I fredags var det Världsbokdagen, men tyvärr kan jag inte säga att jag firade den med en god bok. Istället läste jag en rätt tråkig bok.

Lejonhonung (Dvash arayiot, 2005) av David Grossman ingår i Mytserien men är inte riktigt som andra mytböcker jag har läst. I dem har författarna valt en myt och skrivit en ny skönlitterär berättelse utifrån dem, men Grossman har valt en annan väg.

Myten i Lejonhoung är den bibliska berättelsen om Simson, den starke mannen som förlorade sin kraft när hans hår klipptes av. Boken inleds med bibeltexten och sedan tolkar Grossman den, fyller den med det känslomässiga innehåll som Bibeln saknar. Vad kände Simsons mor när en ängel kom till henne och berättade att hon – som länge varit barnlös – skulle få en mycket betydelsefull son och varför undanhöll hon vissa saker som ängeln sagt för sin man? Varför utkrävde Simson flera gången en så våldsam hämnd när han blev sviken? Hur tänkte han när kvinnan han älskade gång på gång förrådde honom?

Bibeln är ju väldigt sparsam med inre skeenden och berättar mest vad som händer. Att berätta en bibelberättelse igen, särskilt en så dramatisk som den om Simson, och lägga till tankar och känslor är ingen dum idé.  Grossman för en del intressanta resonemang, framför allt kring distansen mellan Simson och hans föräldrar och hur den kan ha präglat hans framtida relationer, främst med de kvinnor som sviker honom. Han lägger också till miljöbeskrivningar och historiska fakta som får den torra bibeltexten att kännas mer levande och gör några jämförelser mellan Simson och den Israeliska staten som gärna hade fått ta mer plats.

Synd bara att det är så trist skrivet. Kanske kände han si, kanske tänkte hon så och kanske kanske kanske. Jag har också svårt för ”vi”-tilltalet som Grossman använder. ”Nu tolkar vi så här och nu känner vi så här med Simson”-stilen. Nej, det gör vi inte alls. Jag är uttråkad.

Jag har också nyligen läst Den förtrollade staden av Milton Hatoum, som är den senaste i Mytserien som har översatts till svenska. Jag var inte så himla förtjust i den heller, men det skriver jag om någon annan dag.