”The soft black talc blew through the streets like liquid squid ink uncoiling along a sea floor and the cold crept down and the dark came early and the scavengers passing down the steep canyons with their torches trod silky holes in the drifted ash that closed behind them silently as eyes.”
När jag såg The Road i vintras lämnade sambon soffan efter kanske en halvtimme. Jag minns inte vad han gav för anledning. Kanske var det för grått. Själv låg jag kvar i soffan, nästan andlös, och tänkte att om filmen påverkar mig så här måste jag fan läsa boken också.
I Cormac McCarthys The Road (Vägen på svenska) verkar världen i stort sett ha gått under. Man får inte veta vad som har hänt, men allt är täckt av aska och inget växer, knappt något lever. De få människor som finns kvar gömmer sig i förfallna byggnader eller drar längs vägarna och söker något att äta, vad som helst som går att äta.
Flera år efter katastrofen vandrar en man och hans son söderut genom det döda landet, eftersom mannen är säker på att de inte kommer att överleva en vinter till om de inte ger sig av. De har sina få ägodelar i en kundvagn och släpar sig fram över berg och genom tomma städer. De letar efter mat i tomma hus och sedan länge plundrade affärer och gömmer sig för andra människor. De fryser, svälter och blir sjuka, men fortsätter hela tiden vidare utan att veta om om målet de rör sig mot ens är värt att nå.
The Road gräver ett hål i bröstet på mig. Allt är så genomgrått och hopplöst och ändå fortsätter de att försöka. Utöver att hålla sin son vid liv försöker mannen också hålla kvar vid någon sorts mänsklighet, någon sorts moral, trots att världen som var försvinner allt mer ur hans minne. Först försvann tingen, sedan orden för dem. McCarthys avskalat poetiska språk är perfekt för att gestalta liv som har krympt till det mest nödvändiga och samtidigt ge skönhet åt skildringen av den förfallna världen.
Mannen och pojken, båda namnlösa, talar inte särskilt mycket med varandra och när de väl gör det får jag ofta känslan av att de har sagt samma saker till varandra flera gånger förut. Du måste prata med mig. Men vad pratar man om när allt är grått och dött? Den kortfattade dialog som finns är ändå laddad med mening, som när de försöker öppna en lucka i ett hus och pojken är rädd. De har inte ätit på flera dagar.
Papa, the boy said. We should go. Papa.
There’s a reason this is locked.
The boy pulled at his hand. He was almost in tears. Papa? he said.
We’ve got to eat.
I’m not hungry, Papa. I’m not.
”Jag är inte hungrig”, fast han svälter. Så mycket dessa få ord säger om deras relation.
Ni borde läsa.
(2006)
”The Road gräver ett hål i bröstet på mig.”
Verkligen …
Åh, ja, har läst. Blev störtförtjust i McCarthy direkt. The Road var den första bok jag läste av honom, och jag har efter det läst så gott som allt annat han har skrivit. Boken är helt enkelt fenomenal. Borde läsa om den faktiskt.
Och jag känner att jag borde läsa flera böcker av honom. Typ omedelbums, fast så kommer det ju inte bli, för jag har annat att läsa. ;)
Åh, jag håller med om att den verkligen gräver ett hål i en. Så stark. Samma typ av hål fick jag lite av Sigge Eklunds ”Varulvsvalsen” som är skriven på samma typ av korthuggna men starka prosa. Förresten så har jag upptäckt din blogg först nu, och ska genast länka från min blogg så att jag kommer ihåg att läsa den. Kul med ännu en bokblogg att följa. :)
Kul att du har hittat hit. :)
Oj, fast jag fattade inte att det var du, Maria! Vad kul. :D har inte varit inne på unt-bloggen på ett tag, sedan jag läste att du skulle sluta blogga där så det här var ett stort plus verkligen. Förresten så skickade jag ett meddelande till dig via bokbloggar.nu , kan jag ju passa på att skriva här. Ny rss-adress till ord och inga visor :)
Visst är boken bra. Och filmen också, tyckte jag. Jag såg filmen för bara ett par veckor sedan, men läste boken för ett par år sen. Jag hade hört att filmen visst skulle vara något helt annat (ja du vet – inte lika bra, och ändrad handling och bla bla bla), men som jag minns det följde den boken väldigt bra. Fast du som har både bok och film mer aktuellt kan kanske svara mig på om mamman (Julianne Moores roll) verkligen hade så stor roll i boken, för jag minns henne inte alls där.
Annars tycker jag mycket om att boken inte förklarar hur det blivit så där – hur har världen blivit helt förstörd, alla kommunikationsmöjligheter upphört, alla samhällen försvunnen, och alla möjligheter till försörjning och matproduktion blivit omöjliga? Det är nästan outhärdligt (särskilt i boken). Jag är väldigt glad för att det finns ett hopp mot slutet. Att medmänskligheten kan överleva.