Tystnad

Läsning pågår

Kongresskonturer: Swecon 2017

i.

Den eviga ungdomens stad, skrev Johan Nyblom nästan om Uppsala. Uttrycket bet sig fast. Någon gång på åttiotalet tyckte en ambitiös tjänsteman att staden borde leva upp till sitt rykte. I tysthet började kommunen göra en utvärdering av alla som fyllde tjugofem. Uppvisar man godtagbar ungdomlighet får man stanna. Övriga får en sen kväll diskret besök som vänligt men bestämt uppmanar dem att flytta någon annanstans. För de ord som andra har sagt får man bittert böta.

Men även vi avvisade får komma tillbaka på besök.

a.

James Tiptree, jr. föddes mellan hyllorna i en amerikansk matvarubutik 1967. Han döptes efter en burk marmelad. Innan han fyllt sju skulle han komma att bli en av sin samtids mest hyllade och respekterade science fiction-författare. Sådant sker i möjligheternas land.

1.

Jag vaknar i ett hotellrum i Uppsala och kan inte somna om. Det händer den som inte planerar sitt liv. Då äter man frukost. Där hittar man Henrick Pålsson som sitter vid ett bord och försöker skapa en illusion av att det är fullt normalt att röra sig ute i världen medan morgonmål fortfarande serveras. Han försöker få mig att förklara vad man bör se som besökare i staden. Mitt Uppsala är Engelska parken, Flogsta, Eriksberg, Västgöta nation, mina löprundor i Hågadalen. Jag misstänker att han inte är primärt ute efter att bli student, bofast eller maratonlöpare och muttrar någonting om att det finns en domkyrka och att kvarteren runt omkring den är rätt fina om man nu föredrar fint framför nittonhundratal. Det vet han. Han har varit här förut. Men jag har aldrig sett Uppsala. Jag har bara bott där. Tunn är den vägledning med vilken han ger sig ut på sin vandring.


Själv går jag och lägger mig igen.

akademikvarnen

Uppsala så som vi gärna visar upp det. Inte det Uppsala vi lever våra liv i.

ii.

Uppsalas studenter har ett något oförtjänt konservativt rykte. Visst kommer man därifrån med en uppfattning om att det till bords är stort att skåla fritt men att skåla rätt är större. Visst är Uppsalas studenter mer kända för Bollhusmötet än någon kårockupation. Men i sprickorna lever revolutionen. I november varje år väljer Västgöta nation ny förste kurator. Varje år försöker nationsammankomsten slå sig fri genom att slänga sin nyvalda ledare i den kalla Fyrisån. Det är alltid en lika stor besvikelse när de överlever fram till installationen.

2.

Jag vaknar till en kongress som börjar picka sig ut ur sitt skal. Mellan mitt hotellrum och lobbyn finns en reception och högar med namnskyltar. Till dessa kan man klippa sig ett stycke brunt snöre för att hänga dem runt halsen. Det är en estetiskt undermålig lösning, men vad gör man inte för litteraturen? Jag har tagit fel datorväska på min resa. Den som i ett fack alltid har ett svart nyckelband för just sådana här situationer ligger kvar i Malmö. Jag klipper mig lite missmodigt en snara, tar min bricka och flyr undan försöken att rekrytera mig till arbete: Jag har ett kort träningspass att genomföra i hotellets sorgliga gym och arbete som väntar.

b.

Det var Alice Sheldons öde att skriva. Kanske mer att bli skriven om. Som barn blev hon först bekant för någon form av allmänhet huvudperson i moderns böcker om deras resor i Afrika. I dag läser väl fler Julie Phillips biografi om Sheldon än Sheldons egna noveller. Någonstans däremellan fick Tiptree några goda år.

3.

Det visar sig finnas gränser för vad man gör för litteraturen. När jag återvänder till kongressen har jag köpt ett nytt nyckelband. Mer än en tjuga på Clas Ohlson har människan offrat för fåfängans skull. Så ock jag: Anna Bark Persson meddelar att hon inte tror att vi kan vara vänner längre. Men det har hon sagt förr.

Flocken samlas. Jag springer på Britt-Louise Viklund och Tommy Persson redan under min bandinförskaffningsutflykt. Luke Smith dyker upp och hälsar på en svenska som blir lite mindre knagglig för varje gång. Felicia Wassberg och Thor Forsell dyker upp i receptionen; en för att representera Sverok och en för att gå någon annanstans istället för att hänga med oss.

Tillsammans med Jessica Elgenstierna sitter jag i Alvarantikvariatet och prånglar böcker. En gång om året får vi ånyo lära oss hur Johan Anglemarks iZettle fungerar. Lagom långt mellan gångerna för att man skall ha hunnit glömma alla nödvändiga detaljer. Lite skamset får jag också ge Jessica det exemplar av kongressrapportsboken som hon och Tony skulle ha fått förra åren men som skickades med Maria Nygård eftersom det skulle gå snabbare så. Sedan har den legat hos Maria. Den kanske trivdes där.

Thomas Recktenwald hittar Donald H. Tucks The Encyclopedia of Science Fiction and Fantasy från 1974 i två band. »Å», säger jag, kanske lite väl uppskattande. Det är ett uppslagsverk. Jag tycker om uppslagsverk. »Om jag bara hade sett det.» Han bestämmer sig för att jag är mer entusiastisk än han är och att det uppenbarligen är jag som skall köpa det. Det var kanske inte riktigt vad jag menade. Jag skall vara på resande fot i två veckor och mest till fots eller medelst kollektivtrafik släpa min väska mellan nio olika sängar innan jag åter är i trygga Skåne. Köpa uppslagsverk slår mig under omständigheterna som en sällsynt dålig idé.

Jag köper uppslagsverk.

Alvarantikvariatet

Alvarböcker. Foto: Tero Ykspetäjä.

