Årets händelse i den svenska bokvärlden är att det skall komma en svensk översättning av Aristoteles Retoriken. Åtminstone hoppas jag att det blir årets händelse, och inte nästa års: tanken är att ge ut den i höst, men risken finns att det blir i vår istället. Det här är, om ni inte förstått det, en sådan där riktigt stor sak – åtminstone i vissa kretsar.

Igår var översättaren Johanna Akujärvi i Uppsala för ett seminarium med retorikvetare och en och annan grecist. Diskussionen rörde huvudsakligen ett av översättarens klassiska problem, där ett ord i källspråket i målspråket närmast motsvaras av begrepp som är mer, eller mindre, specifika. Under gårdagen avhandlas grekiskans πίστις (övertygelse, övertalning eller övertygelsemedel? Svenskan skulle uppenbarligen behöva etablera termen övertygeri, som någon påpekade) och relaterade former – övertyga(s) eller övertala(s), övertalande eller övertygande? ne.se definierar ”övertyga” som ”få (ngn) att betrakta som sanning med avs. på påstående e.d. som man själv håller för sant” och ”övertala” som ”med hjälp av argument få (ngn) att gå med på visst handlande”. Övertygande har både en klang av uppriktighet som övertalande saknar och ett annat djup. Den som är övertygad om någonting förblir rimligtvis så tills goda argument har presenterats för motsatsen. Den som övertalas behöver, däremot, så att säga egentligen inte ha blivit övertygad. Vad man än väljer (det ena eller det andra, eller rentav båda) blir konnotationerna annorlunda på svenska än på grekiska. Ibland kan man utifrån kontexten avgöra vilket alternativ som är rimligt. Ibland kan man det inte – och ibland är ett sådant stycke någonstans där det spelar roll, därför att Aristoteles Retoriken kommer att citeras om och om igen i samtal och texter om vad retorik egentligen är. Konsten att övertala är inte detsamma som konsten att övertyga.

Vad resultatet än blir skall det bli fantastiskt spännande att läsa det.

Och så vet ni vad årets julklapp är.