Läsning pågår

Snabbt slukade Vinteräpplen

Det är lustigt, eller sorgligt, vilka fack vi placerar varandra i. Det känns som att i åtminstone varannan text om Josefine Sundströms debutroman Vinteräpplen jag har läst uttrycker skribenten förvåning om vilken sorts bok det är. I en intervju med hennes förläggare erkände även han att när hon kom med sitt manus hade han väntat sig chick lit och inte arbetarlitteratur. Ja, blond och snygg programledare skriver bok, klart att det måste vara fluff…

Sundström har inspirerats av sin egen mammas liv när hon skildrar tre generationer av kvinnor på en ö utanför det lilla samhället Kaskö i Österbotten. Det är Tova, som efter flera års helvete äntligen bryter upp från sin alkoholiserade och misshandlande man. Det är Tovas mor Mari, som fick arbeta hårdast av alla syskon under uppväxten, som fick sluta skolan för att hon ansågs korkad och som blev gravid efter en våldtäkt i tonåren. Och det är mormor Susanna, vars karl sällan var hemma och sedan stack permanent efter sjunde barnet och lämnade henne med allt ansvar.

Kvinnorna i Vinteräpplen är omgivna av svin, vilket bland annat fick en av SvD:s läsare att skriva en sur kommentar om att det är ännu en bok om onda män och kvinnor man ska tycka synd om. (Jag tror åtminstone att det var i SvD:s nätupplaga, men jag lyckas inte hitta den sidan nu.) Den personen hade uppenbarligen inte läst boken, för även om männen är skitstövlar så är kvinnorna inte några perfekta änglar. Tova stannar hos sin man trots att han plågar deras barn. Mari låter sig köras över av alla. Susanna är hård och elak, kanske av rädsla för att förlora den lilla makt hon ändå har. Det är styrkan i Vinteräpplen. Tova och de andra är inte svartvita, de kan vara frusterande och svåra att förstå, men är väldigt mänskliga med alla fel det innebär. Jag tycker också om detaljerna i vardagslivet, inslagen av österbottnisk dialekt i dialogerna och skildringen av kriget, som inte når fram till deras ö men ändå påverkar livet på alla plan – männen som försvinner för alltid eller kommer tillbaka förstörda, klassgränserna som för en stund suddas ut när stadsborna söker skydd på ön.

Språket haltar ibland, när försöken till fina liknelser inte träffar rätt, och berättartekniskt finns det en del brister. Bitar ur Tovas och Maris berättelser avlöser varandra i en jämn ström av elände, utan någon ordentlig dramaturgisk uppbyggnad. Men en stark historia serverad på ett lättläst sätt räcker ändå rätt långt: jag ville inte lägga den ifrån mig.

2 kommentarer

  1. Ika

    Lokalfärg
    Har inte hunnit läsa Vinteräpplen än, men är nyfiken på den. Kanske allra mest för lokalfärgen – hann inte ta färjan över till Eskilsö i somras när jag åt pizza i Kaskö under ett besök i Sydösterbotten, men jag tittade suktande på färjan och ön. I Sverige kanske Vinteräpplen säljer för att Sundström är känd från tv, men här i Österbotten säljer hon nog mest för att hon skriver om Eskilsö, hon som är känd från Sveriges tv och allt.
    Fast Vasabladets recensent invände mot att den innehöll onödiga faktafel som störde lokalfärgen.
    , 14 sep 2010 kl 12:57

  2. Maria

    Intressant…
    …det där med lokalfärgen. Eftersom jag har varit i Kaskö väldigt få gånger och under väldigt kort tid har jag ingen koll på ”felen” och störs därför inte av dem.

    Tror att du har helt rätt om olika anledningar till att bokens läses på olika platser. Inte många svenskar som bryr sig om någon österbottnisk ö, förutom de som har något band dit.

    17 sep 2010 kl 7:41

Kommentera

© 2024 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