Tystnad

Läsning pågår

Språk man märker

Det bästa språket är det som inte märks. Jag minns inte vem som sade det och när, men jag tror att det kan ha varit i en diskussion på en e-postlista om vad som är ”bra språk” eller vilka författares språk man föredrar. Hur som helst har påståendet hängt sig kvar. Även om det bara är halva sanningen (några av de författare jag tycker mest om, som Jeanette Winterson, har ju ett språk som verkligen märks) så är det en bra poäng.

Påståendet om att bra språk inte märks dök upp i tankarna när jag läste Justin Cronins finfina postapokalyptiska roman The Passage över julen. Några gånger stannade jag upp och läste om en mening eller stycke som var extra snyggt, men på större delen av resan genom 770 sidor reagerade jag inte på språket. Det var där och gjorde sitt jobb utan att någonsin hindra. Flyt, helt enkelt.

Nyligen stötte jag också på raka motsatsen. På jobbet fick jag syn på Sofi Fahrmans andra roman Elsas värld och läste några sidor på rasten. Den första, Elsas mode, hade minst sagt en del litterära brister men den var åtminstone underhållande. Samma underhållning hoppades jag på nu, men efter kanske fyra sidor konstaterade jag att nej, jag orkar faktiskt inte vada igenom det här osmidiga hopkoket av bokstäver för att få fnissa lite. Det är inte värt det. Här märktes språket tydligt och på alldeles fel sätt: hafsigt och trögt att ta sig igenom.

(Skönt att vara tillbaka i civilisationen med bredband, förresten. Satt med världens segmodem över julen och att posta det där God jul-inlägget tog en halv evighet. Bloggabstinens!)

2 kommentarer

  1. Jessica (ord och inga visor)

    26 juni 2011 at 15:02

    välkommen tillbaka
    Vad fint att du är tillbaka. Jag är sugen på the passage men väntar nog tills den kommer på svenska. Men det jag ville skriva var att det där med språket är väldigt intressant. Jag skriver nog omkom syn på saken i bloggen senare!
    30 dec 2010 kl 13:49

  2. En boks melodi
    Håller verkligen med om att författares litterära språkstil är viktigt, t om avgörande för om man fortsätter att läsa eller ger upp. Spelar ingen roll vad det är för typ av litteratur egentligen. Det måste finnas ett flyt i texten, en slags melodi, litegrann av ett litterärt ”gyllene snitt”!
    02 jan 2011 kl 8:48

Kommentera

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