För sisådär fem, sex, sju år sedan var den svenska fantasydiskussionen inte fullt lika utspridd; bloggarna hade ännu inte hunnit slå igenom på bred front. Catahya hade ännu inte hunnit blekna till dagens skugga av sitt forna jag, och sidan fungerade som det förmodligen livligaste och viktigaste navet i den svenska fantasydiskussionen. Naturligtvis skulle vi ha koll på vad som skrevs. Min ambition från någon gång mellan kanske 2002, 2003 och fyra, fem år framöver var att läsa all svenskspråkig fantasy som gavs ut. Jag visste vad som fanns och vad som var bra.

Jag är så glad att jag inte har fullt lika god koll längre. 2005 hade det inte hunnit bli riktigt lika populärt att trycka sin egna böcker, så floran tycktes mindre och skarpare; jag läste tillräckligt många mediokra och dåliga ändå. Jag recenserar inte längre litteratur: främst eftersom jag till slut satt och konstruerade recensioner i huvudet medan jag läste, vilket stal en hel del av läsglädjen, men också eftersom det negativt påverkade vad jag valde att läsa. Istället för en gammal Umberto Eco eller Toni Morrison jag inte hunnit med blev det lätt att jag prioriterade någonting nyutgivet, inte lika bra, som annars gärna hade kunnat få vänta fem eller tio år. Eller inte bli läst alls. Ibland vill jag införa ett moratorium på läsning av all skönlitteratur tills böckerna har hunnit bli åtminstone ett årtionde gamla. Känns de fortfarande aktuella är de förmodligen värda att läsa – för min egen skull.

En av mina viktigaste insikter de senaste åren är hur illa jag tycker om att få min läsning styrd. Inte av någon annan, inte av yttre omständigheter och inte ens för att jag i förväg har bestämt mig för det: jag har till och med nästan helt slutat att vara med i bokcirklar, eftersom det känns tråkigare att läsa när jag känner att jag läser för bokcirkeln. Visst kan jag dyka upp om det råkar sammanfalla med läslusten, eller om jag nyligen har läst boken, men inte annars. Det enda som egentligen är kvar är det faktum att jag arrangerar sf-kongresser och känner att jag borde ha läst in mig på de hedersgästers jag själv har varit med att bjuda in författarskap, trots att jag kanske bara läst något eller några enstaka verk av dem tidigare. Till Åcon har vi bjudit in Cat Valente. Hon är riktigt bra, en författare jag verkligen tycker om. Likväl kommer det någonstans att ta emot när jag sätter mig ned för att läsa de av hennes böcker jag inte har läst. Som om jag inte riktigt hade valt det själv.