Tystnad

Läsning pågår

A Lovely Way to Burn

18743565 ”It doesn’t look like murder in a city full of death.”

När jag läste A Lovely Way to Burn av Louise Welsh tänkte jag på hur van jag är vid att få om inte hela bilden så i alla fall flera olika bilder av läget i katastrofberättelser. De handlar ju ofta om flera olika karaktärer och brukar dessutom ofta innehålla klipp ur fiktiva tidningsartiklar, forskningsrapporter och liknande som ger ett större grepp om katastrofen. Det är varken ett bra eller dåligt grepp i sig, men det är vad som är mest bekant och därför var det en ovan och lite konstig känsla att följa tv-shopförsäljaren Stevie Flint genom ett sjukdomshärjat London utan att veta ett dugg mer än hon gör. Hon hör några fragment av nyhetssändningar, men annars är Welsh sparsam med omvärldsinfon. Jag gillar det, tunnelseendet, att bara få en skärva av det oerhörda.

Men så är inte A Lovely Way to Burn en vanlig katastrofhistoria, utan en thriller med katastrofen som bakgrundsbrus. Stevie försöker lösa mordet på sin pojkvän, kirurgen Simon, och undvika att själv falla offer för mördaren, samtidigt som staden omkring henne sjunker ner i kaos när en mycket smittsam sjukdom har ihjäl stora delar av befolkningen.

Jag läser sällan thrillers utan övernaturliga inslag, men i år har det ändå blivit ett gäng. (Håller jag på att bli Helena Dahlgren?) Jag har hur som helst inte muterat helt till krimläsare, för ibland tycker jag att turerna kring Stevies snokande blir lite trista, trots att det är spännande och välskrivet och allt sånt där. Känslan av fara och annalkande kaos är däremot mums och Stevie är häftig med sin förmåga att bita sig fast och köra på, trots att världen rämnar omkring henne – även om det känns som någon sorts försvarsmekanism också. Fokusera på uppgiften, så slipper hon hantera all död. Hon är hur som helst en uppenbar överlevare, och jag tvivlar inte på att hon kommer att klara sig rätt bra även efter bokens rätt öppna slut.

A Lovely Way to Burn är tydligen första delen av en trilogi som ska heta Plague Times, men jag vet inget om de kommande delarna. Om de också handlar om Stevie kommer jag gärna att möta henne igen.

Icke gissa gåtor! Icke fråga! Icke tänka!

Tanken är en syra som fräter. Du tänker i början, att den blott skall fräta på det som är murket och sjukt och skall bort. Men tanken tänker inte så: den fräter blint.

Jag läste om Doktor Glas i går.

Nidstången & Grimmen

pax För ett tag sedan sade en kollega åt mig att jag borde läsa Nidstången av Åsa Larsson och Ingela Korsell, som hon trodde skulle bli nästa stora grej bland fantasyläsande barn. Efter att ha plöjt igenom den och fortsättningen Grimmen – och surat över att nästa del inte kommer förrän nästa år – håller jag med. Det är väldigt bra och spännande böcker och de snygga illustrationerna av Henrik Larsson hjälper såklart till.

Alrik och Viggo är bröder och går i mellanstadiet i Mariefred. De bor i fosterfamilj och har det lite trassigt, den ena med sitt humör, den andra med sin tendens att råka stoppa saker i fickorna. Och trassligare blir det, för onda krafter vill komma åt det magiska biblioteket som är gömt i Mariefred, och det visar sig såklart att bröderna är utvalda till att försvara det, oavsett vad de själva eller de gamla väktarna Estrid och Magnar tycker om saken.

Det finns ingen utfyllnad i de här korta böckerna, inga onödiga passager, knappt ens några onödiga ord. Språket flyter smidigt, monstren är läskiga och det är helt enkelt himla spännande. Men trots att det är fullt ös för det mesta finns det ändå plats för att brödernas känslor och relationer till varandra, fosterföräldrarna och den frånvarande mamman ska träda fram tydligt. PAX, som serien heter, ska få tio delar, och de kommande har lovande namn som Mylingen, Bjäran, Näcken, Pesten, Gasten, Vitormen, Maran och Draugen. Yay för fantasy med nordisk folktro!