4.

Fredagen kastar två programpunkter på mig.

John-Henri Holmberg och jag diskuterar James Tiptree, jr. – Alice B. Sheldon, som hon egentligen hette – under Anna Bark Perssons ledning, så trettio år efter hennes död. John-Henri läste henne medan hon levde och hennes pesudonym ännu dolde människan bakom. När hon först sköt sin make och sedan själv var jag fullt upptagen med att få mina första tänder. Anna skulle inte se världens ljus än på ett halvdussin år. Skall vi göra minnespanel får vi kämpa med våra minnen. Men vi har hennes texter.

Tre svenskar har blivit ombedda att hålla programpunkten på engelska. Senare, i Storvreta, skall Johan Anglemark kommentera att kongressen för en gångs skull fick kämpa för att ha tillräckligt många programpunkter på utrikiska. Nog klarar vi utmärkt av att prata engelska alla tre. Nog blir det sämre. I stort sätt blir det samma panel som vi skulle ha haft på svenska, men udden och precisionen faller bort. Vi pratar om hennes liv. Hennes övergripande teman. Hennes texter. Vi får rekommendera noveller. Det är alltid bra att rekommendera noveller. Vi hade kunnat prata minst tre gånger så länge.

Efter panelen försöker Hanna Hakkarainen få med mig för att dricka en öl. Jag erbjuder mig att hålla sällskap men nekar rusdrycksintagandet. Jag har programplikter jag måste ta på största allvar.

För några år sedan startade Larry Correia en kampanj i protest mot vad han såg som överdrivet litterär och vänstervriden litteratur bland de Hugobelönade och -nominerade verken. Den inleddes väl till stor del som ett försök att irritera vad han betraktade som en politiskt korrekt klick, men kom sedan i stor utsträckning att försöka ersätta de verk som traditionellt nominerats med sådana Sad Puppies-anhängarna tyckte var mer förtjänta av äran. Mer konservativa, kanske lite mer rymdäventyr. Även en mindre skara kan påverka ett nomineringsförfarande, särskilt i kategorier där färre nominerar. Om det publiceras femhundra noveller och alla som kan nominera väljer fritt kommer det att vara en tämligen utspridd skara. Den grupp som presenterar en lista på de fem verk man skall nominera i varje kategori och sedan uppmanar alla att nominera just dessa fem verk kommer dock att koncentrera uppmärksamheten på sina favoriter. 2015 – året efter att Rachel Swirskys nominerade men ej prisbelönta ”If You Were a Dinosaur, My Love” irriterat en och annan och tredje person med åsikter om Hugopriset – lanserade Theodor Beale en överlappande kampanj, Rabid Puppies, för dem som tyckte att det där med mer konservatism i sf-världen är tråkigt när man istället kan, tja, få någonting mer åt nazisthållet. Samtliga nominerade i novellkategorin kom från de olika valparnas kampanjer. Vann gjorde ”ingen pristagare”, som i omröstningen placerades ovan alla fem noveller. Reaktionen på detta var något av den brända jordens taktik: Om inte vi kan ha ert pris skall ni inte heller få ha det. Bland 2016 års nominerade noveller fanns alltså titlar som ”If You Were an Award, My Love” och porrnovellförfattaren Chuck Tingles ”Space Raptor Butt Invasion”. Tingle uppskattade inte att få sitt verk kidnappat för dylika syften. Därmed fann större delen av sf-fandom en allierad de snart – tack vare hans fullständigt vansinniga men tilltalande beteende på sociala medier – kom att uppskatta.

För vissa är det här blott ytterligare ett kapitel i boken om 2000-talets kulturkamp. För andra finns praktiska konsekvenser. De finner sig stående framför en fullsatt programsal, rymddinosauriebögporr på mobilen. Jag föreställer mig att det kan hända vem som helst.

Jag har inte läst ”Space Raptor Butt Invasion” i förväg. Jag vill att publiken skall få upptäcka den tillsammans med mig. Det visar sig vara ett mycket vågat beslut. Tingle tror inte riktigt på det här med korrekturläsning. Deep? Keep? Typ samma sak. Han tror inte på att hålla sig till hur skiljetecken traditionellt används.

»”It’s gonna be a long year for you up here.” My fellow astronaut, Officer Pike, says. ”You think you’re ready for it?”
   ”Ready as I’ll ever be.” I tell him with a slight smile.»

Men vem ger sig in i att läsa rymddinosauriebögpornografi med tanken att det skall vara enkelt? Enkelt är för folk som vill läsa Lapidus eller Läckberg. Det är färre dinosaurier då.

De spelar en förbluffande mängd pingis innan de har sex med varandra.

Jag har fått folk jag känner väl att sätta sig i främsta raden. Det är säkrast så. »”Get down on your knees.” The raptor suddenly commands» läser jag och går ned på knä framför Emil Hernvall. »”Fuck me harder!” I scream. ”Use that tight ass with your big raptor dick!”» läser jag och sätter mig i Henrik Emléns knä och ser honom djupt i ögonen. Han ser något obekväm ut.

Som sexskildring betraktad är den konventionell. Säkert är det därför den inte fick priset. Efteråt kommenterar flera personer oberoende av varandra att den är orealistisk eftersom en velociraptor – av Jurassic Park-typ, tänker vi oss – rimligtvis har för korta armar för de beskrivna sexscenerna. Läsningen verkar uppskattad trots denna tydliga brist.

dinosaurieporrhögläsning

I väntan på högläsning. Foto: Hanna Svensson.

5.

Två gånger har det anordnas sf-kongress på Gillet i Uppsala. Första gången tackade jag – då programansvarig – de sista veckorna före kongressen nej till jobb för ungefär sextontusen kronor för att vara säker på att hinna fixa allt som fixas skulle. Den här gången har programmet blott kostat mig de fyra dollar jag har lagt ut för att på kongressens begäran köpa dinosaurieporr. Jag väljer att se det som ett steg i rätt riktning.

c.

