En anspråksfull rubrik, men egentligen har jag bara ett litet exempel på de problem som kan uppstå när en författare väljer en jag-berättare men inte lyckas hålla sig inom gränserna för vad som egentligen är rimligt för jaget att berätta.

Nyligen läste jag vampyrromanen Törst av Richelle Mead. Vid ett tillfälle i början vaknar huvudpersonen Rose och hennes hår har klistrat sig mot ansiktet.

”Jag vaknade med långa mörka hårslingor klistrade mot pannan.”

Det är en liten detalj, men för mig är det en typisk sådan sak som bryter illusionen och skriker att det här är bara på låtsas, eftersom man inte skulle beskriva sig själv på det sättet. Inte vaknar man och tänker ”åh nej, mitt långa mörka hår är svettigt!” eftersom det är självklart för en själv hur ens hår ser ut. Att beskriva en jag-berättares utseende utan att det blir cheesy är svårt, men nog kan det göras bättre än så.