När jag hörde talas om Mytserien, ett internationellt förlagsprojekt där ett 30-tal författare omtolkar myter (se The Myths eller på svenska Mytserien), för några år sedan bestämde jag mig för att läsa alla böcker. Hittills har jag bara läst fyra av bidragen (Jeanette Winterson, Margaret Atwood, Victor Pelevin och Ali Smith) men Bokmanias läsutmaning fick mig att sätta igång med mytläsningen igen trots att jag inte hann delta i själva utmaningen.

Jag är för tillfället halvvägs genom Dubravka Ugresics bidrag, Baba Jaga la ett ägg (Baba Jaga je snijela jaje). Till en början verkade det som att det skulle bli den första mytboken jag inte fastnade för, men jag tycker mer och mer om den ju längre jag läser och lite smygbläddrande i resten av boken (dålig vana) får mig att tro att det kommer fortsätta så. Det bleka första intrycket var knappast Ugresics fel, utan mitt eget. Förväntningar, vanor och allt det där. Baba Jaga, det var inte du och de andra tanterna. Det var jag.

Pupa fantiserade ofta om hur fint det skulle vara om någon körde henne till Grönland och glömde kvar henne där, tappade bort henne såsom folk tappar bort paraplyer eller vantar. Hon hade nått ett tillstånd där hon inte kunde göra någonting själv längre. Hon var som en fikus, en krukväxt som man flyttade, tog ut på balkongen för att den skulle få frisk luft, tog in igen för att den inte skulle frysa, vattnade regelbundet och dammade regelbundet. Hur skulle en fikus kunna ta olika beslut, eller begå självmord?