Jag bröt läsdöden försiktigt med en barnbok: nyutkomna Odd och frostjättarna av Neil Gaiman, ett snabbläst äventyr där vintern aldrig verkar ta slut. Den handlar om Odd, en tolvårig vikingapojke med skadat ben, som bor i en by där våren dröjer och folk börjar gå varandra ordentligt på nerverna. Han rymmer hemifrån och i skogen möter han ett gäng talande djur, som visar sig vara asagudarna Oden, Tor och Loke.

List är vapnet i Odd och frostjättarna. Den annars så lurige Loke blev själv lurad i en av de otaliga konflikterna mellan asar och jättar, vilket ledde till att en frostjätte tog över Asgård och de nämnda gudatrion förvandlades till djur och slängdes in i människornas värld. När Odd sedan ger sig på frostjätten är det med genomtänkta ord, liksom Oden listigt puttat Odd i rätt riktning utan att pojken riktigt märkte det.

Odd är en löst skissad filur, främst karakteriserad av ett irriterande leende. Varför gudarna så villigt följer honom i hans snabba beslut att hjälpa dem återerövra Asgård är lite svårt att greppa. Men det är sagan och mytens regler som gäller och enligt dem kan även – eller kanske i synnerhet – halta småpojkar utmanövrera mäktiga jättar. Gaiman tar ner gudarna på jorden lite extra genom att skildra deras situation som ganska sorglig. När ordningen är återställd festar de vidare som förut och det är som upplagt för nya dumheter. Gudinnan Freja kommenterar: ”Han lär sig inte. Det gör ingen av dem. Och de förändras inte heller. De kan inte.”

Ganska sorglig är också uppdelningen i härjande män och huvudskakande kvinnor. Gaiman är inte okritisk till den, inte alls, men bara att han använder den så genomgående är ganska tröttsamt. I människornas by ägnar sig karlarna åt att slåss, fjärta, sjunga och sova, medan kvinnorna skakar på huvudena och syr och lappar, liksom Freja får lappa ihop den klantiga gudatrion när de återvänder till Asgård. En strävan efter skönhet är en återkommande drivkraft bland flera av bokens figurer av hankön, och kvinnlighetens roll är främst att stå för skönheten som både män, jättar och gudar tappar alla hjärnceller för att komma åt.

När jag började skriva den här texten var jag inte säker på om jag egentligen hade något mer att säga om boken än att jag gillade den. Knappt en halvtimmes underhållande äventyr med trevlig användning av mytologi, men sedan då? Uppenbarligen hade jag något mer att säga, vilket får tala till bokens fördel, trots vissa invändningar. Den är så kort, lättläst och till synes enkel, men Gaiman har lyckats knöla in väldigt mycket mellan dess få rader.

Och Odd då? Har han lärt sig något, har han förändrats annat än på ytan? Jag vet inte riktigt. Jag får inte lära känna honom tillräckligt för att avgöra det, men åtminstone verkar han inte vilja bli en av männen i byn som fjärtar och slåss.

(Bonnier Carlsen, januari 2011)