Läsning pågår

Om barnlitteratur

DN har inlett en artikelserie om barns läsning. Den ska jag följa, för det kan ofta bli intressant (och ibland väldigt irriterade) när vuxna sitter och tycker om vad som är bra för barn.

Tidigare var det ju rabalder om något förlag som inriktade sig på könsrollsifrågasättande barnböcker. Man ska inte pracka på barn värderingar sådär, tyckte någon, och vips var en lång debatt igång. Jag tyckte att det var lite fånigt. Som om inte annan barnlitteratur är full av värderingar. Åtminstone var det där förlaget ärliga med det…

Klicka på länken nedan för en text jag skrev på C-kursen i litteraturvetenskap, då jag hade valt en delkurs om barn- och ungdomslitteratur. Den lider såklart av att vara en typisk pluggtext (en sån där man lagom osmidigt försöker smocka in så mycket som möjligt från kurslitteraturen på ett visst antal sidor) men någon kanske tycker att den är intressant ändå.

Är barnlitteratur en särskild litteraturart?

Innan man kan diskutera om barnlitteraturen är en särskild sorts litteratur eller inte, måste man naturligtvis definiera vad barnlitteratur är. Och att definiera ett mångsidigt fält av litteratur kan vara nog så knepigt – barnlitteraturen är ju inte en genre. Vilka kriterier ska man då använda för att bestämma om en specifik bok är en barnbok? En möjlighet som ligger nära till hands är att titta på läsarna. Men allt barn läser är inte barnlitteratur, och en publik kan dessutom förändras med tiden. Exempelvis skrevs vissa böcker som idag anses vara för barn ursprungligen för vuxna. En annan möjlighet är att titta på bokens huvudperson – är den ett barn? Men det finns många barndomsskildringar som inte är särskilt ämnade för barn att läsa, så det höll inte heller. Författaren då, nog kan den avgöra var hans eller hennes verk hör hemma? Nej, inte riktigt. Det finns författare som menar att de inte skriver för barn, men deras böcker kan av många andra ses som barnböcker ändå.

Maria Nikolajeva definierar barnlitteratur på följande sätt: ”litteratur skriven, publicerad, marknadsförd och behandlad av experter med barn som dess huvudsakliga publik.” Med barn menar hon människor mellan 0 och 18 år, och då blir ”barnlitteratur” en vid kategori som även innefattar ungdomslitteratur.

Om man jämför barnlitteratur med annan litteratur finns det, inte oväntat, både likheter och skillnader. Till likheterna hör bland annat några gemensamma genrer, läsarens potentiella upplevelser samt att barnlitteraturen liksom litteratur för vuxna avspeglar människors verklighet och kan användas för att förmedla ideologiska budskap.

Den mest grundläggande skillnaden, det som skiljer barnlitteratur från övrig litteratur, är det stora glappet mellan författaren och den tänkta publiken. De typer av litteratur som brukar klassas som exempelvis ”kvinnolitteratur” eller ”invandrarlitteratur” skrivs vanligtvis för, om och av människor som tillhör grupperna ”kvinnor” eller ”invandrare”. Barnlitteratur skrivs för och om barn, men inte av barn. Den skrivs av vuxna, en grupp som har stor makt över barnen, den grupp de skriver för och om. Barnlitteraturen färgas naturligtvis av detta maktförhållande på många olika sätt. Barnlitteraturen är inte bara en konstform, utan också ett medel för att uppfostra, undervisa och socialisera. Enligt Nikolajeva gör detta barnlitteraturen till ”en unik konstart och kommunikationsform, medvetet skapad av de makthavande för de maktlösa.”

Det är inte ovanligt att barnböcker, trots att de är skrivna av vuxna, innehåller ett uppror mot vuxenvärlden och dess makt, kanske i form av ett barn som får bestämma över sig själv. Men begränsningarna för sådana ibland bara till synes subversiva handlingar sätts ändå av de vuxna, till exempel genom att det fiktiva barnets frihet oftast är tidsbegränsad.

