Helsingforstjejen Alva tvingar sig själv att minnas allt hon ser. När hon kommer hem spelar hon upp det igen, vilka hon såg på vägen och vad de gjorde. Hon löptränar för att orka fly undan om något händer. Vem hon är rädd för minns hon inte, men hon vet att förr eller senare kommer någon efter henne. Skolkamraten Joel spanar på den rosahåriga, Converseklädda Alva på avstånd. När han äntligen ska fika med henne en kväll försvinner hon istället med en kille i skinnrock. Joel följer dem, anar oråd – har killen svans? – och smyger efter ända ner i en förfallen, underjordisk stad.

Underfors är platsen dit troll, rån och andra varelser från skogar och berg har tagit tillflykt då människorna har brett ut sig överallt. Alva hör också dit, men kastades som liten upp i människornas värld för att skyddas när stridigheter utbröt. Alva minns mer och mer av vem hon är och vilka förmågor hon har, men det går långsamt och så länge hon inte minns tillräckligt blir hon lurad och utnyttjad vilket leder till att en farlig kraft släpps lös.

Jag tycker mycket om mixen av nutid och folktrons varelser, från luriga skogsrån till vildsinta bäckahästar. Mer nordisk folktro i fantasyn, tack! Och skildringen av Underfors är mörk med glittrande prickar av ljus, stämningsfull och tung som om själva mörkret trycker sig mot en när man läser. De som bor där hör inte hemma, men de har ingen annanstans att ta vägen. Berättelser om magiska varelser som trängts undan av människor är inte helt ovanliga, men den här, där de som borde finnas bland bäckar och trädstammar istället bor i en enorm grotta, är en av de mer minnesvärda. Minnesvärda är också de trådar som Maria Turtschaninoffs har spunnit kring Alvas förflutna och andras strävan efter rikedom och makt, liksom vänskapen som utvecklas mellan Alva och Joel.

När Alva, Joel och Nide (skinnrock-trollet) lämnar Underfors och ger sig ut på en resa genom Finland dalar mitt intresse lite, trots att det är spännande. Jag minns lite samma mönster från Turtschaninoffs förra roman Arra, som också hade sin svagaste punkt i det mer fartfyllda slutet. Det är miljöerna, stämningen och karaktärsskildringen som har fastnat i mig när det gäller Underfors, inte äventyret.

(Söderströms, 2010)