Läsning pågår

Skräckfilmspoesi

Poesi och skräckfilm är inte två former av kultur som ofta förekommer i samma tanke, men i Vid mardrömmens mål utforskar Leif Holmstrand skräckfilm i poesins form. Han återberättar filmer och valda scener genom att koncentrera dem till poetiska bilder.

Nedåt far jag,
uppochnervänd ser jag
ögonblick som stålblänk knycka bort i vassen
och små fötter sparkande, plötsligt torrskodda,
ilskna ovan glas.

Tillsammans bildar de en provkarta över återkommande skräckfilmsmotiv, som de onda barnen, monstren, det groteska moderskapet, (den kvinnliga) sexualiteten som ska bestraffas. I centrum står människokroppen som kan invaderas och intas, slitas sönder och förvandlas.

Ändå kan man återfödas som fullständig,
som vuxen och färdig i uppföljaren till livet,
med illusionen om kroppens helhet och odelbarhet
återupprättad
för en tid.

En del av texterna är mer åt det essäistiska hållet där Holmstrand kort analyserar ämnen som skräckfilmens vilja att bevara status quo.

Vid mardrömmens mål är antagligen lättare att ta till sig om man är en större konsument av skräckfilm än jag är – jag föredrar vanligtvis min skräck i bokform. En del känner jag igen, men ofta vänder jag mig till nätet för att bättre förstå vilka filmer han skriver om.

Jag ska inte påstå att alla texter gav mig något – de fragment som mest återberättar utan att varken klä i poetisk dräkt eller göra mycket till analys känns inte särskilt meningsfulla – men tillräckligt många gjorde det för att jag ska finna samlingen intressant och värd att bläddra i igen. Ibland lyser den, som i det stycke jag har citerat förut:

Fysiska eller språkliga delar, ”fragment”, ”celler”. Collage som falsk vittnesbörd. […] Historien, det döda, åberopas. Fragmenten är kanske snarast ett damm som strösslas över osynliga spöken för att påvisa deras yta. Tricket: genom att kalla en liten text ”fragment” framstår man som nekromantiker. Men alltid, alltid blockerar en ofrånkomlig spegel det frambesvärjda.

(Albert Bonniers, 2010.)

2 kommentarer

  1. Bokomaten

    Snurrigt!
    Vilken underligt rolig idé ändå, men så konstigt att man måste läsa två gånger för att faktiskt tro på det. Poesi om skräckfilm??? Tja, man ska ju skriva om det som påverkar en, sina känslor och vad som har stor betydelse för en själv.. Men ändå.=) Snurrigt och kul, även om det kanske inte var tanken?

    21 feb 2011 kl 13:04

  2. Maria

    Bokomaten
    Även om det finns humor i den också, var nog det främsta syftet inte att det skulle vara kul. Men intressant var det definitivt. :)

    24 feb 2011 kl 10:07

Lämna ett svar till Maria Avbryt svar

© 2024 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