnilingus. Mikael ser lätt förvirrad ut när de allra flesta sexuella anspelningarna går honom förbi i hans försök att prata idrott. Han är säkert en lyckligare människa på det sättet. Man hade kunnat hoppas att en kongress där nästan alla är bundna vid ett språk som inte är deras modersmål skulle leda till något färre ordvitsar. Det vore att hoppas förgäves.

Hanna betraktar mig som en ständig källa till besvikelser: Inte bara får hon aldrig, bosatt i det portohandikappade utlandet, publikationer som Nationalsocialistisk dront eller medlemsbladet för Riksföreningen för sedlig kultur. Jag meddelar också att jag eventuellt är förhindrad att delta i nästa års Worldcon i Helsingfors eftersom den krockar med Wikipediarörelsens stora konferens. Hon lovar att mörda mig och sedan aldrig tala med mig igen om jag skulle underlåta att dyka upp. Kanske gräva upp mina ben i tystnad ibland. Crystal Huff ser bara besviket på mig.

Jukka Särkijärvi skall lära sig svenska. Borde. Vill inte. Som goda vänner hjälper vi honom på vägen, jag, Hanna, Johan Bergman och Emilia Uusitalo. Plågat ser han på oss och yttrar mest inte ett ord förrän sitt ”god natt”. Kanske driver vi honom till sängs. Det kan väl vara honom förunnat.

(”The things one can do with one’s dead grandmother.”
   – Hanna)

Hanna klagar över att hon borde gå till hotellrummet för att skriva saker inför morgondagens Worldconmöte. Jag försöker vägleda henne ditåt. På något sätt fastnar vi istället i receptionen och köper cider och öl. När kongressen dör ut och vi inser att vi bör dra oss mot vårt hotellrum är det bara vi, Eemeli Aro och Herman Ellingsen som fortfarande sitter kvar i lobbyn. Varje Åcontorsdag verkar tröttare än föregående år.

4.

I hedersgästintervjun visar Zen Cho upp en mycket rimlig inställning till skrivande: ”I don’t actually enjoy writing. It just feels better after I’ve done it, like it justifies my existence.” Nätet svämmar över av skrivtips som hävdar att det är fullständigt nödvändigt att uppskatta skrivprocessen snarare än bara resultatet. Detta stämmer illa överens med vittnesmål från många utmärkta författare som aldrig varit särskilt förtjusta i den del av författarskapet där de faktiskt måste fästa bokstäver på skärm eller papper. De har uppenbarligen lyckats skapa någonting läsvärt ändå.

intervju_shimo

Sari Polvinen och Zen Cho. Foto: Shimo Suntila.

Zen nämner hur hon lämnat novellfältet bakom sig och inte skrivit i det korta formatet på ett tag. Hon verkar inte hysa några omedelbara planer på att återvända. Det är tråkigt, förstås, kan jag tycka, som uppskattat hennes noveller men fann hennes debutroman tämligen förglömlig. Hon nämner hur hon själv hellre läser lite tjockare verk, uppskattar aspekter som är enklare att utveckla i en roman. Kanske säger hon det något ursäktande. Inom science fiction- och i viss mån fantasyvärlden är det lite fult att inte lyckas uppskatta noveller. Man skall tycka om dem. Det är vulgärt med tjocka böcker i långa serier.

(”Could you imagine yourself not writing?”

”Yes, very easily.”
   – Sari Polvinen och Zen Cho)

Ute på terassen pratar Johan Bergman, Tero Ykspetäjä och Taimi om grönsaker. Potatis. Sparris. Tydligen är min lott i livet att i en dystopisk framtid leda The Illegal League of Asparagus Men – the asparagi – i kamp mot förtrycket, mitt öde beseglat av en Åconmiddag för fyra år sedan. Fia lägger sig i diskussionen och för den, som alltid, åt dillhållet. Det har sitt straff, inte minst eftersom Eemeli anslutit sig till sällskapet. Snart föds vår dillotiken – dillotica – vår tids nya litterära rörelse. Potentiella titlar slängs omkring. In the Dill Dome. A Scent of Dill. Fia har snart lovat att producera verk i den nya genren. Hon rodnar lätt när hon säger det.

