Tystnad

Läsning pågår

Våtmarker av Charlotte Roche

Tyska Charlotte Roches Våtmarker som kom på svenska i våras har fått väldigt mycket uppmärksamhet, först och främst för att den är äcklig. Antagligen också för att den är skriven av en kvinna om en kvinna som ägnar sig åt snuskigheter.

Våtmarker handlar om 18-åriga Helen som ligger på sjukhus efter en anusoperation. Hon berättar detaljerat om sitt sexliv och om förhållandet till den egna kroppen, helt obekymrad om normer kring hygien och kroppslighet. Hon använder slidsekret som parfym (för att det gör männen kåta), lämnar sin blodiga tampong i hissen och efter operationen vill hon undersöka det som skars bort ur hennes rumpa, för att nämna några av de mildare sakerna.

Det svenska förlaget marknadsförde Våtmarker som ett feministiskt uppror mot ett vaxat och parfymerat kvinnoideal och en blurb på baksidan hävdar att många tycker att boken är genial medan andra avskyr den. Jag hör inte till någon av grupperna. Jag avskyr inte boken, utan tycker att den är bitvis intressant och ibland rätt rolig. (Även om jag gärna hade klarat mig utan några av de snuskigaste avsnitten. Några mådde jag faktiskt lite fysiskt dåligt av, och jag tror inte att jag är särskilt känslig.) Men jag tycker inte att den är genial heller, för om den är ett uppror så lyckas jag inte se det.

Visst, Helen är raka motsatsen till den ideala dockkvinnan vars kropp är ett rent skal i en ständig kamp för att upprätthålla den hygienhysteriska bilden av att kroppsvätskor och -lukter över huvud taget inte finns. Hon undersöker kroppens alla hål, gillar vad hon hittar och skäms inte för det. Tittar, luktar, smakar och odlar bakterier. Onanerar på golvet under sin sjukhussäng och när hon sedan berättar om det blir hon inte trodd, för så gör man ju inte.

Kanske är det för att Helen är så udda att jag har svårt att koppla ihop henne med något så jordnära som en protest mot kravet på kvinnor att vara halva kroppar – bara snygg yta, och inget av det andra. Hon har inte bara klivit över gränsen för vad man ”får” göra (eller kanske snarare för vad man får berätta att man gör) utan satt sig i en raket och lämnat planeten. Eller kanske är det för att hennes beteende verkar ha mer att göra med problem i hennes familj än med samhället i stort. Hon går så långt som att riva upp sitt operationssår, och därmed utsätta sig för livsfara, i hopp att återförena sina skilda föräldrar, och då blir det ganska svårt att se det politiska i det privata.

2 kommentarer

  1. Jenny B Kulturdelen

    25 juni 2011 at 16:35

    Bra uttryckt
    Tack för en intelligent recension! Jag har läst en del olika tankar om boken, och till sist slutit mig till att jag nog vill läsa den. Men jag tycker att det är bra att du skriver om att hon inte helt enkelt kan ses som en protest mot att kvinnor skall vara perfekta och vackra. När man går till sådana extremer som hon gör så tappar man 99% av de intresserade på vägen. Nåja, om du säger att du har skrattat ibland så verkar boken ändå läsvärd.
    22 nov 2009 kl 20:45

  2. Maria

    25 juni 2011 at 16:35

    Jo
    Kul att du uppskattar texten. Jo, Våtmarker har ju sina goda sidor också även om den mest bara är för mycket… Du får också blogga om den om du läser den, alltid intressant att se vad folk tycker om den. :)
    27 nov 2009 kl 18:11

Kommentera

© 2018 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