Och hon reser sig och hämtar ett stearinljus, sedan ett till och ännu ett, tills hon sitter vid köksbordet omgiven av ett hav av fladdrande lågor.
Om det finns andar i närheten är lågan orolig, tänker hon, och betraktar de ryckande, dansande pelarna av ljus.
Här finns inget annat än andar.
Om morgnarna stryker en hand över hennes urblekta spetsgardin och sätter den i stilla gungning. Ett kallt drag går genom rummet. Hon brukar ligga vaken och betrakta det svajande tyget, fingrarnas tydliga dans över blommönstret, och sedan andas in den kalla fläcken som alltid vid den tidpunkten befinner sig framför hennes kudde.
Kommer du nu, far? frågar hon med luften hon andas ut.

– Mer ur Johanna Holmströms Camera Obscura