Fortsätt läsa

En mörderska bland oss

enmörderska ”De sa att jag måste dö. De sa att jag har stulit andan från män, och nu måste de ta min.”

Pigan Agnes Magnúsdóttir var den sista personen som avrättades på Island. Året var 1830 och hon hade dömts för mord.

Den australiska författaren Hannah Kent fick höra om avrättningen av Agnes när hon var på studieresa på Island, och blev så intresserad att hon senare skrev sin debutroman om fallet. En mörderska bland oss (Burial Rites) tar sin början när Agnes redan har dömts, och hålls fängslad i misär i väntan på avrättningen. Hon har få rättigheter, men en av dem är rätten att välja själasörjare. Hon väljer Tóti, en ung präst utan erfarenhet av att förbereda någon för döden. Han märker snabbt att böner och prat om Gud inte intresserar Agnes, så han uppmanar henne istället att berätta om sitt liv, och så rullas ett hårt öde upp. Den karga miljön och farliga kylan, de undermåliga bostäderna, sjukdomarna, bristen.

Agnes är en kompetent person – praktisk, läskunnig och läkekunnig – som trivs bäst när hon jobbar hårt. Men hon är kvinna och det för med sig sina egna risker. ”De tror inte att tänkande kvinnor kan vara oskyldiga”, säger Agnes och även om det inte är häxeri hon är anklagad för påminner sådana delar av boken om häxprocesserna. Det är en hård tid och plats för alla, men för kvinnorna tillkommer, som så ofta, de sexuella riskerna – horrykten, övergrepp, graviditeter.

Hannah Kent använder ett lapptäcke av röster för att berätta Agnes historia. Den allvetande berättaren turas om med Agnes egen, mer poetiska röst, och blandas dessutom med brev mellan olika styrande personer som avhandlar det praktiska kring avrättningen. De är till stor del baserade på de verkliga breven och är, med den distans som tiden och fiktionen ger, ibland nästan komiska i sin byråkratiska behandling av avslutandet av ett människoliv. Det måste exempelvis tillverkas en ny yxa till avrättningen. Vem ska betala den? Vem äger den? Allt måste gå rätt till.

En mörderska bland oss är också en berättelse om fjärdingsmannen Jón Jónssons familj, som Agnes bor hos i väntan på avrättningen. De blir påtvingade att ha en mörderska boende hos sig i flera månader, men med tiden växer en försiktig respekt och även vänskap fram. Hannah Kent skildrar förändringen varsamt och låter den synas i små glimtar.

I efterordet kallar Kent sin roman för ett ”mörkt kärleksbrev” till Island och det går definitivt att känna det när man läser. Trots sitt hemska ämne och är det en vacker bok om ett vackert land. (Jag var där i somras och blev helt såld.)

Jag läste En mörderska bland oss till en bokcirkel på jobbet och när jag surfade efter extramaterial läste jag att Kent har en ny historisk roman på gång. Även den kommer att utspela sig på 1800-talet, men denna gång på Irland. The Good People, ”a moody thriller dotted with folklore and changelings”. Den släpps i höst och jag kommer absolut att läsa den.

(Damm förlag, 2014.)

Vittfarnepriset: sista året

I oktober 2012 instiftade vi på Tystnad (i samarbete med Tony Elgenstierna) Vittfarnepriset, som mer eller mindre årligen har gått till författaren till en god och läsvärd sf-kongressrapport. Juryn, bestående av redaktionen för Tystnad, har nu läst, våndats, petat sig i naveln ett par månader, läst igen, våndats, funderat, diskuterat och beslutat sig för en värdig vinnare.

