April
Med eller utan dig – Jenny Berggrund (s)
Fågelhuset – Ester Roxberg
Inte helt hundra – Caroline Hainer
Fågelbarn – Christina Ljungqvist
Nattbarn – Hanna Gustavsson (s)
Maj
Jag ljuger bara på fredagar – Mats Berggren
Vi är inte sådana som i slutet får varandra – Katarina Sandberg
Flickan i Clèves – Marie Darrieussecq
Borde vara död – Pål Eggert
Syster Varg – Anette Skåhlberg
Jahapp. Tragiskt lite har blivit läst den här våren, särskilt med tanke på att tre av fem böcker i maj var jobbläsning och inte fritidsläsning.
Vackert obehag: Fågelbarn, om övernaturliga förmågor och en trasig familj, var vacker och kuslig, precis som föregångaren Kaninhjärta. Flickan i Clèves, om en ung tjejs jakt på sexualiteten, var också obehaglig på sitt sätt och förbannat bra.
Bästa magi: I Pål Eggerts Borde vara död kan man åkalla ett helgon och utöva magi genom att röka cigarr och ta en sup. Magiska ritualer som jag inte har stött på förut = pluspoäng.
Kan-inte-sluta: Att läsa Caroline Hainers genomgång av dåliga förhållanden var lite som det där att inte kunna sluta titta på en bilolycka.
Skulle älskat när jag var tio: Syster Varg. Spännande om en flicka vars tvillingsyster har växt upp med vargar.
Kom tillbaka om några år: Språket i Katarina Sandbergs debut var bitvis väldigt roligt och originellt och bitvis banalt. Det ska bli kul att se vad hon skriver i framtiden.
På tiden: Varje gång jag har sett Ester Roxbergs Antiloper har jag tänkt att jag ska läsa den. Nu blev det nya Fågelhuset jag läste istället, en bitvis knäpp skildring av livet som praktikant i kulturbranschen, och uppskattade den mycket.





Jag läste om Stig Dagermans Tysk höst och Hans Magnus Enzensbergers ”Schwedischer Herbst” i Ach Europa!. Två på var sitt sätt lysande verk: Dagerman skriver om livet i västra Tysklands ruinlandskap snart efter krigets slut. Om svälten, hopplösheten, den förtvivlade misären som bara blir värre av folkströmmarna från östra Tyskland, där lidandet är än värre. Han illustrerar umbäranden som i hans samtid inte var populära att illustrera, i en tid när man inte skulle tycka synd om tyskar, när många i ett krigstrött och skakat Europa hade svårt att samtidigt acceptera Nazitysklands brott och det faktum att den tyska civilbefolkningen fortfarande var lika mycket människor som alla andra, svårt att orka med allt lidande utan att förminska åtminstone någons.
Jag läste Sten Anderssons Filosofen som inte ville tala om Wittgenstein, mer med fokus på människan än på filosofen. Då var reaktionerna mer ”men varför skriver du allt TRE GÅNGER SÅ LÅNGT SOM NÖDVÄNDIGT”, ”jaha, nu upprepar han för säkerhets skull för fjärde gången vad han redan har sagt tre gånger de senaste femton sidorna”, ”har förlaget gjort sig av med alla korrekturläsare?”, ”varför citerar du alla från Wittgenstein till Tolstoj på engelska?”, ”den här boken hade kunnat bli av med fyrahundra sidor och allt som hade hänt var att stilen skulle ha blivit bättre”, ”woah, det var lite långsökt va?” och kanske mest ”AAAAAAAAAAAH NORSTEDTS VAD I HELVETE VARFÖR HAR NI TRYCKT DEN HÄR VAD GAH JAG LITADE PÅ ER OCH DET HÄR ÄR VAD NI GER MIG VAD HAR ERA LÄSARE GJORT FÖR ATT FÖRTJÄNA DET HÄR!1111???”



Iain (M.) Banks är döende, skriver han i ett inlägg som bland annat går att läsa hos hans 
Den första novellen jag läste var 





