Jag citerade lite ur The Girl in the Flammable Skirt (1998) av Aimee Bender för några dagar sedan. I lördags deltog jag i en bokcirkel där vi diskuterade den. The Girl in the Flammable Skirt är en samling korta noveller, som på sina få sidor lyckas vara galna, vackra, sorgliga och alldeles underbara.

Bender kastar en rakt in och börjar ofta novellerna med dess underligaste inslag. ”Steven returned from the war without lips” eller ”One week after his father died, my father woke up with a hole in his stomach […] it was a hole the size of a soccer ball” eller ”There were two mutant girls in the town”. För ett tag sedan när jag satt fast i en timme på tåget någon kilometer söder om Uppsala hade jag lyckligtvis The Girl in the Flammable Skirt med mig och satt och log för mig själv när jag läste. Möjligtvis var jag den enda glada människan på tåget.

Den enda svagheten i samlingen är att väldigt få av novellerna har någon minnesvärd handling. När jag tittar på listan med titlar minns jag väldigt lite om vad som egentligen hände. Jag minns bilder, smarta formuleringar och roliga infall. Det räcker ofta väldigt långt i Benders fall, men ibland bara till ”jaha, var det allt?”