En bra kongressrapport är läsvärd såväl för medlemmarna på kongressen som för den som inte kunde närvara, både ett sätt att minnas och att ge en känsla av hur det var att vara där. Det är en egen genre, där en lyckad rapport inte så mycket i detalj återberättar som låter läsaren ta del av kongressen.

Vi har således valt att tilldela Vittfarnepriset för 2014 och 2015 till Arina Pingol.

Det har skrivits andra läsvärda texter om Confuse (2015 års Swecon), Steampunkfestivalen (2014 års Swecon) och Confetti (sf-kongress i Göteborg 2014) Utöver Arina Pingols kongressrapport vill vi särskilt uppmärksamma Tomas Cronholm, som tydligt förmår berätta vad som händer i kongressens program, och Anna Vintersvärd, som personligt skildrat kongressen ur sitt perspektiv. Juryn har också uppskattat flera ambitiösa kongressrapporter skrivna på engelska, som dock ligger utanför vad Vittfarnepriset belönar.

Arina Pingol
Tomas Cronholm
Anna Vintersvärd

Priset består av ett stipendium och ett, eh, konstverk.

Detta är sista året som Vittfarnepriset delas ut. Tidigare pristagare är Nahal Ghanbari och Olov Livendahl.

Vinterfolket

Vinterfolket Titta på det här omslaget. Läs titeln. Och det är en spökhistoria. Som gjord för mig, right?

Nja.

Vinterfolket av Jennifer McMahon utspelar sig i West Hall, ett litet samhälle i Vermont. Det är en plats som det går konstiga rykten om, eftersom det händer då och då att folk försvinner. Kring sekelskiftet 1900 levde där Sarah Harrison Shea, vars dagböcker senare fick viss uppmärksamhet eftersom hon skrev detaljerat om döda som återvänt, bland annat om sin lilla dotter.

I Sarahs hus i nutid bor tonårstjejen Ruthie, med sin mamma och lillasyster Fawn. När mamman en dag försvinner, ringer Ruthie inte polisen, utan hon och systern börjar istället söka igenom huset efter ledtrådar, och nuet flätas samman med det förflutna. De är dessutom inte ensamma om att nysta i vad som egentligen händer i West Halls vildmark.

Jag gillade Vinterfolket, mestadels. Den är krypande obehaglig och sorglig med stämningsfulla skildringar av det kalla vinterlandskapet med mörka skogar – där någon kanske, kanske inte, rör sig mellan träden – och karga klippor. Kyla, mörker, isolering. Full pott på miljöfronten! Även vardagslivet och relationerna (Sarah och dottern, Sarah och mostern, Ruthie och Fawn) är fint tecknade. I synnerhet Sarahs liv är uppslukande att läsa om, från uppväxten med den magikunniga ”Moster”, till de tragiska händelserna kring hennes dotters och hennes egen död.

Men någonstans när upplösningen närmade sig tyckte jag att stämningen försvann och jag började irritera mig på karaktärerna och hur de betedde sig. Jag är inte helt säker på om det bara var boken eller om det också var jag – jag läste de sista kapitlen efter nångra dagars glapp, och var kanske inte på humör längre. Hur som helst störde jag mig på att de som tidigare kanske betedde sig lite off för att de motiverades av sorg och förtvivlan, slog över till någon sorts b-filmsondska där de tidigare trasiga men någorlunda rimliga personerna exempelvis log eller skrattade listigt och lurigt när de gjorde hemska saker. Det trovärdiga ersattes av tokerier.

Något som störde redan från början var dessutom slarvig korrläsning. Moster kallas faster, Sarah kallas Sara, osv osv.

(Bazar, 2015.)

Onda boken

onda boken Något dunkelt pågår vid litteraturvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi, något mer än studenternas vanliga deppighet och stress. När studenten Pasi meddelar att han vill skriva ett arbete om den okände modernisten Leander Granlund tappar hans lärare sin vanliga fattning och verkar nästan rädd. Varför? För det finns en ond bok, som sägs leda sina läsare till helvetet, och han har stött på den förut.

