Charlotte Brontës roman om den föräldralösa Janes uppväxt och kärlekshistoria med den bryske herr Rochester läste jag andra terminen på litteraturvetenskapen och det var en sån där ”kärlek vid första sidan”-upplevelse. Nu, flera år senare, kommer jag inte riktigt ihåg vad det var jag gillade så mycket. Jag minns bara att jag gjorde det.

I söndags var jag och mamma på Dramaten och såg just Jane Eyre, dramatiserad Martina Montelius och regisserad av Ellen Lamm. Julia Dufvenius var mycket stark som den okuvliga Jane och scenen var häftig. (Kolla bilderna i Dramatens bildarkiv.) Fram till pausen var jag hur nöjd som helst, men efteråt var det som att allt bara rasade och blev till någon sorts hafsig snabbspolning. Synd när det började så himla bra.