Nuri Kino om Gränsen är dragen och Bokmässetjuvar

Författare nummer tre plockades upp av Bokbussen i Borås och det var journalisten Nuri Kino, aktuell med Gränsen är dragen som är en verklighetsbaserad roman om kriget i Irak.

”Varför skriver du skönlitteratur när du är journalist? Varför skriver du inte ett reportage?” sade Kino med ett tonfall som antydde att han har fått den frågan ett antal gånger. Svaret är att han har skrivit flera reportage och gjort dokumentärer om Irak-kriget och valde denna gång att skriva en roman i förhoppningen om att nå en bredare publik.

Kino har skrivit Gränsen är dragen tillsammans med den amerikanske journalisten David Kushner. Det samarbetet började tydligen med att Kino beskrev sina idéer för Kushner som kom med en massa åsikter och kommentarer tills Kino utbrast ”Håll tyst och skriv boken med mig!” Kushner var tveksam först. Skriva en roman? Det hade han ju aldrig gjort. ”Då är det kanske dags då”, tyckte Kino.

Under arbetet med Gränsen är dragen pratade han med många gömda flyktingar och alla personer i boken är verklighetsbaserade. Det tyngsta med arbetet var att sålla bland alla dessa människor och deras berättelser för att hålla en röd tråd genom romanen och inte sluta med en jättebok på 2000 sidor.

”Kommer du någonsin att skriva ren fiktion?” frågade Clara Fröberg. ”Skriver någon ren fiktion?” blev svaret.

Samtalet hoppade vidare till Bokmässan och Kino tyckte att det var intressant med hur mycket tjuvar det finns där och vilka det är. De som stjäl mest ser ut som  ”barndomens bibliotekarier”, menade han. Han berättade också om en mindre förlagsfest som hade fått säkert 40 oinbjudna gäster som han beskrev som ”arga personer som vill ha gratis alkohol.”

Read More

Bilder från bloggcafét

I år hade En bokcirkel för alla tillsammans med Bokmässan ordnat ett bloggcafé där vi litteraturbloggare kunde ses på lördagen och snacka, blogga, säga ”så det är så här du ser ut!” och liknande saker som bloggare ägnar sig åt när de träffas.

Här är några av bloggarna som tittade förbi under dagen:

Några av bloggarna på bilderna (ej i fotoordning): Bokbabbel, Bokhora-Jessica och Bokhora-Johanna L, Boktimmen, Böcker, böcker, böcker, Dantes bibliotek, En bokcirkel för alla, En full bokhylla är en rikedom, Enligt O, Lyrans noblesser, Marias bokliv, Paperback Lover, Socialistsimon. Släng gärna en länk i kommenterarna om jag har missat att länka några som är med på bild.

Skånskan har förresten skrivit en liten artikel om bloggcafét.

Read More

”Jag räknar henne när hon går förbi”

Om ni inte har läst Nam Les novellsamling Båten ännu, gör det. Den innehåller många av de vackraste meningar jag har läst det här året.

”Sedan ser jag henne – i en ung mans steg, i en tjugoårings slappa rörelser – en ovanlig återhållsamhet hos en så ung person – nej, där – vid femtio, på en annonstavla, hjärtslitande vacker gör hon reklam för något fantastiskt affärssystem. Grå ögon, gasblått leende. Djupare färgtoner längs kindbenen. Nej, nej – mörkret, sett genom regn, lurar ögat. Folk strömmar ut ur byggnaden som en sista utandning. Jag räknar henne när hon går förbi.”

Read More

Agnes Hellström om skrivande och trovärdighet

Författare nummer två på Bokbussen var Agnes Hellström, som debuterade förra året med Ränderna går aldrig ur. Den utspelar sig på en internatskola i Sigtuna, där Hellström själv har gått. Författare som på ett tydligt sätt har använt mycket av sitt eget liv i romaner brukar vara noga med att framhålla att boken är ett fiktivt verk trots de nära likheterna med verkligheten. Det sade visserligen Hellström också, att Elin i boken inte är hon, men jag tyckte att det var väldigt intressant att hon också tyckte att det var viktigt att markera likheterna: att vem hon är var relevant för bokens trovärdighet. Eftersom internatskolan är en så sluten värld är det viktigt att hon visar att hon verkligen känner till det hon skriver om.

Nu skriver Agnes Hellström på sin andra bok. Det är ingen uppföljare till Ränderna går aldrig ur, men hon utgår fortfarande ”från det jag känner till”. I första boken använde hon jag-form, vilket hon ibland upplevde som begränsande. I andra boken hoppar hon mellan flera karaktärer och tycker att det är både lättare och mycket roligare. Över huvud taget har skrivandet blivit lättare. ”De första 50 sidorna var vedervärdiga”, sade hon om debutromanen. ”De tog lika lång tid att skriva som resten av boken.” Hon berättade också att hon fortfarande skriver väldigt hattigt och ostrukturerat: ”Slutet först och så.”

