Gammal UNT-text, den oputsade versionen:

Första sidan i Johanna Thydells Ursäkta att man vill bli lite älskad är som en kommentar till andra ungdomsböcker. ”Jag har väl det egentligen vad man skulle säga rätt bra”, menar berättaren, sjuttonåriga Nora. ”Jag skär mig inte i armarna och jag stoppar inte fingrarna i halsen.” Hon har vänner, hennes föräldrar har det bra tillsammans, ingen missbrukar, ingen närstående har dött och hon har inte blivit utsatt för övergrepp. Hon är alldeles vanlig – och det är det som är problemet.

I jämförelse med populära och självklart lysande bästisen Lisa och smarta kompisen Jossan, en sådan som kommer att ”bli något”, tycker Nora att hon inte har något att komma med. Hon är bra på armbrytning, men hur häftigt är det egentligen? Hon är helt enkelt inte det minsta speciell på något vis.

Ungdomsböcker om svåra frågor är naturligtvis viktiga, och Thydell har tidigare skrivit bland annat om döden i sin omtyckta debutroman I taket lyser stjärnorna, men det är trevligt att läsa om en tonåring vars liv inte är så dramatiskt. ”Vanliga” problem kan vara nog så jobbiga, och Noras värld tippar när Lisa säger upp bekantskapen med henne efter en fest då Nora pratade länge med Lisas pojkvän. Nora tycker att Lisa överreagerar. Hon gjorde ju inget! Men minnesskärva för minnesskärva låter Thydell både läsaren och Nora förstå att det inte var helt oskyldigt, trots att ”inget hände”.

Ursäkta att man vill bli lite älskad är ett fint och nyanserat porträtt av vänskap och bekräftelsebehovets mekanismer. Nora tycker att hon är lagom och tråkig. Ingen ser på henne som de ser på fantastiska Lisa. Men viljan att bli sedd och omtyckt – särskilt av killar, eftersom det är den ultimata bekräftelsen – gör att hon både sviker sig själv och sårar sin omgivning. Hon fejkar åsikter och intressen och stöter på killar hon egentligen inte är intresserad av. Identitetslös, kallar Lisa henne när de grälar. Genom korta bilder av Nora och hennes vänner genom åren nystar Thydell skickligt upp bakgrunden till Noras beteende och mot slutet hejar jag verkligen på henne och hoppas att hon ska lyckas ta sig loss ur den låtsasrelation hon då befinner sig i.

Kanske är det frånvaron av stor dramatik som gör att historien känns seg i mitten. Ett tag står den mest och stampar och det händer inte mycket. Men humorn är alltid närvarande och är som mest slagfärdig i de Noriska ordspråken, där Nora har transformerat vanliga ordspråk till en småcynisk tonårsvardag: ”Man har aldrig roligare än bordet bredvid.”

(Alfabeta, 2010)