Bonnier Carlsen hoppas uppenbarligen att det här ska bli en storsäljare och hojtar ”Lika beroendeframkallande som Harry Potter, lika blodisande som Hungerspelen.” Tröttsam taktik, särskilt med tanke på att den typiska PAX-läsaren lär vara ett antal år yngre än den typiska Hungerspelen-läsaren. Jag skulle snarare säga att PAX ger mig Spiderwick-vibbar, vilket ju är en bra sak. Kanske Spiderwick med några stänk av Berättelsen om Blodet, på grund av de nordiska inslagen.

Det enda jag tycker är lite konstigt är den nästan totala bristen på flickor. Förutom någon klasskompis i början av första boken och ett av grimmens offer i den andra, ser man inte röken av några tjejer. Vuxna män, vuxna kvinnor och pojkar är vad som finns i den här världen. (Men enligt en kommentar hos Bokhora kommer det att bli ändring på det.)

När läsplattan hade åsikter

201411_tornet Min läsplatta har fått lite problem. När den är i viloläge ska den ju visa omslaget till boken jag läser, men oavsett vad jag läser så visar den Tornet av Lars Östling.

På startskärmen visar den inte längre senast tillagda, utan Tornet och novellantologierna Outlaw Bodies, Mothership: Tales from Afrofuturism and Beyond och It Came From the North: An Anthology of Finnish Speculative Fiction. Eller så är det inte ett fel, utan den har börjat ha åsikter om vad jag borde läsa.

Denna skrämmande utveckling mot artificiell intelligens måste jag såklart stävja med en fabriksåterställning.

Män som inte älskar kvinnor

Den spanska översättningen av Stieg Larssons titel Män som hatar kvinnor är så vansinnigt tam: Los hombres que no amaban a las mujeres. Jag kan inte låta bli att känna att lite kraft kanske gick förlorad där.

Det är inte bara spanskan heller, utan verkar vara ett generellt drag hos språken kopplade till Iberiska halvön. Enligt samma mönster heter den på katalanska Els homes que no estimaven les dones. I Portugal gavs den förvisso ut under den mer bokstavliga översättningen Os homens que odeiam as mulheres, men i Brasilien heter den ändå Os momens que não amavam as mulheres.

Hanna Fahl om sf-läsare och kön: en halv sanning

Hann Fahl skriver i Dagens Nyheter om science fiction-litteratur som experimenterar med kön och läsarreaktioner, kanske mest om Ann Leckies Ancillary Justice. Hon har inte specifikt fel: det hon säger är sant. Men en halv sanning är en ganska sned bild. Till exempel skulle man också kunna nämna att just Ancillary Justice med god marginal röstades fram, av läsare, som vinnare av Hugopriset, den engelskaspråkiga science fiction-världens mest pretigefyllda pris. Att det finns science fiction-litteratur som lyfts fram just på grund av dylika experiment.

Det finns en diskussion, debatt och ibland närmast kamp inom delar science fiction-rörelsen om huruvida det innebär bra eller dåliga saker för sf-litteraturen, vilket väl kanske inte är så konstigt när den domineras av personer från ett med svenska mått mätt så konservativt land som USA. Det är väl värt att ta upp.

Men det blir inte så intressant om man inte vill måla upp mer än den halva sanningen.

Beautiful Disaster

201410_disaster För några dagar sedan drabbades jag av litterär sinnesförvirring och lånade hem Jaime McGuires Beautiful Disaster, för att jag ville läsa något lättsmält. Det borde ha varit uppenbart av texten på omslaget att det var helt fel sorts lättsmält för mig, men jag tog den ändå. Det ledde till en arg lässtund och följande dialog:

Sambon: ”Vad läser du?”
Jag: ”En sjukt irriterande bok, jag hatar den.”
Sambon: ”Men varför slutar du inte läsa den då?”
Jag: *mummel mummel veta vad som händer, hur kasst kan det bli? mummel mummel*
Sambon: ”Sluta läsa. Googla slutet.”

Jag slutade läsa efter sådär 50 sidor. Jag har inte googlat slutet, men vem som helst med en halv hjärncell kan väl ändå räkna ut hur det går.

