”Mitt recensionsexemplar av Åsa Ericsdotters senaste prosalyriska roman Svårläst är full av hundöron, understrykningar. Det blir lätt så när man läser Åsa Ericsdotter: att ens beundran inför enskilda passager, en sällsynt snygg vändning, tar över läsandet”, skrev Bokhora-Helena för ett tag sedan. Jag känner igen det. Ja, det blir lätt så med Ericsdotter.

Viker hörn och stryker i boken gör jag inte (det är en biblioteksbok), men jag har fotograferat säkert var tionde sida i Svårläst och placerat bilderna i mappen ”Urklipp”, vilket är vad jag gör när jag vill spara formuleringar men inte vill avbryta läsningen tillräckligt länge för att skriva av dem.

”Hon vill inte ta i den sortens historia, det tjänar ingenting till, den har redan slutat på förhand. Fråga vem som helst, öppna böckerna bakifrån, det finns inga hemligheter, man är aldrig hundra procent till salu, man håller aldrig längre än de där första månaderna innan det släpper och allt blir pumpa igen och skorna trillar av.”