Kriminallitteratur är en genre som jag läser väldigt sällan. Det är inte ett medvetet val att undvika just den, utan handlar mer om att det helt enkelt finns annat jag hellre lägger min lästid på, men effekten blir ju den samma.

Jag är inte riktigt säker på varför jag fick för mig att läsa Osynliga händer av Stig Sæterbakken, som av förlaget Vertigo beskrivs som en ”gastkramande noir-thriller om omöjlig kärlek och brott”. Kanske var det just för att den gavs ut av Vertigo. Kanske för att den gav intryck av att vara något annorlunda.

Osynliga händer handlar om polisinspektören Kristian Wold som får ta hand om ett hopplöst fall. En flicka har varit försvunnen länge och polisen har egentligen gett upp. Kristian ska gå igenom fallet en sista gång och avveckla det, men inleder istället en affär med flickans mamma.

Osynliga händer är en obehaglig berättelse där hopplösheten och smutsen är så kompakt, som en tjock en dimma att klösa sig fram igenom. Den försvunna flickan, hennes trasiga föräldrar, Wolds sjuka fru som ständigt undrar när han kommer hem. Och Wold själv som finner en tillflykt hos flickans mor, samtidigt som han utnyttjar och misshandlar på annat håll. Till en början är Wold någon som läsaren hejar på: den stackars polisen som man hoppas ska hitta och rädda flickan. Men steg för steg rör han sig bort. Hur länge dröjer det tills han blir en person man inte länge kan sympatisera med? Tills han blir ett monster bland de andra?

Som ett fan av actionfilmer är jag inte främmande för våld och annat äckel som underhållning, men det är skillnad på våld och våld. Ibland är det bara som en show och därmed ofarligt. Ibland känns det äkta och då blir det obehagligt. Och någonstans är jag glad för att det finns böcker (filmer) där våldet – både det fysiska och psykiska – är riktigt obehagligt och inte en fjantig uppvisning, för de visar mig att jag inte har blivit helt avtrubbad. Osynliga händer är en skickligt ställd fråga om var gränserna går.

I korthet: Bra? Ja. Tyckte jag om den? Nej.