När barnlitteraturen uppstod var dess främsta funktion pedagogisk – precis som den mesta av vuxenlitteraturen vid den tiden. Det didaktiska draget hänger fortfarande kvar i barnlitteraturen och är en del av dess estetik. Och även om författaren inte medvetet är ute efter att uppfostra, ger han eller hon ändå en bestämd bild av världen till ett barn som kanske ännu inte hunnit skapa sig en egen bild. Ingen författare är heller fri från föreställningar eller åsikter om barn. När de skriver kan de anpassa sig efter hur de tror att läsaren är, eller efter vad de tycker är lämpligt för barn att läsa. Där kommer lätt ett fostrande drag in.

Något annat som kännetecknar barnlitteraturen är att den har ett dubbelt tilltal, eller en dubbel kod. Delvis handlar detta om att texten kan rikta sig till barn respektive vuxna på olika nivåer, vilket var vanligt på 1800-talet. Men det handlar också om att även i nyare barnböcker, vars tilltal till synes bara vänder sig till barnet, finns något dubbelt. Även de vänder sig delvis till vuxna. Eftersom föräldrarna i stor utsträckning väljer vad barnen får läsa är det viktigt för författaren att skriva enligt värderingar som föräldrarna gillar, eller åtminstone inte tar anstöt av. Enligt Jaqueline Rose är det en sorts utnyttjande från författarens sida av barnen, att projicera vuxenvärldens begär efter oskuldsfullhet och en förlorad, enkel tillvaro på dem. Barnlitteratur är en omöjlighet, för de vuxnas röst är alltid närvarande, tycks hon mena. Ännu större inflytande än författaren över värderingarna som förmedlas i barnlitteraturen har förläggaren. Han/hon väljer vad som passar för utgivning, och vad som passar är en mycket tidsbunden företeelse. Många av de barnböcker som ges ut idag skulle ha ansetts vara mycket olämpliga förr i tiden. Det finns ett klart samband mellan samhällets syn på barn och hur barnlitteraturen ser ut. Förutom värderingar handlar det också om kunskap. Hur avancerad en text kan vara beror på vad författaren tror om den implicerade läsarens förmåga att förstå texten. Medan vuxenlitteratur så att säga passerar genom sitt eget system, passerar barnlitteraturen också genom det vuxna systemet. ”Barnlitteraturen slussas till barnen-läsarna genom en rad vuxna instanser”, som Vivi Edström uttrycker det.

Barnlitteraturen har inte bara en mycket kortare utvecklingshistoria än allmänlitteraturen. Den ligger också efter när det gäller estetiska och formmässiga uttryck. Många av vuxenlitteraturens genrer finns inte heller i barnlitteraturen, och när det gäller den antika indelningen i epik, lyrik och dramatik kan man bara konstatera att lyrik och drama inte har något stor plats i barnlitteraturen. I gengäld har barnlitteraturen några i stort sett egna genrer, som bilderböcker samt djur- och leksaksberättelser, och delar flera genrer med populärlitteraturen. En intressant aspekt är att fantasyn har hög status inom barnlitteraturen, medan fantasy för vuxna ofta ses som ett av populärlitteraturens mest suspekta och världsfrånvända uttryck. Att något som anses bra i barnkulturen samtidigt betraktas som skräp i vuxenkulturen ska kanske, mot bakgrund av de tidigare resonemangen om makt, ses som ett uttryck för vuxenvärldens delvis självtillskrivna överlägsenhet. Inom barnlitteraturen finns det också en uppdelning i flick- och pojkböcker, medan det i vuxenlitteraturen finns ”kvinnolitteratur” men ingen genre med namnet ”manslitteratur”.

I forskningen råder delade meningar om hur barnlitteraturen ska behandlas. Ska den analyseras med hjälp av de teorier och metoder som redan finns, eller behövs det nya teorier, särskilt utvecklade för barnlitteratur? I ena änden finns forskare som Boel Westin som anser att barnlitteraturen ska behandlas som vilken text som helst. Men även Westin verkar, enligt Ulf Boëthius, samtidigt inte kunna låta bli att också nämna barnlitteraturens särart – den går tydligen inte att komma ifrån. I andra änden finns de, som i likhet med Perry Nodelman, menar att barnlitteraturens särdrag är så grundläggande att de behöver egna teorier. Nodelman anser till exempel att barnlitteraturen kännetecknas av en grundläggande likhet, och att litteraturforskningens sökande efter skillnad, efter vad som gör enskilda verk unika, därför inte har någon relevans för barnlitteraturen.