Flera elever, både gamla och nutida, från skolan i Sigtuna har hört av sig med positiva kommentarer om Ränderna går aldrig ur. Gladast blir hon av nutida elever som känner igen sig och tycker att boken har hjälpt dem för att den visar att det finns ett liv utanför internatbubblan. ”Tio år senare kommer man skratta åt det som verkar viktigt då.”

 

(Jag har tidigare skrivit om Ränderna går aldrig ur här. Det fanns flera saker jag gillade med den, men tyckte att den kunde gå djupare.)

Read More

Småplock

* Celsiusbokhandeln här i Uppsala startar en till boklåda och vill ha hjälp med att bygga, måla osv ikväll. Läs mer på Facebook.

* En lista med tips om diverse litteraturrelaterade evenemang i höst finns i Skriva-listans arkiv.

* En annan lista med evenemangstips denna vecka finns hos Owlit.

* Författarfredag i höst på Uppsala stadsbibliotek.

* Axess TV startar ett litteraturprogram som heter Nyläst. I första avsnittet möter Abbe Bonnier Ann Heberlein och pratar om hennes nya bok om ondska.

* På fredag är deadline i årets omgång av Umeå novellpris.

* Peter Englund om Bokmässan.

* Drapatävling: skriv en mininovell och vinn presentkort.

Read More

Bilder från Bokmässan

Bokmässan är inget lätt ställe att fotografera på. Visserligen många intressanta motiv, men också hemskt mycket folk som är ivägen – eller så är man själv ivägen när man stannar och försöker få en bra vinkel. Jag är fototokig i vanliga fall, men fast i en folkmassa där man armbågar någon varje gång man rör sig var det inte jättelockande att ta fram kameran. Några bilder blev det i alla fall:


Den där folkmassan.


”Lars Kepler”, dvs Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril.


Petra Östergren pratar om sin första skönlitterära bok, Berättelsen om Esmara.


I bloggcafét: Helen Engqvist från Sekwa pratade om utgivningen av Claire Castillons böcker på svenska. Johanna Lindbäck, ungdomsboksförfattare och Bokhora, pratade om bloggande.

Read More

Sara Lövestam om Udda och bok nummer två

Igår åkte jag med den tidigare nämnda Bokbussen till Bokmässan. Med på bussen var tre författare som läste lite ur sina böcker och pratade om skrivande. Den första var Sara Lövestam, som vann skrivtävlingen Bok-SM förra året vilket ledde till att debutromanen Udda gavs ut av Piratförlaget.

Sara Lövestam berättade att när hon började blogga 2006 var det som ett test på om hon kunde skriva. Hon tänkte att om folk börjar läsa hennes blogg betyder det att hon faktiskt kan skriva, att det inte bara är hennes svensklärare som har tyckt det. Bloggen var på den tiden anonym och handlade mycket om hennes dejtingliv. Hon bloggar fortfarande, men under eget namn och inte lika privat.

Udda är en underhållande roman som möttes av många positiva reaktioner (jag gillade också) men många var tydligen skeptiska innan de började läsa den. Lövestam berättade att hon har sett många recensioner på nätet som inleds med ”Jag var skeptisk till den här boken, men …” men hon vet inte riktigt varför det är så. Hon var beredd på att bli sågad, men inte på den skeptiska inställningen. Är folk kanske skeptiska för att hon vann en tävling – ”bokvärldens svar på Idol”, som hon uttryckte det – eller för att de uppfattar karaktärerna som konstiga? ”Jag fattade inte att folk skulle tycka att det var konstigt”, sade hon. ”Jag tyckte att jag skrev som är mest.”

Clara Fröberg, som intervjuade författarna, tog upp några vanliga påståenden kring en författares andra bok, som att den andra är mycket svårare att skriva än den första. Lövestam menade att det påståendet utgår från att ens första bok är ens första manus: ”Bok nummer två är svårare om det är manus nummer två. Min bok nummer två är manus nummer fem.” Eftersom debutromanen var hennes fjärde manus fortsatte hon bara att skriva som hon brukar, utan vanliga andra boken-problem. Flera personer i branchen har dock varnat henne om att andra boken ofta blir sågad.

Hon pratade en del om förväntningarna på nästa roman. Nästa bok kommer nämligen inte att vara någon Udda 2, utan en mycket mörkare historia. Om Udda var feel good är andra boken feel bad. ”Jag känner nästan att jag måste be om ursäkt för att jag har skrivit en tragisk bok”, sade hon.