Alice B. Sheldon föddes 1915. Hon reste med sina föräldrar till platser amerikanska barn inte reste till. Hon illustrerade, målade, studerade konst. Gifte sig, ångrade sig. Blev konstkritiker, tog värvning i armén under andra världskriget och analyserade flygbilder. Gifte sig igen. Arbetade för det då nybildade CIA. Hoppade av. Doktorerade i experimentell psykologi och skrev en avhandling om hur djur – mest råttor – reagerar på nya intryck i olika miljöer. Skrev under pseudonym några av sin tids mest uppmärksammade science fiction-noveller. Var i flera år en av den amerikanska sf-världens stora gåtor: Vem är Tiptree? Fick efter närmare ett decennium sin identitet avslöjad. Fortsatte skriva, men det blev aldrig riktigt samma sak igen. Var väl sällan särskilt lycklig.
Fortsätt läsa

Science fiction- och fantasyhelg i Uppsala 26-28 maj!

Kontur

Bloggen gör verkligen skäl för sitt namn nu, på det sämsta sättet. På grund av totalt livshaveri blir det väldigt lite läst, och inget alls skrivet. Men på ett liiitet hörn är jag med och arrangerar science fiction- och fantasykongressen Kontur (årets Swecon) som hålls i Uppsala 26-28 maj. Ni borde komma dit! Vi har Ann Leckie, Siri Pettersen och Kameron Hurley som hedersgäster, och en hel hög av andra bra författare kommer också dit. Det kommer att bli asbra!

Här finns en tjuvtitt på en bit av programmet.

LunCon – en sen kongressrapport

En helg i oktober var jag på sf-kongressen LunCon i Lund. Det var ju ett tag sedan, men bättre sent än aldrig! Här är min rapport, som till viss del handlar om att inte vara på kongressen.

Fredag
Jag kom till Lund på fredagkvällen och lämnade min väska på lilla Hotell Oskar. Mitt rum låg mot gatan och jag oroade mig lite för att det skulle låta utifrån, men det var lugnt. Istället var det ytterdörren, som var precis bredvid mitt rum, som väckte mig upprepade gånger nästa morgon. (Johan Anglemark bad om ursäkt för att ha varit en av personerna som använde ytterdörren. Det var säkert han som smällde mest!)

Kongressen tjuvstartade avslappnat med pubhäng på fredagkvällen, där vi pratade tv-serier och annat viktigt. En kille vid bordet (förlåt, jag har glömt vad du heter) var också bibliotekarie, upplyste Fia. Vi high five:ade och pratade medieinköp, som bibliotekarier gör. Jag var inte kvar så sent, utan gick tillbaka till hotellet för att läsa As i Descended av Robin Talley (efter en pokenad, såklart – det var väldigt tätt med pokestops i centrala Lund!) och var vaken mycket längre än jag hade tänkt.

Ett foto publicerat av Maria 📚 (@grenverk)

Lördag
På lördagmorgonen hasade jag hjärndimmig upp för att äta frukost. Hotell Oskars frukost serverades på ett närliggande fik och bortsett från att baconen smakade bränd död (nog för att bacon är bränd död, men det behöver ju inte smaka så) var den mums. Våfflor! Jag såg helgen som en minisemester, en paus från diverse jobbiga saker, och tänkte inte ha några måsten och inte ha bråttom till någonting. Därför gick jag helt enkelt tillbaka till mitt rum och sov en stund till. Det var såklart lite tråkigt att missa den första programpunkten, som var Torills föredrag om återskapandet av utdöda djur, för det är alltid kul att lyssna på Torill, men sömn trumfar trots allt utdöda djur.

Jag anlände till kongressen lagom till lunchpausen (bra grej med en paus inlagd i programmet, tyckte jag), hälsade på lite folk och gick iväg igen. På Facebook hade jag sett eventet för en antikvarisk bokmässa i närheten och gick dit för att spana. Årets tema var ”udda småtryck”. Jag rotade i några lådor med sådana och hittade lite roliga grejer i stil med ”hygienråd till kvinnan” från början av 1900-talet. Jag köpte dem inte. Jag ångrar det lite.

Däremot köpte jag några begagnade böcker: En gång skall vi alla… av Joanna Russ (”Är du från det där science fiction-evenemanget? Du får säga åt dina kompisar att också komma hit och handla.”), The Golden Bough av James George Frazer (”Läser du idéhistoria?”) och Två berättelser från havet av Tove Jansson (fick på köpet lite information om bokens bakgrund). Pratsamma försäljare! Jag tjuvlyssnade också på några av utställarnas samtal med varandra. De tyckte att det var bra genomströmning – många människor som kom och tittade och petade på böckerna – men sämre med försäljningen. Förra året sålde de bättre, tydligen.

Klockan tre lyssnade jag på min första programpunkt, som handlade om historisk fantasy. Jag är ändå lite imponerad över att jag, som vanligtvis är en programlyssnare tills hjärnan grötar ihop och öronen trillar av, hade hållit mig borta så länge. Men då blev det istället tre i rad: fantasyn följdes av ”Vad skräms du för?” som följdes av fanfic. Och jag har massor av anteckningar från de panelerna, som alla var bra, men om jag ska skriva om dem kommer den här rapporten aldrig bli klar. Därför tänker jag slänga ut några lösryckta grejer. Panelisterna får ursäkta bristen på sammanhang.

