Läsning pågår

En till en början irriterande promenad i Dalby Hage

Det stör mig ibland, det där fragmentariska sättet att skriva. (Jag säger det där för att jag antar att ni vet vad jag menar.) Finfint när det fungerar, men det är lätt hänt att det känns som ett fuskbygge. Som att texten säger ”Titta på mig, jag är så smart och har så mycket mellan raderna. Varsågod, lilla läsare, sätt igång och pussla.” men när pusslet är lagt är det snett och saknar bitar. Istället för att säga något intressant mellan raderna säger texten nästan ingenting alls, den ger bara illusionen av att göra det.

Jag blev rätt skeptisk till Promenaderna i Dalby Hage när jag började läsa den. Det kändes som att den skulle bli ett sånt där fragmentariskt hopkok som är mycket snyggt men ganska tomt. En rad korta stycken som hoppar i tid och rum, visserligen välformulerade men irriterande vaga och utan riktning.

Så blev det inte. Det tar lite för länge (att en roman på 130 sidor tar sådär 50 på sig att bli intressant är inte så lyckat) men efter ett tag står det klart att poeten Hanna Nordenhöks debutroman inte hör till de snygga och substanslösa. Den är snygg och stenhård.

I Promenaderna i Dalby Hage bläddrar en ung kvinna i pärmar som innehåller brev och vykort och andra papper som tecknar en bild av händelser i Lund på 50-talet. Mam, som blir sviken och sjunker. Marta, barnet som hetsar. Nordenhök lyckas genom några utsnitt i tiden berätta om en familj i flera generationer, deras hemligheter och försök att nå varandra, på ett så starkt sätt att jag nu, flera timmar efter att jag läste ut boken, har precis samma klump av obehag blandat med förundran i magen som när jag slog ihop pärmarna.

Det finns ett avsnitt där Marta ser två gestalter i sommarnatten, luddigt ljusa mot mörkret omkring dem. Den bilden tänker jag på när jag vill beskriva vad Promenaderna i Dalby Hage blir efter sin sega start. Mörk och strålande på samma gång.

(Norstedts, februari 2011)

1 kommentar

  1. Pål

    Gillar din beskrivning av en dålig fragmenatisk roman :)
    Hmm, en kort men ”stenhård” bok låter ju bra. Har sett en massa recensioner av den. Får lägga den på minnet. 150 sidor kan man ju klämma någon gång.

    27 mar 2011 kl 23:53

Kommentera

© 2024 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