Så vad är Beautiful Disaster? En otroligt klyschig historia om en städad tjej (möjligtvis med stök i sitt förflutna, men jag kom inte så långt att jag fick reda på vad) som möter en skitsnygg och farlig kille. Gnistor flyger. Abby och Travis tjafsar ständigt, men umgås ändå. Alla tjejer slänger sig som galna över Travis – utom Abby, såklart. Och självklart gör hennes ointresse att han hänger upp sig som fan på henne. Ni hör ju. I stort sett allt jag hatar med klyschiga kärlekshistorier.

Den är tråkigt skriven och alla karaktärer är irriterande och för att göra det hela ännu värre beskrivs nästan alla kvinnor, utom Abby och hennes bästis, som puckade bimbos. Det är faktiskt ännu mer störande än den aggressive och revirpissande bad-boy-som-kanske-kan-tämjas-fantasin Travis. Jag klarar inte av ”Alla kvinnor är dumma och ytliga utom jag”-attityd. Grattis Abby, du är patriarkatets lilla bitch.

Tio böcker som har betytt mycket

Jag har blivit taggad flera gånger i den där utmaningen då man ska lista tio böcker som har ”stayed with me” eller betytt mycket för en. (Eller, som i Johans inlägg, format en som läsare.) Som för flera andra består listan till stor del av böcker jag läste för första gången i åldern 10-17 vilket inte är så konstigt.

Trollkarlen från Övärlden – Ursula K LeGuin
Det osynliga barnet – Tove Jansson
Farornas väg – Robert Jordan
Lövhäxan – Susan Cooper
Imorgon när kriget kom – John Marsden
Dracula – Bram Stoker
The Firebrand – Marion Zimmer Bradley
Tyngd - Jeanette Winterson (Eller Fyrväktaren. Svårt att välja.)
Swamplandia! – Karen Russell
Vägen – Cormac McCarthy

En lustig grej är att både Det osynliga barnet och Lövhäxan var böcker jag fick i present och upplevde som mest ganska konstiga första gången jag läste dem. (När det gäller Det osynliga barnet var jag väl helt enkelt för liten för att begripa mig på den.) Men de väckte uppenbarligen något, eftersom jag återvände dem när jag hade blivit lite äldre, och lite äldre, och lite äldre.

Till er som tycker att Nobelpristagarna i litteratur är för obskyra

Nämn på rak arm fem levande, aktiva författare som skriver på arabiska. Gör det på kinesiska, ryska, japanska, koreanska, turkiska.

Rätt snart nu delas Nobelpriset i litteratur ut och skapar därmed en av kulturvärldens mest bisarra cirkusar. Ett populärt klagomål är att Nobelpriset bara går till författare ingen har hört talas om. Det är fullständigt grundlöst. Nobelpriset går nästan undantagslöst till lästa och spridda författare, översatta till en rad språk, uppskattade och älskade.

Men det är ett internationellt pris. Det är tänkt att kunna gå till författare i hela världen. Saknar man koll på den iranska litteraturen är det förstås så att det kan gå till en av Irans allra främsta författare utan att man för den sakens skull har hört talas om texterna. Det säger mer om en själv än om författaren. Det är helt okej. Svenska Akademien är för det första ett helt gäng personer, har för det andra en rätt avancerad nomineringsapparat som skall uppmärksamma dem på värdefulla författarskap och har för det tredje historiskt likväl haft ett ganska tungt fokus på de kultursfärer som ligger oss närmast.

Medelsvensson är inte så vansinnigt mycket bättre rustad att kommentera litteraturpriset än kemipriset.

Astrid Lindgren, negerkungen och censuren

Omslag Pippi Långstrump 1945SVT har klippt bort ordet negerkung ur Pippi Långstrump-filmatiseringarna. Upprördhet har uppstått.

Tystnad har visserligen ett begränsat intresse av att diskutera film, men efter samtalet är så starkt kopplat till den litterära förlagan finns det ändå anledning att säga ett par ord om saken. Jag har inte särskilt svårt att förstå vissa av reaktionerna. Kulturen behöver inte vara bekväm, den behöver inte vara snäll, den behöver inte vara alla till lags, vi bör inte sudda ut vår historia. Likväl.

