lyckligaslut.jpg Jag gråter sällan över något jag läser, men sista texten i antologin Lyckliga slut. Sjutton berättelser om vardagsvåldet fick tårarna att rinna. I den skriver Kerstin Wixe om när hon skulle köpa ett gammalt hus på landet och den äldre kvinnan som ägde det började berätta om sitt liv. Kvinnan, Signe, hade gift sig väldigt ung med en man som utåt sett var trevlig och omtyckt. Men så fort de var gifta började han misshandla henne och senare deras barn. Hon fick knappt gå någonstans och ingen hälsade på, så hon levde isolerad med sina barn och djur och ett jävla monster tills monstret dog av sjukdom. I fem år låg han döende, och då grät han och ångrade sig. ”Som att allting hade varit helt onödigt”, säger Signe. ”Jag sörjde inte när han dog.” Nästan hela livet hann gå innan hon blev fri. När Signe sedan säljer huset till Kerstin tar hon på sig sin finaste klänning, tar ut 50000 i kontanter och inreder sitt nya hem precis som hon vill.Lyckliga slut handlar om kvinnor som har tagit sig ur destruktiva förhållanden, våld och sexuella övergrepp. Inte bara om det fysiska uppbrottet, utan om processen att gå vidare psykiskt och försöka sluta känna så mycket skam över det de har blivit utsatta för. Lite som jag skrev om Berny Pålssons senaste så tycker jag att det kan vara svårt att recensera självbiografiska texter. Personen och innehållet, särskilt när det är så hemskt som här, skymmer allt annat. Men jag tycker om att antologins fokus ligger på förmågan att bryta upp och jag tycker att Lyckliga slut är ovanligt jämn för att vara en antologi. Nivån är hög och det vara bara någon enstaka text som jag inte greps av.Några texter sticker ut. En är ”Reflexioner kring motståndets dubbelhet, offrets existens och uppbrottets politiska implikationer” av Viveka Enander och Carin Holmberg, som inte är en personlig berättelse utan en sammanfattning av vad de kom fram till i sin bok Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser. Den passar ändå in och är väldigt intressant, särskilt resonemangen om att det ibland är kvinnorna som gör motstånd som kan ha svårast att ta sig ur en våldsam relation, för motståndet innebär att de fortfarande tror att relationen går att förändra. En annan är Gudrun Schymans ”Ett mörkertals talan” som blandar det personliga med en hel del feministisk teori, och det funkar inte särskilt bra i det här sammanhanget. Den känns mer som en debattartikel, och smälter därför inte in med de övriga och den engagerar förvånansvärt lite, i alla fall för mig. Serietecknaren Åsa Grennvall berättar sin historia genom bilder som känns som ett skrik i svartvitt och Anna Nilssons text är bitvis uppstyckad som en dikt.Lyckliga slut är handlar hopp, står det på baksidan. Visst gör den det, och den är väldigt läsvärd. Men jag lägger den inte ifrån mig med några hoppfulla tankar. Mest är jag ledsen och förbannad.