Nu hackar jag på Nick Perumov igen, för det är inte direkt svårt att hitta störande saker i hans böcker trots att de är trevliga.

Detta tredje inlägg på irritationstemat handlar om något jag mest har sett hos fantasyförfattare, nämligen romanfigurer som har för många namn. Det går bra om en karaktär kallas olika saker i t.ex. olika sammanhang eller av olika personer – inget konstigt med smeknamn – men när författaren själv kastar sig mellan de olika namnen i den berättande texten eller klämmer in tre av dem på en sida blir det bara irriterande och fånigt och kolla-vilka-tuffa-namn-jag-har-hittat-på-och-jag-måste-använda-alla.

Ja, det är Seamni/Agata/Thaide/Oraklet/whatever i Svärdens väktare-serien jag syftar på nu. Jag fattar att namnen står för olika aspekter av hennes liv och personlighet. Hon är Seamni för sitt eget folk, Agata för människorna, Thaide för kejsaren osv. Men det tillför ingenting för mig som läsare utan känns mest som ytterligare ett av de tillfällen då Perumov blivit allt för förtjust i att visa upp alla sina påhitt.

När det gäller en annan karaktär i Svärdens väktare, Fess/Kattugglan, så stör de olika namnen inte alls lika mycket. Fess och Kattugglan representerar hans gamla jag och hans nya jag, två sidor som han försöker foga ihop efter minnesförlusten. Medan Seamni/Agata/Thaide är en och samma person med olika etiketter på känns Fess/Kattugglan ibland som två olika personer som slåss om utrymmet i en kropp. Då funkar det.