Jag tyckte att det var roligt med publikens dämpade fniss när Ingrid Thulin, som modererade panelen om historisk fantasy, sa att alla författarna i panelen skrev trilogier. Säg ”trilogi” till en hög fantastikläsare och häften tänker väl ”It’s going to be a trilogy …”

Elisabeth Östnäs sa att i början beskrev hon sina böcker (Sagan om Turid) som fantasy, där gudar finns och magi är en del av vardagen, för hon ville inte riktigt hävda att hon kunde jättemycket om vikingatiden. Men sedan har hon insett att de flesta andra kan mycket mindre och numera kallar hon dem främst historiska romaner.

Charlotte Cederlund om att nyligen ha besökt Kiruna, som hon har skrivit om i fler år: ”Om ni ska skriva något om en plats ni inte känner till: ÅK DIT! Lägg inte 300 000 timmar på Google Street View!”

Kristina Hård fyllde i att om platsen man skriver om ligger väldigt långt bort (eller inte finns) kan man åka till en plats som liknar den. Eller kolla på Youtube. Hon har åkt tåg längs inlandsbanan på Youtube.

I skräckpanelen sade författaren Markus Sköld att han har ”med de bästa intentioner” försökt skriva science fiction, men oavsett hur han försöker glider han iväg åt skräckhållet ändå. ”Jag tror inte att jag har något val.”

Filmvetaren Anna Arnman sade hur många intressanta saker som helst, men en jag fastnade särskilt för var offeridentifikationen. I korthet att skräck gärna ses som hemsk och omoralisk, men eftersom publiken identifierar sig med offret borde den vara mer moraliskt försvarbar än t.ex. actionfilm där man ska identifiera sig med hjälten medan offren är anonyma.

Emil Hannu tog upp skräckkonsumtion som en nyfikenhet på var ens egna eller andras gränser går. ”Vem är jag, varför skrämmer det här mig?” Det kan jag känna igen, eller kanske ännu hellre frågan ”varför skrämmer det här inte mig?” när jag har sett någon våldsam scen och mest reagerat med ”huh, snyggt”.

Mellan programpunkterna hamnade jag ofta vid receptionen. Den kändes som ett bättre hängställe än det ”lilla rummet” där ljudvolymen blev jättehög så fort flera personer pratade samtidigt. (Inser att jag låter som en gnälltant nu, men orka massa ljud.) Torill berättade glatt att hon höll på att läsa Tarzan-böckerna av Edgar Rice Burroughs och att de var ”fantastiska”. Jag kände mig något skeptisk till det påståendet, men vill ändå fortfarande läsa. Typiskt nog är magasinet på jobbet stängt på grund av vattenläcka så jag kunde inte låna hem några över julen som jag hade tänkt, men snart öppnar det igen. Återkommer för hoppningsvis med Tarzan-rapport senare i år! I någon av böckerna stöter Tarzan tydligen på dinosaurier, vilket ledde till att jag blev tvungen att meddela följande till Konturs två ordförande:

Som medlem i kommittén för Kontur (nästa års Swecon, ni måste komma dit!) fick jag också flera önskemål om framtida programpunkter slängda på mig, vilket är jättefint! Många var entusiastiska efter den fantastiskt roliga fanfic-panelen och ville ha mer fanfic-snack, då gärna med någon mer specifik inriktning än ”vad är fanfic?” Samma sorts önskemål fick jag efter skräckpanelen. Skräckfans och -författare på plats tyckte att det borde vara fler smala skräckpunkter på kongresser, och jag håller med. När det gäller fantasy och sf finns det ofta programpunkter som riktigt nördar in sig på ett visst tema, en undergenre eller till och med en författare, medan skräckpunkterna tenderar att vara bredare. Lite mer skräcknörderi behövs, helt enkelt!

(Däremot gjorde jag som kommittémedlem inte en så bra insats med att tjata på folk att komma till Uppsala i maj. Det gjorde däremot Fia väldigt bra, medan jag typ stod bredvid och nickade instämmande.)

Och på tal om att hänga vid receptionen: Där fanns också ett bord med mackor och fika. En asbra grej, som kanske är svår att apa efter på en större kongress, men här var det perfekt. Heja bagarna och mackfixarna!

På kvällen var det pubdags igen, denna gång på Glorias. Vi var många, det blev fullt, det var kul. Jag nöjer mig med ett lösryckt citat av Britt-Louise: ”Jag har köpt Johan Anglemark många gånger. En Johan Anglemark är alltid bra att ha.”

Efter puben gick jag omkring någon timme och fångade pokemons, tänkte tantiga tankar om fulla skrålande studenter och spanade lite på stadsparken som var fin och lite spooky i mörkret.

Söndag

På söndagsmorgonen var jag inte lika trött som dagen innan. Bra. Söndagens bacon smakade inte död. Också bra. Jag kom till kongressen mitt i programpunkten om fiktiva språk, lagom till att författarna Nene Ormes och Ola Wikander sade att de inte hittar på egna språk i sina fantasyböcker. Ola använder gärna gamla språk, t.ex. arameiska, och känner läsarna igen det så är det good for them och gör de inte det så gör det ingenting. Nene använder hellre äldre svenska ord än att hitta på fantasyord.

Som av en slump nämndes Edgar Rice Burroughs igen. Denna gång var det Yens Wahlgren som pratade om det fiktiva språket i hans Mars-böcker. Burroughs utvecklade inte ett helt språk, men hade ord för exempelvis titlar, måttenheter och annat. Fans utgick från orden i böckerna och utvecklade språket vidare, och det var denna utvecklade variant som sedan användes i filmatiseringen John Carter sådär hundra år senare.

Yens har för övrigt skrivit boken Liftarens parlör till galaxen : en berättelse om 101 språk som egentligen inte finns, som jag köpte på eftermiddagen genom att ta boken från bokbordet och swischa till numret som stod på en lapp. Teknikens under etc.

(En annan bra sak för en liten kongress: LunCon hade bokbord med försäljning under några timmar en av dagarna, istället för hela kongressen. Smart!)