Fröberg frågade om den vägen till publicering – att vinna en tävling – var en väg att rekommendera. Lövestam tyckte att det var problematiskt att allt gick så fort. Förlagsarbete som brukar ta ett halvår eller mer skulle klaras av på två månader. ”Men med facit i hand blev det bra.”

 

Imorgon kommer en sammanfattning av intervjun med Agnes Hellström och på tisdag Nuri Kino.

Read More

Bokmässan-enkät

Loka Kanarp har gjort en enkät för Bokmässebesökare.

Namn: Maria
Hemort: Uppsala
Jag har varit på bokmässan i Göteborg (ggr): Det blir första gången på lördag.
På årets bokmässa ska jag: Träffa andra bokbloggare på bokbussen (det finns biljetter kvar!) och i bloggcafét och trängas bland montrarna. Jag planerar inte att försöka se så mycket som möjligt för det skulle säkert vara jobbigt. Istället siktar jag på små förlag, serier och annat som inte passar i huvudfåran.
Mitt bästa bokmässeminne: Lite svårt att svara på med tanke på att jag inte har varit där ännu, men ögonblicket då en av mina kollegor meddelade att hon kunde ta mina jobbpass på bibblan i helgen var väldigt trevligt.
Några böcker som jag ser fram emot: Jag har inga särskilda inköp planerade.
Jag hoppas få se: Trevliga människor som jag förut bara har haft kontakt med på nätet och många mindre förlag.
Jag hoppas slippa: Att förvandlas till en svettpöl och att bli på dåligt humör av trängseln.

Read More

Ny tidning för episka serier

Jag läste just på serieförlaget Koliks hemsida att de ska starta en ny tidning, Utopi, för vad de kallar ”episka serier”.

”De senaste decennierna har seriekonsten dominerats av realistiska och självbiografiska serier. Nu slår pendeln plötsligt tillbaka och en hel generation serietecknare skapar berättelser i genrer som skräck, mystik, fantasy och äventyr. De har en aptit för vackra, dramatiska och uttrycksfulla bilder, men samtidigt en större känsla för det personliga uttrycket än i kommersiella underhållningsserier.”

Det låter väldigt trevligt. Eller nej, det låter fantastiskt med tanke på listan av tecknare som kommer att medverka. Inget fel på självbiografiska serier, men de får mig inte att vilja studsa runt och hojta ”Ge mig! Ge mig!” vilket var den första impulsen när jag läste om Utopi. Synd att jag måste vänta till i vår med att läsa första numret.

Read More

Urhunden till Frances och Husfrid

I torsdags meddelade Seriefrämjandet årets vinnare av Urhunden, som i år delas ut för 24:e gången. Frances av Joanna Hellström utsågs till bästa originalsvenska seriealbum och bästa översatta seriealbum blev Husfrid (Fun Home) av Alison Bechdel.

Frances har jag inte läst, men Husfrid är väldigt nära lysande. Husfrid är en självbiografi i serieform där Alison Bechdel skildrar dels sin uppväxt i ett stort gammalt hus, där en pedantisk och känslomässigt frånvarande pappa ständigt inreder och renoverar, och dels hur hon under universitetsstudierna inser att hon är lesbisk. Strax efteråt dör fadern och Alison får reda på att han har haft ett flertal affärer med män, vilket får henne att tänka annorlunda om en del händelser och personer under hennes uppväxt.

Bechdels berättande följer ingen rak linje. Det är associativt och viker ofta av på nya spår för att sedan återvända till tidigare händelser, och det är så skickligt gjort att det är en njutning att följa med i de mjuka berättarspiralerna. Ofta har något lagts till så att de tidigare händelserna kan ses i ett nytt ljus när man återvänder till dem. Att albumet är snyggt tecknat och fullsmockat av litteraturnördiga referenser gör såklart inte saken sämre. Läs!

Read More

”Surt sa räven om rödhåriga”

Alltså, Johanna Thydell. Fan vad bra hon är. Jag har just läst hennes senaste Ursäkta att man vill bli lite älskad och jag ska inte säga mer om den nu, det sparar jag till en recension kommer i pappers-UNT framöver, men ett citat blir det:

”Jossan är en sådan som kommer bli något.
Det bara vet man.
Och jag är en sådan som kommer tvingas ta det jag får, spricka till röven när jag föder fram tvillingar som det är något fysiskt och psykiskt fel på, inte vilja träffa vänner (om jag mot all förmodan har några då) eftersom jag inte vill missa Glamour, sitta fast med en man som är kortare än jag och som säljer däck och luktar däck och förvarar däck överallt i vårt hus där det alltid läcker från olika rör.”

