”Han står vid fönstret med de grova händerna tryggt i byxfickorna och blinkar ut mot gårdsplanfyrkanten med smaken av snöblandat regn på tungan. Det är en sur smak, förpestad av föroreningarna som hänger i låga byar över hustaken, i svällande, gråsvarta moln, och han öppnar munnen. Tungan har fastnat i gommen och det torra ljudet lägger sig över orden då han talar.”

Min vana trogen har jag haft Johanna Holmströms senaste novellsamling Camera Obscura lånad fånigt länge innan jag har börjat läsa den. Det här kommer att bli bra, det är jag säker på. Hennes ord lägger sig tätt omkring mig som en filt, regnet utanför tonar bort och ersätts av det sura regnet på tungan.