modellsommar-767583.jpg Jag plockade upp Modellsommar för 19 kr ur en realåda och förväntade mig lite slaskläsning, lagom för de stunder då man är så seg och okoncentrerad att det skulle vara slöseri att läsa något bättre.* Men den var faktiskt bättre än jag hade väntat mig.

Modellsommar är en roman, men inspirerad av författarinnan Paulina Porizkovas eget liv. Den handlar om 15-åriga Jirinas första kaosiga steg mot en modellkarriär. Hon reser ensam till Paris och blir behandlad som skit men lyckas ändå ta sig framåt utan att bli alldeles förstörd på vägen. Som i stort sett alla böcker om unga tjejer som slängs in i modellindustrin innehåller den det mesta ur formeln supa-knarka-ha-ätstörningar-bli-sexuellt-utnyttjad, men till skillnad från de flesta andra liknande skildringar som möjligtvis får mig att förfasas lite på avstånd så bryr jag mig om Jirina. Modellsommar är engagerande och sträckläsningsvänlig och det finns något naivt i tonen, som om det verkligen är tonårstjejen som berättar och inte den vuxna kvinnan som reflekterar i efterhand.

Porizkova har fått en del skäll för bristen på kritisk reflektion, men jag håller inte med om att det skulle vara dåligt att sådan fattas. Före detta modeller som talar om hur hemskt det var finns det gott om, och ur skönlitterär synvinkel är det mycket mer intressant med en bok som bara berättar utan att döma – att mycket är sjukt framgår tydligt ändå – och där den unga huvudpersonen resonerar på ett helt annat sätt angående vad som är lämpligt än vuxna kritiker vid sina skrivbord.

Språket är ok också, men för fluffigt och pyntat.

(* = Riktigt bra böcker ska läsas när man är i skick för att uppskatta dem så som de förtjänar att uppskattas.)