Det ovanifrånperspektiv som präglar vuxnas förhållande till barnlitteratur kan ställa till problem i forskningen. Vuxna tenderar att bedöma barnlitteratur efter hur de tror att barn kommer att reagera, men det kan de ju inte veta, och på kuppen glömmer de bort att beakta sin egen reaktion.

Det finns såklart många forskare som tycker om och respekterar barnlitteraturen, men på det stora hela har den klart lägre status än litteratur för vuxna. Nodelman gör en parallell till Edward Saids Orientalism och menar att på samma sätt som Orienten konstruerades som den Andre för västvärlden, konstrueras barnet som den Andre för de vuxna. Den Andre är underlägsen och således blir barnlitteraturen också sedd som en sämre sorts litteratur. Trots vuxenvärldens försök att romantisera och hylla barnets okunnighet och beroende som eftersträvansvärd oskuldsfullhet, gör okunnigheten och beroendet ändå att barnen betraktas som underlägsna.

För att avsluta: Ja, barnlitteratur är en särskild sorts litteratur. Den har såklart likheter med annan litteratur, särskilt när det gäller njutningen och glädjen den kan ge läsaren, men avståndet i ålder och framför allt makt mellan författarna och läsarna gör att barnlitteratur på många sätt blir annorlunda och behandlas annorlunda än litteratur för vuxna. Ingen annan litteratur är så fundamentalt grundad på den stora skillnaden mellan författaren och läsaren. Men det ska påpekas: med de lästa artiklarna som underlag är det svårt att komma fram till någon annan slutsats. Och för övrigt är väl alla olika typer av litteratur särskilda på något sätt, annars skulle de inte ha fått en egen beteckning.

Litteratur
Jag är inte helt hundra, men jag tror att texterna jag utgick från var:
Barnbokens byggklossar av Maria Nikolajeva
The Case of Peter Pan or the Impossibility of Childrens Fiction av Jaqueline Rose
”Den barnlitterära texten” av Vivi Edström (ur Modern barnlitteraturteori och metod barnlitteraturforskningen, red. Maria Nikolajeva)
”Barnlitteratur och vuxenlitteratur” av Ulf Boëthius (ur Konsten att berätta för barn, red. Anne Banér)
”Vad är barnlitteraturforskning?” av Boel Westin (ur Litteraturvetenskap, red. Staffan Bergsten)
”The Other: Orientalism, Colonialism, and Children’s Literature” av Perry Nodelman (ur Children’s Association Quarterly nr 18)

Andra bloggare om: , , ,

3 kommentarer

  1. L.

    Vad intressant.Jag läste en kurs om barn och-ungdomslitteratur förförra terminen. Vi läste de flesta av texterna du nämner. Det var riktigt roligt och sedan skrevjag c-uppsatsen om Coraline.Men jag hittade ingen länk nedan?

  2. Maria

    Kom du direkt till det här inlägget? ”Länken nedan” finns på startsidan, för jag tyckte att inlägget var för långt för att ha hela på startsidan.

  3. Sarah

    Jag har lite svårt för hela begreppet att sätta en åldersstämpel på böcker. Är det inte det de försöker göra i U.K vilket har väckt missnöje hos en hel del författare? Jag har för mig att jag har läst något om det. Det är omöjligt för en vuxen att säga att ”den här boken passar för barn mellan 11 och 13 år” då alla utvecklas olika. En del vill läsa om kärleksförhållanden redan på lågstadiet, medan en del barn inte är emotionellt mogna för att förstå vissa känslor förrän senare i livet. Då pratar jag inte om kärlek och vänskap, utan svek och smärta i första hand.Något jag avskyr ännu mer är när man är för snabb att sätta ”barnboksstämpeln”. Ta till exempel Harry Potter (som alltid kommer att få exempel för precis allt mellan himmel och jord) som jag hela tiden hörs benämns som en bok för barn. Det låter så negativt… som att den är simpel, och om man sedan ser till ”Harry Potter and the Deathly Hallows” så ser man absolut inte en barnbok. En ungdomsbok om man måste sätta en stämpel, eller en bok för alla.

Lämna ett svar till Maria Avbryt svar

© 2024 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