När hade en fest i höstas och några serier av svenska tecknare låg på soffbordet var det någon som kommenterade att svenska serier är så fula. ”Borde det inte vara ett krav att de som gör serier faktiskt kan rita?” tyckte några.

Jag läste och bläddrade i en del svenska serier förra året och, tja, jag kan ju förstå det uttalandet. Samtidigt tycker jag verkligen inte att serier måste vara typiskt snyggt tecknade för att ha existensberättigande. Vad som är viktigare är att illustrationerna uttrycker något, att de ger något utöver texten. En av mina favoriter är Åsa Grennvall och hon tecknar ju inte direkt ”fint” men hennes bilder känns och de passar till de historier hon berättar. Men jag har också läst serier där själva användningen av seriemediet verkar meningslös, där bilderna är så intetsägande att jag tänker ”men vad fan, skriv en krönika istället.”

Hur som helst, de som påstår att svenska serietecknare ritar fult har uppenbarligen inte upptäckt Kim W. Andersson. Hans Love Hurts har tydligen gått i serietidningen Nemi, men finns också samlade i ett förbannat snyggt album som jag läste i lördags. Love Hurts är kärleksberättelser där väldigt få slutar lyckigt och de som gör det har en makaber twist. Monster, cowboys, jättar, odöda, mjukisdjur och en del ganska vanliga människor möts, älskar, hatar, sliter ur hjärtan och skär upp halsar. Ibland är vändningen given och ibland helt oväntad, men det är alltid tragiskt eller roligt eller ironiskt eller allt på en gång. Jag är så förtjust i det här fyrverkeriet av bra idéer och snygga teckningar att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Nästa bok nu, snälla?

Smakprov ur Love Hurts
Om kommande serieromanen Puppy Love
Läs Love Hurts 1-3 på Nyheter24