Sedan lyssnade jag på panelen om nyskapande skräck (Jenny Milewski: ”Jag skiter fullständigt i om skräck är nyskapande.”) och blev påmind om att jag verkligen borde läsa Shirley Jacksons The Haunting of Hill House, som inte är nyskapande alls men ”otroligt kompetent skriven”.

Socialistsimon slängde sig med den fantastiska förkortningen owis = only works if stupid och tyckte att skräck som bygger på viss rekvisita/prylar åldras snabbt. Bra skräck har en handling och stämning som funkar oavsett rekvisita, och som inte förstörs av t.ex. existensen av smartphones.

I mina anteckningar står det ”Fia är rädd, vill ha tips”. Jenny Milewski tyckte att hon skulle satsa på noveller – ett bra sätt att utforska vilka typer att skräck man gillar. Camilla Svedén höll med om noveller, då de är mer idébaserade och bjuder på lite andra saker än traditionella skräckromaner. Nene i publiken tipsade om Caitlin Kiernan, i synnerhet The Drowning Girl och The Red Tree. Själv frågade jag om poddar och blev tipsad om The Last Podcast on the Left (som jag fortfarande inte har lyssnat på, men jag ska!).

Sedan rymde jag igen för att leka kameraturist och köpa lunch. Vid domkyrkan såg jag Michael Pargman som också lekte kameraturist. Jag tog med min lunchsallad tillbaka till kongressen och satte mig i lilla rummet en stund, men ljudnivån gjorde att jag flydde in i programsalen och lyssnade på Jessica Abbotts föreläsning om artificiell intelligens. Den var säkert jätteintressant, men vid det laget hade hjärndöden satt in och det fick räcka med uppmärksamt lyssnande.

På söndagen såg jag också till att knäppa en del foton som inte bara var på paneler. Jag hade tagit med mig min systemkamera, för jag tycker att det är tråkigt att de flesta kongressbilder numera tas med mobilkameror. Jag fattar såklart varför – jag har själv sällan med mig ”riktig” kamera numera – men även om mobilkameror idag är imponerande på många sätt blir det lätt sådär i tråkigt inomhusljus. Mitt LunCongalleri finns på Facebook.

Och sedan var det slut! Ingen dead dog för oss som hade långt att åka och skulle jobba nästa dag. Mycket bra kongress, mysig och välorganiserad. Det gjorde ni fint, Malmöfandom.

På väg hem från en rolig helg på #luncon. Och slöa förmiddagar på hotellrummet och nattlig Pokemonjakt. Känns som att jag stängde av verkligheten ett tag, vilket verkligen behövdes.

Ett foto publicerat av Maria 📚 (@grenverk)

Räddningsavstånd

Räddningsavståndet – avståndet mellan förälder och barn, inom vilket föräldern hinner ingripa om något händer barnet.

I Samanta Schweblins kortroman Räddningsavstånd (Distancia de rescate) har tråden mellan förälder och barn sträckts ut och brustit, och Amanda ligger omtöcknad i en sjuksäng. Var är hennes lilla Nina? På sängkanten sitter ett barn – men inte hennes eget – och ställer frågor. Han, David, vill i detalj gå igenom vad som har hänt de senaste dagarna. Det är en särskild händelse han vill nå fram till. Men det är bråttom, av någon anledning. Kanske är Amandas tid på väg att rinna ut.

Jag är förvirrad. Jag blandar ihop tidsplanen.
Du sa det tidigare.
Ja. Men vissa stunder blir allt tydligt och jag förstår exakt vad som händer.
Ja, så tror jag att det är.

Genom en dialog som är bitvis förvirrande men aldrig tappar sin laddning talar Amanda och David fram en historia som börjar med en solig semester på landet, och rör sig obönhörligt mot katastrofen. Den fäster sig vid detaljer – detaljer är viktiga, enligt David, och Schweblin nedtecknar dem med skärpa – och är samtidigt som dold av ett bländande dis. Som läsare är jag som Amanda i citatet ovan. Ibland tror jag att jag förstår, men så glider allt iväg igen. Är David ens där? Kanske försiggår allt bara i Amandas huvud. Kanske handlar detta inte ens om en mystisk förgiftning i en solig by, utan mest om en förälders oro och ensamhet. Jag vet inte. Det spelar ingen roll. En obehaglig, opålitlig bok, och jag menar det på det bästa sättet. Läs!

(Albert Bonniers, 2016)

Rädda och räddas

Too-ticki tittade ett slag, sen gick hon in i badhuset och satte vatten på kaminen. Jaja, tänkte hon med en suck. Så här är det alltid i deras äventyrsberättelser. Rädda och räddas. Jag önskar att nån nån gång ville skriva om den där som försöker värma hjältarna efteråt.

Trollvinter, Tove Jansson

Det är så mycket som inte får rum om sommarn och hösten och våren

Ser du, det är så mycket som inte får rum om sommarn och hösten och våren, sa hon. Allting som är lite skyggt och lite märkvärdigt. Somliga slags nattdjur och folk som aldrig passar in nånstans och som ingen tror på. De håller sig undan hela året. Och sen när det är lugnt och vitt och nätterna blir långa och alla har gått i ide – då kommer de fram.

Trollvinter, Tove Jansson

Trollvinter

Det var det första snöfallet sen före nyår och Mumintrollet blev mycket förvånad.
Den ena flingan efter den andra lade sig på hans varma nos och smälte. Han fångade dem i tassen för att beundra dem en kort sekund, han tittade uppåt och såg dem sjunka emot sig, fler och fler, mjukare och lättare än dun.
Är det så här det går till, tänkte Mumintrollet. Och jag som trodde att den växte upp underifrån.
[…]
Vinter! tänkte han. Man kan ju tycka om den!