Ordet neger betyder inte samma sak nu som det gjorde 1945. Det har gått från att vara en beskrivning av människor med ett visst utseende till att i sig laddas med negativa konnotationer. Inte så att människor var mer fördomsfria förr, men att använda den specifika termen signalerade ingenting särskilt. Det gör det i dag. Det är ett ord som har försvunnit i det städade offentliga samtalet, som oftare används som invektiv än någonting annat och som får människor att med god anledning ta illa upp.

Det här händer förstås mest hela tiden. Ord förändras, värderingar förändras, skriften består. Det är värt att minnas att det litteraturens fasta form är en förhållandevis ny och lite udda företeelse i hur människor behandlar berättelser. Vi brukar förändra, redigera, putsa på de berättelser vi tar med oss. Folksagor har alltid muterat. Många av Shakespeares pjäser är helt enkelt omarbetningar av andras dramatik. Samtidigt som världen har förändrats har goda berättelser förändrats med den, för att fortsätta vara relevanta för nya generationer. Det är inte direkt någonting som uppstått med den moderna personen.

Visst bör vi inte blunda för historien, radera ut allt det som inte är modernt och fint. Vi bör kunna uppskatta kultur även när tiden har sprungit ifrån den, medvetna om på vilka sätt den har gjort så. Men Pippi Långstrump är kultur för barn. Barn har inte det perspektivet. Barn upplever kultur här och nu, inte i dess historiska kontext.

Allt det här var Astrid Lindgren förstås medveten om, när hon redan 1970 konstaterade att om hon hade skrivit boken då hade Efraim Långstrump inte varit negerkung. Jag har svårt att tro att hon själv skulle ha varit särskilt upprörd.

Med uppenbar känsla för plats

I sociala medier fick jag en kommentar som lite misslynt påpekade diskrepansen mellan min tolkning av det mem som ligger bakom föregående inlägg (”betytt mycket för mig”, som det lät för ett par dagar sedan) och den formulering som det hade när det började vandra runt i augusti (”stayed with me”).

Själv minns jag, om vi skall tala prosa, oftare passager än hela romaner. Noveller kan någon gång stanna hos mig i dess helhet, som Jennifer Pellands underbara och obehagliga ”Captive Girl” eller Alice Sheldons ”Love is the Plan the Plan is Death” (publicerad under pseudonymen James Tiptree, jr.), men även här är det ofta en scen som stannar, som diskussionen runt middagsbordet i Kazuo Ishiguros ”A Family Supper”. En gemensam nämnare för de romansnuttar jag alltid bär med mig är att de så ofta handlar om plats. Inledningarna till Arne Sands Trollkarlens lärling och Mervyn Peaks Titus Groan, där Sand beskriver återuppbyggnaden av Augsbach och Peake beskriver de människor som lever i det väldiga slottet Gormenghasts skugga. Det är scenen i Joseph Conrads Heart of Darkness där ett franskt skepp bombarderar en till synes obebodd kust. Det är havet i Sara Stridsbergs Happy Sally. Det är vägen som en gång var en flod och därför alltid är hungrig i Ben Okris The Famished Road, så väl fångad redan i de första korta meningarna. Det är fyrtornet och stranden i Tove Janssons Pappan och havet.

Kanske är det påtagligheten, det uppenbart fysiska, som gör dem så enkla att ta på och minnas. Kanske är det deras funktion, hur omgivningen ofta får sätta känsla snarare än bara vara geografin omkring och det är detta svårgreppbara och rent omöjliga begrepp som definierar riktigt läsvärd litteratur.

Kanske är det bara jag.

