Jag läser en samling självbiografiska texter av H.P. Lovecraft och den är oväntat underhållande, särskilt när han skriver om sin barndom och om hur hans intresse både för fantastiken och vetenskapen utvecklades.

Under de följande åren utökade jag mina kunskaper om det övernaturliga genom bröderna Grimms sagor samt Tusen och en natt. Vid fem års ålder gav dessa spekulationer inga större valmöjligheter vad gällde sanningshalt, men Tusen och en natt hade en särskild dragningskraft som gjorde att jag föredrog den. Ett tag samlade jag på orientaliskt barnporslin och objets d’art, kungjorde att jag var en gudfruktig muslim och antog pseudonymen ”Abdul Alhazred.” Mitt första väsentliga yttrande av skeptisk natur kom förmodligen före min femårsdag, då man berättade något som jag faktiskt redan visste: att jultomten var en myt. Detta medgivande fick mig att fråga varför inte också Gud var en myt.

Han gjorde sig minst sagt en aning besvärlig i söndagsskolan, eftersom han både påstod sig vara ”muhammedan” och ifrågasatte Guds existens. Något år senare snöade han in på antiken:

Min pompösa ”bok” Poemata Minora, som jag skrev vid elva års ålder, dedicerades ”Till gudarna, hjältarna och antikens ideal” och malde på i desillusionerade levnadströtta tongångar om sorgen hos hedningen som berövats sin forntida gudavärld.