När jag läste Richelle Meads vampyrböcker Törst och Fruset blod för en månad sedan funderade jag lite på om det finns tillfällen då man borde låta bli att översätta vissa engelska ord för att det i verkligheten faktiskt är vanligare att det engelska används istället för det svenska. Särskilt gäller det i dialog där unga personer talar.

Ett exempel ur Meads böcker är när en tonårsflicka spydigt kallar sin ovän för ”raring”. Jag vet inte vad det står i originalet, men det är ju ganska troligt att det är ”darling”, och i så fall tycker jag att det hade gjort dialogen mer realistisk om ”darling” hade fått stå kvar. Det känns mer troligt att en nutida tonårstjej skulle säga det än att hon skulle säga ”raring”.

I ett inlägg i min gamla blogg nuddade en kommentar vid samma sak i somras. Dr M skrev:

”Sedan är det väl på sitt sätt lite intressant hur man ska översätta ett uttryck som ‘blind dating’. Dagens unga generation skulle förmodligen göra det till låneord; jag skulle nog själv ha närmare till att säga ‘date’ och ‘blind date’ även på svenska, än ‘träff’ och ‘blindträff’.”

Ja, jag skulle också säga ”blind date” istället för ”blindträff” och jag är ju verkligen inte ensam om att ibland använda det engelska ordet istället för det svenska. Hur mycket hänsyn ska översättare ta till det? Jag kan tänka mig att det skulle bli rätt konstigt om alltför många (hur många det nu är…) engelska ord stod kvar i en svensk översättning, men att låta bli att översätta vissa ord skulle på ett bättre sätt återspegla hur vissa grupper av människor pratar.