Trollvinter, Tove jansson

”När jag nästa dag frågade efter mina barn, såg jag på allas ansikten att något var på tok.”

I Natten språk av Rut Hillarp finns en text där jaget får barn, fyra stycken, i olika storlekar. ”Det första var av normal storlek, och aldrig har ett nyfött barn varit vackrare. Det såg faktiskt ut att vara ett par år gammalt. De andra avtog i storlek, så att det sist födda bara var som ett finger. De var alla röda och fula.” Nästa dag frågar hon efter sina barn, men de har dött. De fick ju ingen mat. Det största visar sig vara en docka. Sista meningen: ”Men det var ju inte så konstigt egentligen, för jag har ju aldrig varit tillsammans med någon man.”

Och jag fick en så underlig känsla av igenkänning och kastades in i landet mellan sömn och vakenhet. Texten har något av drömmens surrealism, där det händer konstiga saker som ändå känns helt självklara, och den påminde mig om mina egna drömmar om att få barn. Det är inte något jag drömmer om särskilt ofta, men när det väl händer är det alltid något skumt. (Kanske för att drömmar generellt är skumma. Kanske för att jag själv har noll intresse av att ha egna barn.)

Jag kan drömma att jag blir gravid utan att ha legat med någon. Jag kan drömma att jag blir gravid, men glömmer bort att jag är det. Jag drömmer att jag får barn, men glömmer bort att ta hand om dem eller glömmer bort att de över huvud taget existerar. Jag minns en dröm där folk frågade mig var mitt barn är och jag vaknade med den där panikslagna känslan i magen som man får när man inser att man har glömt något viktigt.

#lyrikfredag

Ett snabbt tips: taggen #lyrikfredag på Twitter. Mitt bidrag idag är ur Nattens språk av Rut Hillarp, som jag har ströläst i veckan.

Rut Hillarp. #lyrikfredag

Ett foto publicerat av Maria (@grenverk)

Att skriva i Fairy

rosesandrot

I Kat Howards debutroman Roses and Rot blir författaren Imogen och hennes dansande syster Marin antagna till den pretigefyllda konstskolan Melete. Där bor författare, målare, musiker, dansare och skulptörer under en tid för att satsa på sitt skapande i en avskild miljö. Det tenderar att gå bra för de som har gått på Melete, i vissa fall väldigt bra. Efter en tid lär sig Imogen och Marin att det är mer än bara hårt skapande arbete som pågår på Melete. Det finns en magisk komponent i Meletes framgångar och magi har, som alltid, ett pris.

Det var något av en berg- och dalbana att läsa Roses and Rot, och jag svängde flera gånger i min uppfattning om den. Melete är som en fantasi för personer som sysslar med någon skapande verksamhet (eller kanske önskar att de gjorde det) och en del av bokens dragningskraft är att jag helt enkelt också vill ta en paus från vardagen och dra till en mysig plats och pyssla med vad jag vill, med ett stipendie som gör att jag inte behöver betala för det och dessutom ingår bra mat. Ja, vem fan vill inte? Baksidan av denna skapandefantasi är att det är rätt tråkigt att läsa om Imogens eget skapande. För att utspela sig på ett uppblåst författarretreat där hon ägnar mycket tid åt att skriva handlar det rätt lite om hennes utveckling som författare, och kanske skulle den biten fungera bättre om den var mer ingående. Eller kanske inte. Det kanske är svårt att skildra på ett intressant sätt över huvud taget.

Imogen skriver sagor, eller berättelser inspirerade av sagor och folktro, vilket skapar en sagoväv i flera lager. De anknyter till hennes och hennes systers liv, och till magin kring Melete, som består av en överenskommelse med fefolket eller älvorna eller vad man ska kalla dem på svenska. The Fae, ni vet. Älvorna lånar Melete sin kraft, i utbyte mot att en av eleverna från Melete går med på att leva i Fairy i sju år, där de i sort sett funderar som ett levande matförråd – älvorna livnär sig på människornas känslor. Dessutom är många av karaktärerna inspirerade av sago- eller mytologiska figurer. (Om ni, liksom jag, har läst boken och missade flera av referenserna finns en mer ingående recension hos Fantasy Faction som tar upp dem.)

Imogen och Marin har växt upp en gräslig mamma som misshandlat dem både psykiskt och fysiskt och som vuxna vill de inte ha någon kontakt med henne. Hon tränger sig ändå in i deras liv då och då, med telefonsamtal eller brev, vilket såklart orsakar ångest hos systrarna. Men precis som med skapandet upplever jag den aspekten av berättelsen som lite ytlig och oengagerande. Kat Howard nämner i glimtar de hemskheter mamman utsatte systrarna för, och jag känner inget. En förälder som är ond bara för att hen är ond kanske funkar i en kort saga, men när det gäller en hel roman vill jag förstå något av vad som driver hen. Samma sak gäller en del av de andra relationerna. Det uppstår exempelvis några romanser, som jag inte brydde mig ett dugg om, och den enda relation som riktigt lever är den mellan systrarna.

Styrkan i Roses and Rot är stämningen och Kat Howards fina språk och hennes förmåga att skildra magiska platser på ett sätt som får mig att känna att just det, där är för det här jag läser fantasy. För den här känslan. Det är synd att resten av boken är för ojämn för att leva upp till den magin.

Tidigare publicerad på Catahya.

Icecon

1.