Perspektiven i Kaj Korkea-ahos möjligtvis övernaturliga aka-thriller är två: Det första tillhör lektor Mickel Backman, som har svåra ryggproblem och ett halvdött äktenskap, men som brukar trivas med att undervisa. När Pasi drar upp namnet Granlund drar han också upp minnena av det värsta som har hänt i Mickels liv. Det andra studenten Calle Hollender, som dras med ångest, misslyckas med sina studier och extraknäcker som ståuppare. Han är vän med den instabile Pasi och ser honom må allt sämre.

Onda boken lät verkligen som en bok för mig. Den utspelar sig bland litteraturvetare, komplett med klagomål om litteraturens status och konkurrens om bidrag och stipendier. Den rymmer både en respekt för litteraturens förmåga att förändra liv, sorgen över att inte längre beröras (lektorn som inte längre kan läsa utan ett analytiskt filter mellan sig och texten) och rätt mycket skämtande om studentlivet. (”Det var någonting så absurt med att befinnas värdig det statliga stödet igen, för att ha läst en totalt ovidkommande kurs i pyskologi som lärt honom ingenting alls.”) Dess mystik rör en gammal diktsamling, som kanske inte håller hög litterär kvalitet (den bortglömde Granlund blev aldrig publicerad) men som besitter kraften att förgöra. Det talas om solförmörkelser och galenskap. Det är gulnade dokument, halvskrivna avhandlingar och gamla polisrapporter hit och dit. Mys!

Korkea-aho skriver dessutom med en sorts mörk humor som ofta får mig att dra på munnen mitt i karaktärernas gråa liv. Särskilt beskrivningarna av Åbo är roliga. ”Åbo var en mödosam stad att älska.” Ja, vad vet jag, jag brukar bara passera från färjan till riksvägen, halvsovande tidigt på morgonen.

Tyvärr tar Onda boken rätt god tid på sig innan den blir just ond. Det är relationstjafs, studentfylla, mikropizza och livsleda och det är inte direkt dåligt – särskilt ångestskildringarna är starka – men det är inte vad jag hade hoppats på. Istället väntar jag. Ska inte den onda boken börja härja ordentligt snart? När kommer skräcken? Det hintas ständigt om hemskheter ur det förflutna och jag förstår ju att något liknande kommer att hända igen, men det känns utdraget. Inte förrän sista tredjedelen öser den på ordentligt, skruvar upp undergångsstämningen och är den verkligen svår att släppa. Jag önskar att Korkea-aho hade börjat ta ut svängarna tidigare.

Det som dessutom är tråkigt i Onda boken är kvinnorna, eller snarare männens relationer till kvinnor, som känns som en trött klichéfest. Det är Mickels minnen av Elsa, en mycket yngre kvinna som han hade en affär med och som han tänker på som Lolita (ew – och det tyckte även hon om smeknamnet). Det är Calle, som inte fattar hur viktig flickvännen Helena är för honom förrän hon tröttnar och dumpar honom. Det enda som griper tag på det området är Mickels rädsla för att hans ryggskada inom bara några år kommer att göra honom helt beroende av sin frus hjälp, och vad det kommer att göra med dem båda. Mycket mer intressanta är de många och ofta destruktiva relationerna mellan män som skildras i glimtar.

(Schildts & Söderströms, 2015.)

Lilla fågel Blå

lillafågelblå I ett stort hus fyllt av pampiga porträtt och övertäckta möbler går en liten fågel och dammar. Han städar, värmer konserver och tar hand om sin sjuka mor. Han har aldrig varit utanför huset, knappt ens sett ut, för fönstren är igenspikade och mamman varnar för att där ute finns de andra ”onda” som vill dem illa. Det ligger nära tills hands att tolka hennes tal som ondska som en rädsla för det som är annorlunda, en rädsla som får hemska konsekvenser.

