Författarna och kritiken

På kritikseminariet på litteratursociologin, som jag säkert redan har nämnt några gånger, berättade Ola Larsmo och Cecilia Davidsson om hur de som författare förhåller sig till kritik. Ingen av dem läser recensioner av de egna böckerna ingående eller försöker lära sig av dem. Davidsson kastar istället ett öga på recensionerna för att uppfatta huvuddragen i dem, men läser inte noga. Istället klipper hon ut dem och stoppar i en pärm som hon sällan tittar i. Larsmo sade att hans överlevnads-mekanism är att glömma bort recensionerna. Läsa dem och sedan låta dem falla ur minnet.

Båda sade att många författare tycker att det blir jobbigare och jobbigare att läsa kritik med tiden. En del slutar helt, antingen för att inte göra sig illa eller för att de inte bryr sig. Davidsson trodde att det, alltså att sluta läsa kritik för att den gör ont, särskilt gäller författare som har fått uppleva att bli avfärdade för samma saker som de tidigare hyllats för – vilket ju är förståeligt.

Det förvånade mig lite att många författare tycker att kritiken blir svårare att hantera ju längre tiden går. Jag vet inte riktigt varför, jag hade kanske förväntat mig att de skulle säga att man vänjer sig. Det var helt klart ett intressant samtal att lyssna på.