fashionbabylon.jpg Fashion Babylon av Imogen Edwards-Jones, som också har avslöjat andra yrkens snaskigheter i Hotel Babylon och Air Babylon, skildrar ett halvår i en designers liv. Upplägget är ganska tidstypiskt med sin blandning av fiktion och verkliga händelser. Huvudpersonen, en brittisk designer som kämpar med sin tredje kollektion, är fiktiv, men alla knasiga händelser och historierna som berättas är enligt författaren sanna eller åtminstone sanna i den mening att folk har berättat dem för henne.

Jag hade läst på flera ställen att det här skulle vara en riktigt rolig, skarp och upprörande bok. Nja. Efter de första 50 sidorna undrade jag när det där omtalade roliga skulle dyka upp egentligen, i någon mer avancerad form än att Edwards-Jones använder uttryck som ”ratarsed” (aspackad). Det blir bättre sedan, men inte så mycket. Det är det vanliga supandet och knarkandet och matvägrandet, modeller som smittas av gudvetvad av kläderna de visar och får lever och njurar förstörda av acnemedel, agenturerna som får boka aborter på löpande band efter modeveckorna – äckligt, men jag har hört allt det förut.

Desto mer spännande är det att följa en designers vardag, med inspirationstorka, ekonomisk osäkerhet och konstant smörande för att få sina plagg uppmärksammade och sålda.

Mest intressanta är resonemangen kring hur villkoren för modedesigner har förändrats. Internet i kombination med de billiga klädkedjornas snabbhet ställer till problem för dem. En designer kan slita i månader med ett plagg, för att sedan få se en kopia av det på H&M eller Zara innan han eller hon ens har hunnit börja sälja det själv. En accessoar kan gå från inne till ute på en vecka, om fel person bär den på de kändisbilder som ständigt sprids tvia skvaller- och modebloggar. Helt sjukt, men fascinerande. Modetidningarna ligger efter, eftersom det tar lång tid att göra dem. Nätet är mycket snabbare. Förändras eller bli överkörd, precis som flera andra branscher.