Read More

Med Bokbuss till Bokmässan

Jag hade trott att jag skulle sitta hemma och vara lite avundsjuk när rapporterna från Bokmässan i Göteborg väller in nästa vecka, men nu verkar det som att jag kommer göra ett kort besök på mässan ändå.

Bokhora och Swebus med flera organiserar Bokbussen som åker från Stockholm tidigt på morgonen på lördagen den 25/9 och sedan tillbaka på kvällen. Bussresan och entrébiljett är gratis. Bokbussen vänder sig främst till bokbloggare och anmälan finns här. Häng på! Visst, att sitta halva dygnet i en buss är inte jättekul, och att trängas med mängder av folk hör inte till mina favoritsysslor, men jag ser fram emot att ta en titt på Bokmässan för första gången och framför allt att träffa en massa andra bokbloggare på bussen och i Bloggcafét.

Read More

Ingen hundhumor, tack

Jag har läst The Kiss of Death (2008) av Marcus Sedgwick, en stämningsfull och obehaglig ungdomsroman om en kille som letar efter sin försvunne far i 1700-talets Venedig. På det stora hela gillade jag den: det snygga språket, den gotiska atmosfären, bitarna av saga som finns insprängda i handlingen. Men så är det hunden…

Killen får nämligen en hund som sällskap, och den där hunden får sedan stå för de enda försöken till humor som finns i boken. Jag kallar det ”försök” eftersom jag inte tycker att det är roligt. Ni har säkert sett någon film eller tv-serie där det finns en käck hund som skäller menande för att någon människa gör något dumt, eller för att den håller med, eller bara för att det av någon anledning ska föreställa charmigt att avsluta en scen med ett skojigt litet skall från en golden retriever. Så är det i The Kiss of Death, fast i bokform. Särskilt i andra halvan av boken är det flera kapitel som slutar med att hunden gläfser på ett sätt som ska föreställa roligt.

Tyckte Sedgwick att det blev för mycket mörker och slängde in en fånig hund för att lätta upp stämningen lite? Ett misstag i så fall. Det skär sig.

Read More

Whatever ”love” means

Vad är kärlek och vad gör alla idéer om kärlek med oss och våra relationer? Det är ämnet för Liv Strömquists senaste seriealbum Prins Charles känsla. Titeln syftar på en gammal intervju där prins Charles fick frågan om han var kär i Diana och svarade ”Whatever love means.”

Strömquist undersöker den nutida bilden av kärlek och tvåsamhet, äktenskapets och den sexuella äganderättens historia och de olika roller som kvinnor och män skolas in i när det gäller hur man knyter an till andra människor. Varför finns det så många tv-serier om män som tycker att kvinnor är asjobbiga, men ändå fortsätter att vara tillsammans med dem? Vad är grejen med alla kvinnor som vårdar män? Hur gick det till när ofta flyktiga känslor som förälskelse och attraktion blev det som ska styra hur vi organiserar praktiska saker som boende och ekonomi? Och varför är det så självklart att alla förväntas veta var gränsen går för vad man får och inte får göra med andra personer när man är i ett förhållande?

Prins Charles känsla består av ett antal längre serier som tillsammans bildar en smart, vass och underhållande helhet. Att läsa den är som att lyssna på en kunnig förläsare som både ifrågasätter och drar bitska skämt – helt enkelt den bästa sortens lektion om kärleken som en social ritual. Strömquist har en förmåga att på ett enkelt sätt säga sådant som jag egentligen redan vet men inte riktigt har kunnat formulera. Det beundrar jag, även om det enkla i tilltalet ibland gör att det blir väl plakattydligt.

Antalet skratt en bok orsakar är inte nödvändigtvis världens bästa mått på hur bra den är, men det är sällan jag skrattar rätt ut flera gånger när jag läser, särskilt om jag är ensam hemma och inte har någon att dela det roliga med. Prins Charles känsla skrattade jag mycket åt. (Liksom jag skrattar åt Strömquists repliker i intervjuer, som när hon för några dagar sedan uttryckte en önskan om att döpa om vår kulturminister till ”Blubby”.)

Liv Strömquist kan som sagt vara lite övertydlig och i Prins Charles känsla blir det dessutom ibland plottrigt med alla referenser till olika teoretiker som ska klämmas in i serierutorna, men annars har jag inget att klaga på. Jag vill köra Prins Charles känsla i ansiktet på alla som intresserar sig för kärleken som kulturellt fenomen, eller kanske ännu hellre på dem som tror att de inte gör det.

Read More