Havet under mig varar en evighet. Men som Lewis Carroll lär oss: ibland är en evighet kortare än annars. Särskilt är man flyger. Det skulle kunna vara för att det mänskliga sinnet flyr tanken på att tillbringa längre tid än nödvändigt i ett passagerarflygplan. Det är en av ingenjörskonstens mest slående bedrifter att vi har lyckats få det att bli en tråkig upplevelse att fara fram i niohundra kilometer i timmen i en tunn metallbehållare elvatusen meter ovanför havsytan. Det är obekvämt men på ett påfallande vardagligt och ospektakulärt vis – inte för att vi spottar gravitationen i ansiktet och skriker ut vårt trots, utan för att man kanske kan få in ytterligare en stolsrad om man kapar benutrymmet i ekonomiklass med två centimeter till. Lyckligtvis skall jag bara till Reykjavík. Den resan är tillräckligt kort för att man inte skall hinna ångra sig på vägen.

Havet under mig varar en evighet. Men det är ett fluffigt hav: Det är inte förrän vi dyker genom nimbostratusmolnen, nästan vid den isländska kusten, som vi ser vattnet. Färden är en påminnelse om hur det ser ut på andra sidan täcket. I en månad har Berlin fått upptäcktsresande att spekulera i om man äntligen funnit oktobers källa.

Havet under mig varar en evighet. Men en evighet som geografiskt mått varierar på hur man färdas. Jag tänker på Sara Stridsbergs Happy Sally. På vågorna. På hennes beskrivning av hur havet kan vara en vän man för en kamp med. Alltid där, alltid lockande, alltid förrädiskt, alltid lite för långt. Det är en strålande bok. Förstås. Det är Stridsberg som har skrivit den.

Det finns inget motstånd hos Stridsberg. Man ramlar genom sidorna. Faller handlöst genom texten, utan någon aning om vad som finns på nästa blad, utan att veta vad som finns på botten. Kanske är det inte heller viktigt. Allt slutet betyder är att det är slut. Att fallet är över. Hennes böcker är liv som växer fram, utan ordning, utan mål. Aldrig riktigt hela när sista sidan möter pärmen.

Hon är det bästa vi har.

Man vill säga någonting om hennes personteckningar. Men det är sådana ord man använder om Alice Munro eller Lucia Berlin, lysande novellförfattare med blick för vardagens detaljer. Vardagen är frånvarande hos Stridsberg. Det finns ingen plats för den i hennes böcker. Hon är ingenting av vad de är.

Lucia Berlin har också skrivit om havet. Även i ”Toda Luna, Todo Año” lockar det. Men hos Berlin är allt så påtagligt. Hon skriver om vad människor gör och därmed vilka de är. Att läsa hennes noveller är att drunkna i tusen utsökt valda detaljer. Stridsberg skriver om vilka människor är och vad det får dem att göra.

Havet under mig varar en evighet. Men när det tar slut är vi på Island.
Fortsätt läsa

Spöken på internatskola – Robin Talleys As I Descended

talley När jag först hörde om Robin Talleys Shakespeare-inspirerade As I Descended blev jag nyfiken: en lesbisk ya-Macbeth på en internatskola där det spökar? Count me in! Så jag läste jag den förra helgen och den levde tyvärr inte riktigt upp till förväntningarna.

Jag kom lite på kant med boken redan från början, på grund av baksidestexten. ”Maria Lyon and Lily Boiten are their school’s ultimate power couple – but one thing stands between them and their perfect future”, trumpetar den, men när man börjar läsa står det snabbt klart att knappt någon vet om att de är ett par. Power couple? Snälla. Det är knappast författarens fel att baksidestexten är så missvisande och hade boken varit fantastisk i övrigt hade jag säkert snabbt glömt besvikelsen över att få ett par i garderoben istället för det som utlovades, men nu blev det istället den första av flera saker jag störde mig på.

As I Descended (2016) utspelar sig på en prestigefull skola i den amerikanska södern. Nämnda Maria och Lily är toppstudenter, rumskompisar och flickvänner. Hindret för deras gemensamma framtid är att skolans drottning Delilah verkar vara självskriven att få det stipendium som skulle garantera Maria och Lily att kunna plugga vidare på samma universitet. En kväll använder Maria, Lily och deras kompis Brandon ett Ouija-bräde för att försöka kontakta andar. Det är bara på skoj för Lily och Brandon, men Maria har trott på andar sedan hon var liten och nu väcks hennes förmåga att se och kommunicera med dem till liv på nytt. Skolan visar sig vara smockfull av spöken – området har en blodig historia som plantage – och leken med Ouijabrädet startar en period av mardrömmar, galenskap och död på skolan. Andarna verkar kunna hjälpa Maria och Lily att få allt de vill ha – men till vilket pris?

Som spökhistoria är As I Descended helt okej. Den är spännande och bitvis så svår att lägga ifrån sig att jag var vaken mycket längre än jag hade tänkt mig två nätter i rad, även om det blir lite väl rörigt med alla mardrömmar och konstiga syner efter ett tag. Jag är också något besviken över bristen på häxor. Det är ju en Macbeth-variant, trots allt. Och på tal om Macbeth inleds varje kapitel snyggt med en rad ur pjäsen, men eftersom dessa oftast är mer stämningsfulla det Talley själv skriver blir effekten inte bara positiv. (Det är inget fel på Talleys språk, men det är heller inget särskilt med det.)

Det stora problemet är att jag aldrig fastnar för karaktärerna, eller förstår deras drivkrafter. Visst vet jag hur det ska framstå, för Talley skriver en i stort sett på näsan med deras personlighetsdrag och vilka problem de har mött tidigare, men det funkar inte. Jag känner dem inte. Jag har också svårt att engagera mig i att så mycket blod och dramatik kommer ur någon sorts ”bäst och populärast i skolan”-kamp. (Drinking game: drick varje gång ordet ”popular” eller ”best friend” används.) Visserligen består persongalleriet inte direkt av normisar – de fyra, fem centrala karaktärerna har olika sexualitet, hudfärg och funktionsvariationer – men oavsett detta så handlar det om rika och högpresterande personer som kommer att få en bra utbildning även utan stipendiet. Jag. Bryr. Mig. Inte.

