Tystnad

Läsning pågår

Bokhantering och klotter

Hos Bokhora diskuteras resultatet av en omröstning om hur man behandlar sina böcker. För mig är det otänktbart att vika hundöron eller skriva i mina egna böcker. Sådant gör jag bara i de biblioteksböcker som redan är slitna och klottriga. (Vilken ursäkt, liksom. De är redan förstörda så det gör inget om jag förstör dem ännu mer.)

Pluggrelaterade låneböcker finns det ofta klotter i, i synnerhet i facklitteraturen men också i de skönlitterära verk som ofta är föremål för analys. Ibland kan jag sitta och fantisera om personerna som har strukit under och gjort anteckningar i marginalen och gissa vad de höll på med. Ibland verkar de ha gått samma kurs, eller en liknande, som jag, ibland verkar syftet ha varit att göra en specifik analys.

Ibland hittar jag fånerier på oväntade ställen, som i Kamalas bok av Inger Edelfeldt:

klotter.jpg

Ett eget rum av Virginia Woolf som jag lånade till grundkursen i litteraturvetenskap var rätt klottrig. Jag tyckte att det var roligt att någon hade strukit under precis de stycken som jag själv tyckte mest om. (För något år sedan gjordes det förresten en utställning med marginalklotter ur just den boken, och Hypergraphia har ett roligt inlägg om att läsa mellan raderna i en bok om sex.)

Jag blev något förvånad över att vissa har sina böcker i påsar i väskan för att skydda dem. Jag brukar försöka vara försiktig med de böcker jag släpar omkring, men inte . Men i och för sig är det oftast biblioteksböcker och inte mina egna jag drar omkring med. Det är dubbelt, det där. Å ena sidan känns det inte så farligt eftersom det inte är mina egna, å andra sidan är det taskigt att slita på böcker som andra också ska läsa. En gång glömde jag en biblioteksbok på tåget till Linköping. The horror! Jag fick krypa till korset och köpa en ny.

Det är inte ovanligt att jag äter något medan jag läser, men trots att jag är så klantig i vanliga fall brukar jag lyckas undvika att kleta i böckerna. Några skills har jag i alla fall, hah.

6 kommentarer

  1. Jag har en väska som färgar böcker blå, så den undviker jag att använda när jag bär med mig böcker som jag har lånat av någon vän. Mina egna böcker far ofta rätt illa, jag viker massor av hundöron, och spiller chokladsmulor och te. Men jag antecknar aldrig i böcker, och stryker aldrig under, inte ens i kurslitteratur. Det stör bara.Det roligaste jag har sett i en lånebok var en mystisk fläck, och så hade någon ritat dit en pil och skrivit ”mjukost”.

  2. Jag kan inte låna ut böcker för jag gör så mycket i mina böcker… men jag har också böcker jag aldrig gör en notering i… om jag har mina noterade böcker köper jag för säkerhets skull ytterligare en … så jag har två. Jag viker aldrig hundöron, är rädd för skäll, men drar linjer, gör cirklar, utropstecken, hjärtan, frågetecken och AHA uttryck. Undrar så vad som händer om mina böcker hamnar i en annans händer. Tack för läsningen. Allt gott Anne-Marie

  3. Jag tycker att det kan vara ganska roligt med anteckningar i biblioteksböcker, såvida de inte tar över allt för mycket.Jag antecknar sällan i romaner och liknande, däremot händer det att jag sätter tydliga spår i andra böcker. Inbundet har jag viss respekt för (undantag: kokböcker kan få anteckningar om jag har gjort en lyckad modifikation av ett recept). Pocket har jag däremot mindre respekt för – jag läser dem med grundvarsamhet, men de kan få hundöron och anteckningar. Hundöron för att markera anteckningarna och understrykningarna. Böcker som har försetts med dylika är t.ex. Fredrik Lindströms Världens dåligaste språk och Jordens smartaste ord… Fast den som ligger i topp måste absolut vara Kärlek och uppror. Tätt med hundöron för favoritdikter, samlade under årens lopp, många anteckningar om vilka dikter man skrivit på gratulationskort eller hittat på intressanta ställen.Annars läser jag som sagt böcker med viss grundförsiktighet. Bär dem med mig, men försöker hålla händerna hyfsat rena. Använder alltid någon form av bokmärke, men det händer att jag tappar en bok eller två. Knäcker inga pocketryggar uppsåtligen, men tar inte bort skyddsomslaget från inbundna böcker före jag läser dem. och alla anteckningar görs med blyerts!

  4. När jag sommararbetade på Eskilstuna stadsbibliotek så fick jag en mailfråga angående Woolfs ”Ett eget rum”. Personen i fråga ville veta om det fanns något klotter eller några anteckningar i bibliotekets exemplar. Personen gjorde en undersökning om just marginalanteckningar i Woolfs bok (tal egentligen). Jag vet inte vad som sedan hände med undersökningen. Intressant var det i varje fall.

  5. Tack för länken. Jag tycker diskussionen är väldigt spännande. Jag brukar också surfa runt en del påhttp://www.foundmagazine.com/eftersom alla våra små vardagslämningar kan få sånt mytologiskt värde när de är tagna ur sin kontext.

  6. Klotter i böcker kan vara rätt kul att läsa, både sådant som rör boken ifråga och annat helt orelaterat. Men understrykningar är en styggelse! Jag vill själv bestämma vad som är viktigt eller bör betonas i en text jag läser, men det blir omöjligt med någon annas understrykningar.I mina egna böcker kan jag göra svaga markeringar i kanten, med blyerts. Hundöron kan jag ägna timmar åt att vika ut i en bok. Det är så fult.Jag kör ofta med påse. Böckerna skulle inte överleva annars i min stora ryggsäck.

Kommentera

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