Mäktig Tussilago var det, ja. En kort, fragmentariskt berättad historia om en man som får ett psykiskt sammanbrott. Oscar Riktelius är en jämställd hemmapappa med höga ideal – så höga att sambon inte orkar med mer linsgryta – och en misslyckad avhandling i antropologi bakom sig. Oscars sambo har just tagit ungarna med sig och dragit och Oscar får ensam vara värd för kvällens middagsbjudning, vilket han inte klarar av – klarar inte att hålla samtalen lättsamma och borta från de ämnen som orsakar gräl. När han har flippat ur försöker en psykiater, Mister Hur-har-vi-det-här-då, nysta ut vad det var som knuffade Oscar över kanten. Oscar är motsträvig, men mer och mer av kvällen kommer ändå fram.

Mäktig Tussilago består till stor del av vad som sägs av middagsgästerna den kvällen. Sällan är det några längre samtal, mest små bitar ur vad som kanske är en dialog eller kanske bara ett gäng personer som gapar åsikter hit och dit om att bomba Afghanistan, att problematisera problematiseringen av svenskhet och att våldtäkt är en konstruktion och därmed ett skenproblem, för att ta några exempel. Det är ingen snäll bild som ges av dessa kulturvänsterkarikatyrer vars munnar måste bli ömma av alla dumheter som Lundgren låter komma ur deras munnar. Blanda det med fragment ur Oscars familjs historia, inskjutna dikter och högvis med referenser och symboler och det blir en egensinnig roman som jag ärligt talat i början uppfattade mest som svammel. Det hänger ihop bättre sedan, men klart och ordnat blir det aldrig.

Maja Lundgren har en absurd humor som gör boken rolig att läsa även när jag inte kommer överens med den i övrigt – och det är verkligen något här som jag inte kommer överens med. Om hennes första roman Pompeji skrev jag att ”Det är något hämningslöst med Pompeji, som att det inte finns några gränser för vad som får sägas eller vad som kan hända eller hur språket kan behandlas.” Det ohämmade tillsammans med en total språkkontroll finns också här. Jag tycker om det. Det är något av det jag uppskattar mest. Men medan det i Pompeji fanns en stabil grund under tokigheterna, något att ta stöd åt medan man kastas omkring bland yrande språkfragment, får jag inget grepp om Mäktig Tussilago.

”Mäktig Tussilago säger för mycket – och för litet”, skrev Sara Danius i DN i våras. Jag kan bara hålla med. Mäktig Tussilago innehåller så mycket och samtidigt inte tillräckligt. Det är frusterande. Vad är grejen?