Tystnad

Läsning pågår

Fantastik, Murakami och Nebulapriset 1973

Upp till nördkamp!, skriver Anna på Bokstävlarna, angående att Haruki Murakami leder (eller ledde) en liten omröstning ägnade fantastikförfattare, eller snarare sådana som gjort utmärkta saker med ”fantastisk riktning” (vilket är två ganska olika saker). Jag kan inte läsa den bloggposten och sedan se listan utan att tänka på att en av de saker som definierar Nebulapriset för mig är resultaten i romankategorin 1973 och 1986.

År 1973 var Thomas Pynchons Gravity’s Rainbow, David Gerrolds The Man Who Folded Himself, Poul Andersons The People of the Wind och Robert A. Heinleins Time Enough for Love bland de nominerade. Vann gjort Arthur C. Clarkes Rendezvous with Rama. År 1986 fanns bland de nominerade William Gibsons Count Zero, Gene Wolfes Free Live Free, Margaret Atwood The Handmaid’s Tale, Leigh Kennedys The Journal of Nicholas the American och James Morrows This is the Way the World Ends. Vann gjorde Orson Scott Cards Speaker for the Dead. Det spelar mindre roll att Atwood och Pynchon är lysande författare, vida överlägsna Card och Clarke: de hör inte till oss.

Bland fantastikläsare finns ofta två motstridiga krafter när det gäller författare utifrån som kanske, eller kanske inte, rör sig in på territoriet. Den ena försöker annektera författare och göra dem till en del av traditionen, för att därmed tillgöra sig det kulturella kapital som följer med dem. Den andra värderar genrens sammanhållning, och betraktar skeptiskt allt som riskerar att luckra upp gränserna.

Nu är det förstås inte nödvändigtvis så att Bokstävlarnas blogginlägg bör (som här är en utgångspunkt för reflektion snarare än någonting att gå i polemik mot) betraktas som en del i det, utan snarare som ”alltså, jag gillar Murakami, men står han inte i fel fack här nu?”. Men fantastik är en bred och och inte sällan olika definierad term: den kan när den är på det humöret öppna sin famn för mycket. Jag ser inte varför den skulle vara så kall mot Murakami.

I grund och botten finns det förstås en poäng i att poängen med termer försvinner om man använder dem för brett: fantastik bör trots allt vara ett värdeneutralt ord, och inte någonting vi vill tillskriva eller skydda en bok från bara för att vi tycker om den. Men vill man ha exakthet och någorlunda skarpa linjer, då är det nog inte bästa ordet att använda.

Och utanför litteraturvetenskapen trivs jag ganska bra med de där uppluckrade gränserna.

8 kommentarer

  1. Jag tycker inte att det är något kanske eller kanske inte om Gravity’s Rainbow eller The Handmaid’s Tale. Båda platsar tryggt inom sf som fältet såg ut vid respektive prisutdelning. Författarens självidentifiering har aldrig varit ett kriterium, och skulle vara en form av intentionellt felslut. Det gör förstås

    För övrigt glömde du att länka till Jo Waltons serie artiklar om Hugon sett i backspegeln från 1953 till 2000. Hon reflekterar framförallt över vilka vinnande och nominerade verk som var dagsländor och vilka som står sig ännu. Jag hoppas att någon lika beläst skribent tar sig en samma uppgift för Nebulan.

    • Fast den diskussionen, som helhet, har väl inte så mycket med det här att göra? Jag pratar inte om priser. Priser är relativt ointressanta, i jämförelse med ghettots förhållande till författare som skriver ungefär samma saker utanför det. Litteraturen är en tradition, trots allt.

      Annars, jo, författarens självidentifiering är inte och bör inte vara ett kriterium, och jag håller med dig om Grativty’s Rainbow och The Handmaid’s Tale. Det är väl mer ur ett paratextuellt perspektiv som de inte skulle vara sf.

      //JJ

  2. Alltså. Jag både håller med dig och Anna. Å ena sidan TYCKER jag att det är rimligt att ett pris som ska gå till en ”fantastisk” författare – problematiskt och vitt begrepp, I know – åtminstone ska erkänna genren som han/hon verkar i. Och det finns ju många fantastiska (hehe) författarskap som skulle förtjäna lite cred och uppmuntran. Å andra sidan: varför begränsa fantastikbegreppet till de författare som själva erkänner genren? Och, som du säger: det råder ju inga tvivel om att t ex Atwood skrivit flera SF-romaner, oavsett vad hon själv säger om saken. Rushdies senaste är, om jag förstått saken rätt, lätt SF/dystopidoftande och författaren har (källa: Elizabeth Hands Twitter) bestämt förnekat att det rör sig om genrelitteratur (gud vad jag hatar det ordet egentligen!). Snårigt, det här. Jag tycker dock inte att Murakami känns helt klockren här, även om han är långtifrån främmande till det fantastiska och övernaturliga. Helst hade jag röstat på Hand, men nu får det nog bli Dan Simmons istället. Eller kanske, faktiskt, Atwood ändå. Serves her right. ;)

    Vi får diskutera vidare när vi ses helt enkelt! :) Kul med ny blogg btw, har lagt till bland mina länkar.

    • Fast ”inom litteraturen har producerat det utmärktaste i fantastisk riktning”, som bokhandeln formulrerar det i sin omröstning, är inte detsamma som att (primärt) vara en fantastikförfattare. Det är två ganska olika saker, faktiskt.

      Jag tycker det blir problematiskt om man inte vill erkänna någonting som god science fiction (för att ta ett exempel) på grund av författarens inställning till genren – inte skall man väl låta upphovsmannens njugga syn styra ens egna litteraturbegrepp?

      //JJ

  3. Oj, sorry, trodde du var Maria. Ta till dig allt utom sista stycker som kanske ter sig lite förvirrande. :)

  4. Skulle vara en fin look, tror jag! ;)

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

© 2014 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