Läsning pågår

Jeanette Winterson, berätta historien om igen

Den författare jag är gladast över att ha fått upp ögonen för under det gångna året är utan tvekan Jeanette Winterson. I maj trollbands jag av Tyngd. Myten om Atlas och Herakles, som är hennes bidrag till Mytserien. I oktober myste jag med Fyrväktaren och blev besviken på Tidväktaren. Varför besviken? Jag återkommer till det. Men först något annat.

”Vad finns inuti oss?
De döda. Tiden. Årtusendens ljusmönster som öppnar sig i våra inälvor.
Vår första förälder var en stjärna.”

Bortsett från när det gäller serier av böcker, läser jag vanligtvis inte så mycket av en och samma författare. Jag kastar mig hit och dit, ständigt i jakt på något nytt, istället för att gräva ner mig i författarskap. Kanske är det dumt, för efter några texter nedskrivna av samma händer börjar man se sambanden, en spänning man annars går miste om. I både Fyrväktaren och Tidväktaren är huvudpersonen en föräldralös flicka vid namn Silver. Jag-berättaren i Tyngd är adopterad, övergiven flera gånger. I Tidväktaren heter skurken Abel Darkwater, medan det i Fyrväktaren förekommer en Abel Dark.

Tid, berättande, identitet och att höra hemma är teman som återkommer, igen och igen. Samtliga romaner rör sig genom tidsåldrar och i Tidväktaren är tiden som ett ting som kan rasa samman, säljas och ta slut. I Tyngd är ”jag vill berätta historien om igen” en återkommande mening, i Fyrväktaren finns en blind man som ständigt berättar historier. Historieberättandet är inte lika tydligt i Tidväktaren, men det finns där också. Läser jag fler av Wintersons verk – vilket jag lär göra – kommer jag nyfiket spana efter samma inslag. Är alla hennes romaner en del av att berätta historien om igen?

Just det, besvikelsen. Tidväktaren är Jeanette Wintersons första barn- och ungdomsbok och jag förväntade mig mycket av den. När det gäller idéer och handling är den en pärla, men språkligt vacklar den. Som jag skrev i en recension: ”Självklart hade jag inte väntat mig att språket skulle vara likadant som i hennes böcker för vuxna, men jag hade inte väntat mig att jag ibland nästan skulle köra fast i det. Ibland glimtar det till på det sätt jag är van vid, skapar en skimrande svindel, men ofta är det underligt stelt på ett sätt som jag inte alls känner igen. Eftersom det är så obekant väljer jag att till viss del skylla det på översättaren.”

Vidare:
Min recension av Tyngd
Min recension av Tidväktaren

Andra bloggar om: , , ,

2 kommentarer

  1. lazy

    Hm. Kan man fasa över/hoppas att b-/u-boken fått en sämre eller mer stressad översättare än vuxenböckerna? Jag ska iaf skaffa Tanglewreck (Tidväktaren) på engelska som del av min plan att ha alla JW:s böcker. (Läste Vintergatan går genom magen på svenska och tyckte mindre om den än om de andra – som jag läst på engelska…)

  2. Maria

    Jag hoppas att det är översättarens fel för att jag hellre blir besviken på henne än på Winterson. Samtidigt blir jag såklart sur över att översättaren i så fall inte har gjort sitt jobb bra. Jag överväger att läsa Tanglewreck för att jämföra. ;)

Kommentera

© 2025 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