Tystnad

Läsning pågår

Bokfemman: sorg

Den här veckan har Bokfemman tema ”sorg” och jag kommer inte på någon lista. Men den bok jag har gråtit mest över i mitt liv var i alla fall en bok jag hade när jag var liten. Det var en bilderbok om en gul skolbuss som körde i diket och låg där alldeles ensam. Jag grät ögonen ur mig flera gånger. Lite knasigt, kanske. Ronja rövardotter är hemskt sorglig också, förresten.

Och när jag ändå är inne på barnböcker och sorg, så minns jag diskussionen på littvet C om bilderboken Adjö herr Muffin om ett marsvin som dör. Någon tyckte att den var för hemsk och sorglig för barn att läsa. Jag tyckte att den var fin och att vuxnas idéer om vad som är ”för hemskt” för barn utgår från vad de vuxna själva tycker är hemskt och det behöver inte ha särskilt mycket alls att göra med barnens perspektiv. Ta till exempel boken med skolbussen. Ingen vuxen skulle väl tycka att en snällt och ofarligt tecknad bild av en skolbuss i diket skulle vara ”för hemsk” för barn, men jag grät och grät.

Andra bloggar om: ,

2 kommentarer

  1. Barn har visst sorg! Jag håller med dig fullständigt. Att det sedan finns bra barnböcker, som Adjö herr Muffin, när den dagen sker, är bara bra. Jag minns att jag själv läste sådana böcker långt mycket tidgare än den dag det verkligen inträffade! Jag tror det förbereder alla att vidga sina perspektiv, barn som vuxna! ;-)

  2. Det är så sant! Det läskigaste jag visste som liten var när Alfons pappa somnade på golvet i God natt, Alfons Åberg, jag trodde han var död.Och Adjö herr Muffin är en alldeles utmärkt barnbok, som behandlar döden på ett bra sätt, tycker jag./Ylva

Kommentera

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