En av de senaste böckerna jag har läst är Kiffe kiffe imorgon av Faiza Guène.

Femtonåriga Doria bor i en förort till Paris. Hennes mamma har ett slitigt städjobb med en idiot till chef, de har knappt några pengar och Doria avskyr ”socialkärringarna” som vill hjälpa men inte kan låta bli att bete sig nedlåtande. Pappan är borta sedan länge – han stack för att gifta sig med en yngre kvinna.

Doria blandar sin verklighet med fantasier hämtade ur tv-program. När hon föreställer sig att hon själv skulle vara med i tv börjar programledarna att berätta om hennes liv som misslyckat sedan från början:

”Femton år och redan besviken. För henne är livet bara en kortvarig illusion. Redan när hon föddes var hon en enorm besvikelse för sina föräldrar, särskilt för pappan som hade väntat sig att en liten man på 3500 gram och 51 cm med en medelstor snopp skulle komma ut ur hustruns mage som en bekräftelse på hans egen manlighet.”

Doria berättar om vänner som langar, om tjejen några våningar upp som hålls instängd av sina familj och om hur det är att gå till skolan i en begagnad pyjamaströja för att ens mamma hade köpt den utan att förstå vad trycket, ”Sweet Dreams”, betyder. Hon är bitsk, cynisk och ibland rätt barnslig i sina porträtt av människorna omkring henne, men långsamt börjar åtminstone vissa delar av hennes och mammans liv ljusna.

Kiffe kiffe imorgon är rolig och ännu bättre är att den kan framkalla skratt och obehag i samma sekund. Underhållande utan att skämta bort det svåra och kritisk utan att vara övertydlig. Paradiset kallas Dorias stadsdel, men det enda den har gemensamt med ett paradis är att den är isolerad från omvärlden – mamman har bott där i 20 år utan att besöka centrala Paris och socialkärringarna kommer från en annan värld – och att tiden knappt rör sig. När Doria börjar tala om imorgon utan medföljande fula ord vet man att gränsen mellan henne och omvärlden har blivit lite tunnare.