Agnes Hellströms debutroman Ränderna går aldrig ur, som ges ut i pocket nu, skildrar hierarkier, normer och kamratuppfostran vid en internatskola i Sigtuna på 90-talet. Hellström gick själv på skolan som ung, så även om det är en fiktiv berättelse lär den ha hämtat mycket material från verkligheten.

Berättaren är Elin, som inte känner sig hemma i det lilla samhället Gimo norr om Uppsala där hon bor med sin mamma. Mamman har till stor del brutit med sin överklassbakgrund, medan Elin längtar efter mer av den världen och när hon hittar en broschyr från internatskolan Sigtuna Humanistiska Läroverket bestämmer hon sig för att det är platsen för henne. Hon vill ha regler, fasta normer och gemenskap. Det får hon, men till priset av att vara med om förnedrande traditioner bland eleverna och särbehandling och förakt mot dem som inte är en del av den egna gruppen ålders- eller klassmässigt.

Elins vacklande mellan å ena sidan en gemenskap som ger henne mycket av det hon längtat efter, men som samtidigt stänger in henne och vars politiska värderingar hon inte håller med om, och å andra sidan livet utanför skolan, är träffande gestaltat. I händelser och dialog är Ränderna går aldrig ur ofta intressant (på ett sätt som gör en förbannad) men när Elin själv reflekterar tyst om det hon är med om blir det lätt banalt och tillför inte mycket som de gestaltande bitarna redan har gett. ”Det gör mig ledsen.” Jaha? Jo, jag har förstått det. Hellström skulle också gärna få gräva djupare i de många problematiska familje- och kompisrelationer hon berättar om, för ibland känns det som att hon bara skapar på ytan bland klassmotsättningar, föräldrar med galna krav eller ångestattacker, elever med ät- eller drogproblem, och så alla dessa absurda normer och hur människor så lätt inordnar sig, offrar vissa friheter för att få tillgång till andra privilegier. Stanna inte vid att bara visa att de finns. Gå djupare, det finns så mycket mer som bara skymtar.