Tramsvampyrer

För några månader sedan sparkade jag på Richelle Meads Vampire Academy-böcker i en UNT-recension. Ungefär samtidigt som de två första delarna i den serien gavs ut på svenska kom även de två första delarna av PC & Kristen Casts House of Night. Bonnier Carlsen stod för den svenska utgivningen i båda fallen, det var väl någon sorts vampyrsatsning i Twilight-tider. Jag har just läst första delen av House of Night och kommer knappast att läsa den andra, om jag inte drabbas av vampyrhjärnsläpp. (Det händer ibland, tyvärr.)

Det finns en del likheter mellan Vampire Academy och House of Night. Båda har tonårstjejer som huvudpersoner, båda utspelar sig på internatskolor för vampyrer och båda är väldigt fåniga. Det läggs så mycket krut på att beskriva klichésnygga vampyrer och på skolkorridorsdrama i form av att huvudpersonerna hamnar i bråk med skolans maktklick som såklart är väldigt snygga och väldigt bitchiga. Handlingen är i båda serierna hafsig, stannar aldrig tillräckligt vid det som faktiskt är intressant och det badas istället i en form av väldigt ytlig vampyr- och häxestetik som inte ens behöver hänga ihop på något vettigt sätt utan den verkar mest bara vara ihopslängd för att den är häftig.

Jo, det kan säkert vara asmysigt om man är en svartklädd fjortonåring. Och det menar jag inte som en diss mot svartklädda fjortonåringar, utan jag menar att även om jag som inte längre fjorton tycker att böckerna är tramsiga och att det finns mycket mycket bättre ungsomslitteratur så har de här ändå också sin plats. När jag var i 15-årsåldern var jag tokig i en annan vampyrserie som hette Vampyrens kärlek (The Vampire Diaries). När jag försökte läsa om dem förra året tyckte jag att de var sjukt tråkiga, men det tar ju inte bort att en gång var de bäst.