Lilla fågel Blå (Pikku Närhi) av Lauri och Jaakko Ahonen är ett nästan ordlöst seriealbum, vackert och uttrycksfullt illustrerat. Det är nästan så att jag ångrar att jag läste på tåget, istället för på någon plats utan distraktioner, för det är verkligen en bok att försjunka i, skrämmande och klaustrofobisk och djupt sorglig. Jag älskar färgerna – de dämpade dystra dagarna, de blå nätterna – och hur vinklar och perspektiv används för att förstärka känslorna av rädsla och utsatthet. Det är en på ytan enkel berättelse, men väldigt skickligt och stämningsfullt berättad.

Två dassiga mobilbilder som inte alls gör illustrationerna rättvisa:
lillafågel1 lillafågel2

Bildgoogla Pikku Närhi för en bättre titt.

(Cobolt förlag, 2015)

Thrillertitlar

Jag läste Vårens böcker och diverse nyhetsbrev och fnissade åt några thrillertitlar.

Projekt individ X av Gregg Hurwitz. Både Projekt x och Individ x skulle kännas som vanliga typiska och lite tråkiga thrillertitlar. Kombinationen känns som en parodi. Det tyckte kanske förlaget också, för letar man efter den nu finns den inte. Däremot ges Vem är Evan Smoak? av Gregg Hurwitz ut i veckan.

Carnal Innocence av Nora Roberts. Jag fattar att det inte är helt lätt att komma på boktitlar när en författare har skrivit ungefär en miljon böcker, men ändå. Min omedelbara association: kunde vara titeln på random b-thriller som sändes sent på TV3 när jag gick på högstadiet.

Bron av Stephen Booth. Inget konstigt med den, tills jag såg att originaltiteln är Corpse Bridge vilket låter som en dålig skräckfilm eller ett metalband och vips kändes det väldigt tråkigt med bara Bron.

Läsrapport: vintern hittills

November
Den svarta jorden: vandrande stjärnor 1 – Lars Krantz
Lollo – Linna Johansson
Prudence – Gail Carriger

December
Araben – Pooneh Rohi
Djupa ro – Lisa Bjärbo
Ishavspirater – Frida Nilsson
Ms. Marvel 3: Crushed – G Willow Wilson
Ms. Marvel 4: Last Days – G Willow Wilson
Den sovande och slädan – Neil Gaiman och Chris Riddell
My true love gave to me – Stephanie Perkins (red)

Den ständiga känslan av att jag läser ju ingenting. Visst, det där är inte ingenting och jag strävar inte efter ett visst antal. Men det visar att jag lägger väldigt lite tid på läsning (se ovan: mest sånt som går snabbt att läsa), i förhållande till vad jag önskar, och det känns sorgligt.

Inte ett nyårslöfte, men ett mål: Att göra mer av de där sakerna jag jämt tänker att jag vill göra mer av. Att sätta dem först, och så får det bli som det blir med resten. Att skapa förutsättningar för att göra de sakerna. (Enkelt exempel: att sova tillräckligt för att vara pigg nog att läsa eller göra kreativa saker på vardagskvällar).

Nu är det just läsning jag hänger upp mig på här, men det är en bit av vad jag har funderat/bråkat mycket med mig själv om det gångna året, nämligen känslan av att jag inte riktigt ägnar min tid åt det jag vill. Seriöst, hur svårt kan det vara? (Tydligen jätte.)

Och det går såklart inte att tänka på vad man gör med sin tid utan att tänka på jobb. Jag tycker om mitt jobb, men känner ofta en stor frustration över att hela jävla livet måste forma sig runt det. (Knappast ensam om det.) Att det, med min ändå rätt korta restid, äter upp tio timmar av min dag. Att tanken på att fortsätta jobba heltid i 30 år till ger mig fan panik. Att jag ibland känner mig gnällig eller i-landsproblemig som känner så här, för i jämförelse med många andra har jag det lätt. Gillar mitt jobb, gillar mina kollegor, har rätt mycket frihet, kan oftast flexa när jag behöver eller känner för det, har oftast inga problem att mentalt lämna jobbet på jobbet när jag går därifrån osv. Mitt så kallade livspussel är inte svårt. Men tiden. Det är så mycket tid som inte är min egen. I min fantasi skulle jag jobba kanske tre dagar i veckan, men det är inte läge för det nu. Men någon gång, tänker jag. Någon gång. För jag har lyxen att se det som ekonomiskt möjligt.

