Gloria var det, ja. (Titta, jag kom ihåg.) Sara Shamloos romandebut från 2008 handlar om en ung tjej som är förälskad i sin idol. Men det är ingen vanlig pojkbandscrush utan snarare en besatthet som tar över allt och gör henne sjuk.

”En berättelse i gotisk romantisk stil om en förälskelse som går över gränsen till besatthet, men kanske även till det gudomliga”, påstår baksidestexten. Jag vet inte vad andra tänker utifrån den beskrivningen, men jag tänker mig något ganska storslaget eller åtminstone ett försök till det. Jag tänker inte några få luftiga sidor med fragmentariskt berättande. Visst kan man spåra det gotiska i de överdrivna känslorna, i det instängda och i det mentala förfallet, men för mig handlar gotiken också mycket om en viss stämning som inte finns här.

Det är flickan som berättar och hon talar bara till Du. Allt handlar om Dig. Shamloo håller stenhårt på det perspektivet, med några få undantag är det allt som finns. Vad som händer utanför flickans tankar skymtar förbi i utankanterna, som när mamman tvingar med henne till en läkare. På ett sätt är det skickligt. Samtidigt är det så ensidigt, så totalt instängt, att jag bara vill klösa mig ut.