Det är inte ofta jag läser en bok som jag inte visste något alls om innan, men i söndags nappade jag åt mig Besinningens sår ur en hylla med nyheter på jobbet och läste den på lunchen och på tåget hem. Innan hade jag varken hört talas om den eller författaren. Det var nog omslaget som lockade.

Besinningens sår, frilansskribenten Catharina Bergstens debutbok, är en kort och stram roman om vuxna syskon som träffar sin döende far. Han försvann ur deras liv för många år sedan och återföreningen är obekväm. Dottern Liv vill ha en förklaring och svar på 30 år av frågor, men fadern pratar mest väder och obetydligheter. Sonen Marcus påstår att han inte förväntar sig något och är därför på bättre humör, men hans fasad spricker sedan sönder. Deras möten är väl skildrade och väldigt smärtsamma, för alla vill de ha något som de andra inte verkar kunna ge. De sitter där och hoppas, brottas med krocken mellan förväntningar och verklighet. Men allt är inte som det verkar. Bergsten fogar in några tillbakablickar som ger familjens historia fler intressanta dimensioner och på slutet kommer en oväntad vändning.

Vad som tyvärr sänker det hela är att dialogen inte ger ett särskilt naturligt intryck, vilket är ett stort problem när en stor del av texten utgörs av just dialog. Ibland stannade jag till och med upp i läsningen och blängde irriterat på orden. Jo, faktiskt. Hade jag inte varit i en tågvagn hade jag säkert utbrustit ”Men vem pratar sådär egentligen?” också.

En av replikerna som orsakade en sådan reaktion var ”Ingen vill mig väl känns det som. Jag lever i en mardröm och nu sitter du här och strör salt i såren.” Det känns så stelt och skrivet. När Liv blir frågad om hur hennes jobb är svarar hon ”Oftast väldigt tillfredsställande.” Skrivet och livlöst.

(Scriptum, 2010)