Ibland när arbetstid debatteras undrar någon vad folk ska göra med sin tid om de jobbade mycket mindre. Allvarligt? Jag vet hundra saker, minst.

Star Wars, kanon och den ogiltigförklarade läsningen

Nu i dagarna hade den senaste Star Wars-filmen premiär, den första sedan Disney skaffade sig rättigheterna till filmerna. Ett beslut som passerat tämligen obemärkt förbi utanför de flesta Star Wars- eller åtminstone science fiction- och spelkretsar är att ett av de beslut som fattades när mythoset hamnade under musens kontroll var att ingen av den bakgrund som getts i till exempel spel eller böcker längre gäller. Disney bestämde sig för att enbart ta hänsyn till filmerna och böckerna i Star Wars expanded universe är inte längre, som det heter, kanon.

Jag har inte läst några av böckerna – jag kommer förmodligen inte ens att se den senaste filmen – och känner mig inte personligen drabbad, men jag är lite fascinerad och närmast beklämd av några av de diskussioner om ämnet jag har snubblat över. En av skillnaderna mellan verklighet och fiktion är att fiktionen är så mycket mer bestämd och påtaglig. Mängden möjliga sanningar är färre. Vi vet på ett annat sätt vad som har hänt. I någon mån utmanas det här av alternativa förklaringsmodeller som fan fiction. I somliga populärkulturella kretsar är kanon därför ett centralt begrepp för att skilja den riktiga sanningen från fan fictionens spekulationer som sker kring vad som kunde ha varit. Men i det här fallet har Star Wars-böckerna hört till den obestridliga kärnan av sanning: de har legat innanför kanonbegreppet, inte utanför.

Nu har de flyttats. För många läsare innebär det mer än att Disney förklarar hur bolaget tänker förhålla sig till övriga berättelser när de skall gå vidare och göra fler filmer: det blir, i efterhand, ett ogiltigförklarande av läsningen. Några känner sig lurade, när upplevelser de har haft och tyckt om rycks från dem. Det är inte längre sant inom fiktionens ramar och förlorar därmed mycket av det värde det hade. En av poängerna var att man kunde lära sig mer om Star Wars. Plötsligt är böckerna bara påhitt.

Mest fascinerande är kanske att det inte ens en fråga om kultur och om skaparens tolkning. Det är en fråga om ekonomi och juridik där upphovsrätt är någonting som går att köpa och sälja. Likväl rättar sig många av läsarna, till och med i upplevelsen av sin egen läsning.

Lollo

lollo De gör samma saker varje dag, Lollo och Lidija. Driver omkring, sitter vid Vinterviken och dricker öl – långsamt. De vill inget annat, inte plugga och inte jobba och inte skapa, bara slippa den bana som det är meningen att livet ska följa. Det är ett apatiskt sorts uppror, ett motstånd som utifrån framstår som ingenting alls.

Hur kunde jag finna ett sådant nöje i denna lösa tillvaro? Nu vet jag svaret. För att den gjorde något med mej, för att den försatte mig i rörelse. ”Vi faller”, brukade Lidija viska när vi nått den punkt då vi gick armkrok, tappade balansen, snavade och kom på fötter igen, gud vet hur. ”Känner du?”
Ja, vi föll. Sakta svävade vi utför…

Lollo och Lidija är inte självklara vänner. Lollo är den tråkiga, påstår hon själv, och Lidija den färgstarka som hakat sig fast i Lollo för att hon är en av få som står ut med Lidijas gapighet. Samhörighet känner de bara när de har druckit eller när de pratar om porr. Det är Linna Johansson (för feminister kring millennieskiftet den som drev fanzinet Bleck) som har skrivit denna nedstigning i förorten Aspys mörker och hon skriver som en gudinna. Även veckor efter att jag har läst ut tänker jag på hur hon beskriver himlen, himlen över Aspy, himlen över vattnet, ständigt återkommande.

