I båda böckerna jag läser just nu, Drawing Blood av Poppy Z. Brite och Nekromantikerns födelse av Nick Perumov, stör jag mig oväntat på liknande saker. Brite och Perumov är väldigt olika författare, men de har en sak gemensamt och det är att det är för många ord i deras böcker.
Snälla Brite. Jag bryr mig inte om att Zach pissade innan han lämnade hotellrummet, jag bryr mig inte om varenda jävla grönsak som säljs på marknaden i New Orleans och det är slöseri av min tid och mitt intresse att ägna typ tio rader åt att beskriva hur Eddy sätter in pengar på sitt konto.
Gah! (Men annars är det en bra bok.)
Perumov pladdrar. Om han ska beskriva något kan han inte nöja sig med en liknelse, utan fläskar på med tre. Om någon av hans romanfigurer undrar något så kan de inte nöja sig med att undra ett enkelt ”varför”, utan de undrar hur, när, vad, var, varför och ”i vilket syfte”. Det är tröttsamt. Tur för honom att han lyckas vara medryckande trots babblet.
Men – men det är ju helt underbara beskrivningar av marknaden i New Orleans…:-0
Tjena Maria, här har jag lite hipp som happ kollat vildvittra senaste halvåret, men missat att du har en bokblogg. Inte lätt att vara nygammal i den här IT-åldern.Tack för den trevliga recensionen i nya Mitrania,mhv s.
åh jag har varit så sugen på att läsa nåt av Brite, men hatar onödigt babbel. jag har just tagit mig igenom ett helt sjok av beskrivningar av varenda jävla löv i skogen i Breaking Dawn