Någon gång förra året såg jag en diskussion på en e-postlista om vilken ordning novellerna borde ha i en novellsamling. Jag deltog inte själv, men minns att jag tyckte att den som ansåg att bästa novellen borde vara först hade alldeles fel. Jag blev påmind om detta igår, när jag och en kompis diskuterade John Ajvide Lindqvist och kom in på hans novellsamling Pappersväggar. I den finns en lång novell, ”Gräns”, som vi båda tyckte var den bästa texten i samlingen och att den ligger först gav resten av läsningen den lite tråkiga känslan av att inget levde upp till förväntningarna som den första novellen skapade, trots att det är en mycket läsvärd samling överlag. (Sedan är det självklart inte så att det alltid finns någon novell som ”alla” tycker mest om, men i fallet Pappersväggar har jag fått intrycket av att det är ”Gräns” som hålls högst av de flesta.)

Att lägga det starkaste kortet först är ett bra sätt att få läsaren intresserad av att läsa vidare, men det är också ett upplägg som lätt leder till besvikelse.