Författare nummer två på Bokbussen var Agnes Hellström, som debuterade förra året med Ränderna går aldrig ur. Den utspelar sig på en internatskola i Sigtuna, där Hellström själv har gått. Författare som på ett tydligt sätt har använt mycket av sitt eget liv i romaner brukar vara noga med att framhålla att boken är ett fiktivt verk trots de nära likheterna med verkligheten. Det sade visserligen Hellström också, att Elin i boken inte är hon, men jag tyckte att det var väldigt intressant att hon också tyckte att det var viktigt att markera likheterna: att vem hon är var relevant för bokens trovärdighet. Eftersom internatskolan är en så sluten värld är det viktigt att hon visar att hon verkligen känner till det hon skriver om.

Nu skriver Agnes Hellström på sin andra bok. Det är ingen uppföljare till Ränderna går aldrig ur, men hon utgår fortfarande ”från det jag känner till”. I första boken använde hon jag-form, vilket hon ibland upplevde som begränsande. I andra boken hoppar hon mellan flera karaktärer och tycker att det är både lättare och mycket roligare. Över huvud taget har skrivandet blivit lättare. ”De första 50 sidorna var vedervärdiga”, sade hon om debutromanen. ”De tog lika lång tid att skriva som resten av boken.” Hon berättade också att hon fortfarande skriver väldigt hattigt och ostrukturerat: ”Slutet först och så.”

Flera elever, både gamla och nutida, från skolan i Sigtuna har hört av sig med positiva kommentarer om Ränderna går aldrig ur. Gladast blir hon av nutida elever som känner igen sig och tycker att boken har hjälpt dem för att den visar att det finns ett liv utanför internatbubblan. ”Tio år senare kommer man skratta åt det som verkar viktigt då.”

 

(Jag har tidigare skrivit om Ränderna går aldrig ur här. Det fanns flera saker jag gillade med den, men tyckte att den kunde gå djupare.)