Ett stycke molntrasor gled in över himlen. Gläntan slocknade omedelbart, som om någon kommit åt en strömbrytare. Glasdammen framträdde i kyligt svartvitt, gräset under mina fötter föreföll plötsligt torrt och dött.

Titelns Lollo är berättaren och i bokens nu är hon 28 år. När hon var kring 20 riktades medias strålkastarljus för en stund mot Aspy och rubrikerna skrek om sex och prostitution och det här hennes version av vad som hände, bortom löpsedlarnas dramaturgi. Det är en självlysande, skitjobbig berättelse om att inte ha någon riktning (rättelse: jo, neråt) och inte heller vilja ha någon, om det bedrägliga i att låta bli att agera. Det fascinerande med Lollo och Lidijas band är att det är lätt att få för sig att den högljudda Lidija är den drivande, men kanske är det snarare Lollos passivitet som sänker dem båda, och när Lidija tar sig loss fortsätter Lollo att driva.

Det här är en av de bästa böcker jag har läst i år, skriven med säker hand, jobbig, komplicerad och uppslukande. Sällan skildras unga kvinnors vänskap (eller brist på sådan), sexualitet, utsatthet och agens på det här sättet, rått och utan försköning, varken romantiserat eller med varningstriangel och utan fokus på män.

”Han undrade om jag ville komma över och titta på en film med honom ikväll.” Hon kunde knappt hålla sej för skratt. ”En film? Varför skulle jag vilja se på en jävla film?”
”Kollar folk fortfarande på film?” sa jag. ”Jag vet inte när jag senast –”
”Jag vet, det var vad jag svarade också. Robin sa jag, jag är ledsen men jag kollar inte på film.”
Och sedan garvade vi båda två.

Jag rekommenderar även att ni lyssnar på Lollo-avsnittet av podden Ett eget rum.

(Modernista, 2015.)

Kungadottern

kungadottern Jag erkänner att jag, precis som Fiktiviteter, blev lite besviken när jag hörde att Elisabeth Östnäs skrev på en ungdomsbok som utspelade sig på vikingatiden. Inte för att det är något fel med historiska ungdomsböcker, utan för att jag tyckte mycket om hennes täta roman Feberflickan och ville ha mer av samma. Orättvist och dumt. När jag väl läste Kungadottern tyckte jag hemskt mycket om den också.

Kungadottern är första delen i en trilogi om Turid, vars far är kung över ett litet och sönderfallande samhälle. Det var år sedan han var frisk och stark och rikedomarna från tidigare räder har tagit slut. Vintern kommer och hotar deras folk med svält. Turid måste hitta sätt att trygga sitt folks framtid, utan att helt förlora makten över sitt eget liv. Hon måste gifta sig, hon måste bli völva och utveckla sina magiska förmågor. Kan hon rädda sitt folk, eller ens sig själv?

Kungadottern börjar som en historisk roman där de övernaturliga inslagen är vaga och lika gärna kan vara utslag av karaktärernas tro som faktisk magi, men fantasyinslagen blir starkare allt eftersom. Östnäs skriver avskalat vackert och gör den vikingatida miljön och dess seder och bruk levande. Kungadottern påminner mig på flera sätt om Maria Turtschaninoffs fantasyböcker: den unga kvinnans väg till kunskap, de noggranna (men inte överdrivet detaljerade) skildringarna av vardagens göromål, av mat, hantverk och traditioner. Det är också en ganska brutal bok (låt er inte luras av det barnsliga omslaget!) där döden ständigt väntar som bakom en tunn slöja. Jag sträckläste den.

(Berghs förlag, 2015.)

« Äldre inlägg

© 2016 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