Texterna som format oss

De senaste veckorna har det vandrat runt en uppmaning på Facebook: lista tio böcker som har betytt mycket för dig, tagga ett gäng andra personer och få dem att göra samma sak. En ytlig lista, naturligtvis, men som kedjebrev betraktat är det djupt sympatiskt. Alla ursäkter till att kort fundera över vilka verk som verkligen har betytt någonting i ens liv är bra ursäkter. Tanken är inte att man skall se djupt in i sitt jag, utan bara snabbt lista tio betydelsefulla böcker utan någon särskild ordning. Likväl känns det orimligt. Tio är för få, och för många. Visst finns det sådant som har betytt mycket för mig: Arne Sand Trollkarlens lärling, Harry Martinsons Vägen till Klockrike, Willy Kyrklunds Om godheten, Jorge Luis Borges Fiktioner, Sara Stridsbergs Happy Sally och Darling River, Erik Anderssons Den larmande hopens dal, Frans Kafkas och Wolfgang Borcherts noveller, Tove Janssons Det osynliga barnet och Pappan och havet, Peter Høegs Fröken Smillas känsla för snö och så många fler. De är fantastiska. På en lista över sådant som varit viktigt i livet bleknar de lite vid sidan av den skönlitteratur som har format mig som läsare.

Som David Eddings Sagan om Belgarion. De böcker som fick mig att inte bara läsa utan verkligen läsa. Jag plockade ned dem, läste dem, och var en annan människa när jag var klar. Jag hade tagit mig igenom ett par tusen sidor prosa som inte alls var anpassad för mig. Jag tolkade det här som att alla murar var rivna, och påbörjade en osystematisk genomgång av nästan varenda bok mina föräldrar ägde. De finare poängerna i romaner som Brott och straff passerade helt över mitt huvud, boken mer vald för att den hade ett så färgglatt omslag än någonting annat. Men jag läste den och allt annat jag kom över. Det är Eddings förtjänst, mer än någon annan författares.

Åren går. Minnet bleknar. Det kan ha varit 1993. Eller kanske 1994. Jag var sex år gammal. Eller möjligtvis, men förmodligen inte, sju. Jag kommer inte ihåg. I mina föräldrars bokhylla hade min mor en serie böcker som jag av någon anledning plockade ned och började läsa. Stenens väktare, Profetians tid, Besvärjarnas kamp, Rivas drottning, Ödets fullbordan. Jag älskade dem. Kanske mer än jag har älskat några böcker sedan dess.

Eller Robert Jordan, som några år senare i min frustration över att ha hunnit ikapp översättningen (som då inte hade kommit särskilt långt) av Sagan om Drakens återkomst för första gången tvingade mig att nöjesläsa på ett språk som inte var mitt modersmål och varför inte börja med niohundra sidor på en gång.

Eller Stig Dagerman, som med ”Att döda ett barn” på några minuter lyckades förändra hela min litteratursyn när jag var fjorton år och fick den satt framför mig på högstadiet. Jag påbörjade läsningen som en utpräglad romanläsare, som de flesta andra människor nu för tiden, och avslutade den som någon som älskade noveller. Aldrig har så kort tid spelat så stor roll för den människa jag är.

Eller Neil Gaimans Neverwhere, som i yngre tonåren fick mig att börja omförhandla mitt kvalitetsbegrepp i en process som började med att jag förälskade mig i boken och slutade med att förhandlingarna pågått tillräckligt länge för att jag inte längre skulle vara så värst imponerad av Gaiman som författare. Det förminskar inte hans betydelse. Och nog kan jag fortfarande gott uppskatta ett antal av hans verk.

Jag som läsare är förstås huvudsakligen en produkt av de tusentals verk jag har tagit till mig. Droppen urholkar stenen. Men bara några få verk har haft en sådan omedelbar effekt att man kan peka på dem och säga att, jo, där, där hände någonting. Och de är värda att minnas.

Om mitt förhållande till David Eddings
Om mitt förhållande till Robert Jordan

Hjärtlös

Hjärlös Jag skulle nog knappt läsa några barnböcker alls om jag inte jobbade på ett bibliotek, men nu gör jag ju det. Det är något väldigt lockande med i synnerhet Hcg-rysare* som kan få mig att plötsligt vilja bära hem tio stycken, jag vet inte riktigt vad det är, men jag brukar försöka hålla mig till en åt gången, för jag behöver verkligen inte en hög av olästa barnböcker hemma. (Det räcker med de olästa vuxenböckerna.) Ibland lyckas de till och med skrämma mig.

