Jag kan lika gärna erkänna det: jag fattar inte riktigt. Men så verkar jag inte direkt vara ensam om att inte begripa mig på Maja Lundgrens senaste roman Mäktig Tussilago. Ska man göra det enkelt för sig handlar den om Oscar som får psykbryt och undan för undan nystas det upp vad som hände och sades på den middagsbjudning då han trillade – eller dök – ner i galenskapen. Men bland dialogfragment, tillbakablickar och dikter på hexameter finns mycket mer och nej, jag får inte ordning på det. Återkommer imorgon när jag har samlat tankarna lite. Tills dess nöjer jag mig att konstatera att Lundgren kan vara hemskt rolig.

”Det var med dämpat ursinne patienten så småningom slog sig ner på stolen mittemot psykiatern.
Han hade trätt en strumpa över huvudet. Inga hål för ögonen.
– Jag håller så att säga på att göra ett litet rån i min minnesbank, sa han.”