Läsning pågår

Ospännande spänningsroman: Alfahannen

Katarina Wennstams Alfahannen gavs ut vid helt rätt tidpunkt i början av året. Nära debatten om mansgrisighet, sexism och trakasserier inom vissa delar av kulturvärlden kom den, en roman om en filmstjärna som blir svårt misshandlad av en kvinna han har försökt våldta.

Jack Rappe är den snygge skådisen med bad boy-rykte som kommit tillbaka till Sverige efter en tid i Hollywood. Kvinnan som snittar upp honom så att han nästan dör är Emma Wahl, en ung skådespelerska som just gjort sin första roll. Under filminspelningen inledde de något sorts förhållande, där det mesta var på Jacks villkor. Jack är nämligen en skithög som begår sexuella övergrepp på löpande band. Hittills har han kommit undan, men rättegången mot Emma som anklagas för mordförsök drar fram Jacks tidigare jävelskaper i ljuset då Emmas försvar hävdar nödvärn.

Få böcker har gjort mig så förbannad som Wennstams reportageböcker Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman, som handlar om den skuld som läggs på kvinnor som blivit utsatta för sexuella övergrepp och om den vanligtvis felaktiga bilden av våldtäktsmannen som en galning i busken.

Wennstams romaner, hittills tre stycken, handlar också om våld och sexuella övergrepp mot kvinnor. Jag har inte riktigt velat läsa dem, eftersom jag har fått för mig att hon är bättre som journalist än som skönlitterär författare. Att jag nu ändå läste Alfahannen, som för några veckor sedan gavs ut i pocket, ändrade inte på den föreställningen.

För att kallas spänningsroman tycker jag knappt att Alfahannen är spännande alls förrän den i sista delen når fram till rättegången. Där, i ett slutet rum där det inte sker mycket mer än prat, blir den både intressant och griper tag. Wennstam kan sina rättegångar. Något annat hon lyckas väldigt bra med är skildringen av hur de utsatta kvinnorna förhåller sig till det som har hänt. Personporträtten är annars rätt yxiga – varför Emma stannar så länge med Jack görs inte särskilt begripligt – men just det här funkar. Hur de vacklar, undrar om det inte var deras eget fel ändå.

De gillade ju Jack, åtrådde honom, var i vissa fall kära i honom. De följde med honom frivilligt, de ville ha sex med honom. Bara inte på det sättet. Om man alldeles frivilligt tagit av sig sin väldigt korta kjol, så får man väl ta vad som helst som kommer sedan, eller? Inte är det väl en riktig våldtäkt om man var kåt alldeles nyss? Och Jack, som tänder på att tjejen inte vill, ställer sig upp i rättssalen och fäller en replik som ekar av anhörigas försvar av ”schyssta” våldtäktsmisstänkta killar: ser han ut som någon som behöver tvinga sig till sex, eller? Att läsa det väcker samma hjälplösa ilska som Wennstams reportage gjorde när jag läste dem för flera år sedan.

Wennstam har ett viktigt ärende. Problemet är bara att det är så tydligt att vissa stycken skulle passa bättre i en debattartikel än i en roman. Budskapet går ut över berättandet.

2 kommentarer

  1. Ika

    Låter som Smuts
    Jag läste författarens första deckare, Smuts, för snart tre år sedan, och har inte varit inspirerad att läsa fler. Redan i den första deckaren var det uppenbart att för Wennstam är det inte läsupplevelsen och den litterära berättelsen som är viktig, utan hennes budskap. Jag är tyvärr en för kräsen läsare för att uppskatta den sortens böcker, även om jag skriver under på hennes budskap. Då läser jag hellre hennes reportageböcker.

    26 okt 2010 kl 13:47

  2. Maria

    Ika
    Samma här. Det blir inga fler Wennstam-romaner för mig.
    26 okt 2010 kl 13:47

Lämna ett svar till Maria Avbryt svar

© 2024 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