(Trots detta är jag ändå nyfiken på Talleys Lies We Tell Ourselves som utspelar sig 1959 och handlar om en vit tjej och en svart tjej som blir förälskade när deras skola desegregeras. Har någon av er läst den?)

Nobelpriset och Bob Dylan

Problemet med att lyfta fram Bob Dylan i den cirkus som är årets största mediala strålkastare på en enskild skriftställare är inte att musiktexter inte kan vara litteratur. De kan naturligtvis läsas som all annan lyrik. Problemet är att den som sätter sig ned och läser Dylans texter utan musikens förlåtande ljus lätt kommer fram till slutsatsen att de betraktade som poesi är tämligen mediokra.

Elda blod av Sofia Kurkinen

Eldablod Kalla henne Ivra, eller kanske Lo. Kanske något annat. Hon byter namn när hon byter offer, varelsen som hungrigt och förvirrat rör sig i norra Sverige och lämnar blodiga kroppar efter sig. Vanja letar efter sin försvunna syster, och upptäcker att systerns flickvän också är borta.

“Elda blod kunde ha varit en helt vanlig socialrealistisk roman om unga människor i norra Sverige”, stod det i förlagets text, och det kunde den ju ha varit. Det är grå vardag, det är att lämna ett tyst barndomshem med tysta föräldrar och flytta in till staden. Att bråka med familjen eller att känna sig osynlig när kompisen alltid får ragg. Men bland det har något annat glidit in och det är hon, den långbenta och konstiga som kan väcka begär med en blick, som är berättelsens nav.

Jag tycker om Elda blod. Jag tycker om Sofia Kurkinens levande, brinnande språk och den lite feberdimmiga stämningen hon målar upp när både offer och monster tappar greppet om verkligheten. Jag tycker om att det är en monsterhistoria om bara unga kvinnor och deras band till varandra, med en mördare som är både mäktig och hjälplös och knappt förstår sig själv.

Men det dimmiga och hoppen mellan olika personer och tidpunkter blir också ett problem. Kanske är de många olika karaktärerna inte tillräckligt distinkta, för efter ett tag börjar de flyta ihop för mig, trots att kapitlen bär deras namn. Vem handlar det om nu och är vi i Umeå eller Luleå eller någon annanstans? Tids nog knyts trådarna ihop, men jag får flera gånger bläddra tillbaka för att hålla reda på vad som händer vem och i vilken ordning och det är ganska frustrerande. Det är dock inte en anledning att låta bli att läsa Elda blod, som känns som ett fräscht och annorlunda inslag i den svenska fantastiken.

(Styxx, 2016)

Tidigare publicerad på Catahya.

Smutsig svart sommar av Anders Fager & Daniel Thollin

smutsigsvart Tidigare publicerad på Catahya.

Jag läste Anders Fagers novellsamling Svenska kulter för flera år sedan och jag minns ”Furierna från Borås” som en av mina favoriter. Smutsig svart sommar, som är ett samarbete med serieskaparen Daniel Thollin, är en utökad serieversion av den novellen.

I Underryd, i de småländska skogarna, finns ett dansställe. Vissa kvällar väljs ett offer som förs ut i skogen för att ges till Budbäraren, en enorm härva av tentakler som reser sig ur mossen. De som offrar är gymnasietjejer, de är de tusen unga, ledda av Anna, den svarta getens syster. ”De önskar sig vackra barn och lyckliga liv. Resor långt från Borås. Det är vad geten lovar.” Men en kväll går ritualen fel och efteråt är en dem, Kari, inte längre sig själv. Och som om det inte vore nog med problem för prästinnan Anna och väktaren Sofie, finns ett annat ockult sällskap på en annan plats i Sverige som vill få bort dem och ta över. De är ju bara några småtjejer från Borås. Hur svårt kan det vara?

”Gå med i en kult, sa de. Det blir kul, sa de.”

Smutsig svart sommar har placerat sig en del av fantastiken som jag gillar väldigt mycket, den där omvärlden spårar ur men vardagen ändå fortsätter. Du måste plugga, samtidigt som din kompis håller på att förvandlas till något bortom all mänsklighet. Du är nästan vuxen och vill bort, vill ha ett annat liv, samtidigt som du måste se till att träna upp en efterträdare som kan ta över när du själv inte klarar det längre. Det är slitsamt att vara prästinna, att vara väktare. Men i omvärlden finns också ett stöd, för alla vet att i Borås händer det weird shit, och ibland när du behöver det står andra kvinnor bakom dig. De var ju själva på mossen som unga. ”I skuggan bakom dig, syster.”

smutsigsvart2

Smutsig svart sommar är en rå berättelse med stark stämning. Den dova färgpaletten, ibland hallucinatoriskt uppbruten av klarare färger, smälter samman perfekt med textens blandning av tonårsvardag och lovecraftiansk galenskap. Det är blodigt och vridet och ibland till och med roligt. Lösryckta prat- eller tankebubblor bidrar till en känsla av det ständigt är en kör av röster som talar, ur olika tider och olika dimensioner. Lite rörigt, men mest galet och bra.

Ett problem är dock att jag hela tiden glömmer bort att tjejerna är i gymnasieåldern, vilket förtar en lite av effekten av det de ställs inför. Det är något med hur de är tecknade som gör att jag får lite samma känsla som när jag ser tv-serier där tonåringarna spelas av skådisar som är 26. (Samtidigt finns det ett och annat avsnitt, särskilt med Anna, som jag tycker känns något tveksamma när jag väl kommer ihåg deras ålder.) Med det sagt är jag ändå väldigt glad att jag fick chansen att återvända till ”Furierna från Borås” i en ny version. Livsfarliga tjejer ftw.

(Pagina, 2016)

« Äldre inlägg

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