Hjärtlös av Petrus Dahlin handlar om Maia (och här skulle sambon säga ”Varför heter alla i såna här böcker Maia/Maya?”) som efter en uppväxt i Sverige har flyttat tillbaka New York med sina föräldrar. Hon är ensam i deras stora lägenhet på dagarna och ofta även på kvällarna, då hennes karriärinriktade föräldrar jobbar sent. Lägenheten var hennes farfars, Maia själv föddes där och det finns – såklart – ett rum hon inte får gå in. Hjärtlös är ensamhet, klaustrofobi och familjehemligheter. Den börjar långsamt och när vi hade Petrus Dahlin på författarbesök nyligen var det tydligen några barn som sa till honom att de tyckte att den började segt. Det här med skräck som kryper sig på väldigt långsamt funkar ju bättre i vissa åldrar än andra. Men tar man sig förbi det blir den spännande och bitvis riktigt creepy. Ja, den skrämde faktiskt mig också.

Det enda som störde mig var att jag tyckte att Dahlin tog i lite väl mycket med de prestations- och perfektionsinriktade föräldrarna. De blev klichéer.

(* = För icke-biblioteketsfolk: Hcg-märkta böcker vänder sig till åldern 9-12, ungefär.)

Äger du dina e-böcker?

För ett tag sedan upptäckte jag att Karen Russell har skrivit en kortroman, Sleep Donation, som bara finns som e-bok. Jag surfade glatt in på Kobo och köpte den. Jag kollade inte ens vilka format den fanns tillgänglig som, eftersom allt jag har köpt där tidigare har gått att ladda ner som epub.

Men efter köpet upptäckte jag att det inte går att ladda ner den. Man kan bara läsa den i Kobos app. Och då kände jag mig ganska snuvad, för jag har svårt att se det som att jag faktiskt har köpt boken. Jag har tillgång till den så länge Kobo finns, så länge jag har ett konto där och har deras app. Men filen är inte min.

201409_kobo

Självklart får jag skylla mig själv som inte kollar vad jag betalar för innan jag klickar på ”buy”, men det påminde mig också om problemet med att en del e-böcker liksom flyter i ett mellanrum mellan produkter man äger efter betalning och produkter man får tillgång till efter betalning.

Om man tänker på streamingtjänster för musik, film och tv-serier så är det ju klart och tydligt vad som gäller. Man har ett abonnemang och betalar varje månad. Slutar man betala så har man inte längre tillgång till innehållet. Inget konstigt med det. Har man någon sorts tankeförmåga är man ju också medveten om att musiken och filmerna inte finns där för evigt – de finns där så länge som t.ex. Spotify eller Netflix har rättigheter att tillhandahålla dem.

Jag tror att de flesta tycker att det är självklart att när man har köpt en grej så äger man den. Punkt. Men det har ju hänt flera gånger att t.ex. Amazon har dragit tillbaka e-böcker från sina kunders Kindle eller raderat någon kunds hela Kindlebibliotek. Poff. Lite som om personal från SF-bokhandeln eller English Bookshop plötsligt skulle stövla in i min lägenhet och ta tillbaka några av böckerna jag har köpt av dem. Det är naturligtvis en absurd tanke. Det skulle aldrig hända. Men när man köper digitala grejer hamnar man i något sorts parallellt universum där ”köpa” ofta betyder något annat.

Jag skulle inte kalla detta att äga sina e-böcker. Det är mer som att man hyr dem så länge som exempelvis Amazon tillåter en att behålla dem.

Archipelacon 25–28 juni

När Maria slutar skriva om sf-kongresser hon är med och arrangerar är det dags för mig att ta över, antar jag. Nästa sommar (25–28 juni) är jag med och ordnar Archipelacon, en internationell sf-kongress i Mariehamn. Den kommer huvudsakligen att vara på engelska, men det kommer även att finnas programpunkter på svenska och finska. Hedersgäster är Karin Tidbeck, Johanna Sinisalo och George R.R. Martin, men det kommer förstås finnas massa andra människor som också har bra och intressanta saker att säga. Det verkar som om Archipelacon har potential att bli den mötesplats för nordisk, och nordeuropeisk, science fiction och fantasy som vi hoppades att den skulle kunna vara.

Logga för Archipelacon

Fortsätt läsa

« Äldre inlägg

© 2014 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