I den tysta minuten mellan av Viveca Sjögren:
Torvi har den på sig i skolan, sorgen, och upptäcker att den är användbar. Lärarna tycker synd om honom, och blir extra snälla och bland kompisarna får han stjärnstatus. Några dagar bara, men ändå; de ger honom Pokémonkort och cirklar runt honom, blir plötsligt som bästisar. Någon av dem vet hur det är att mista en farfar, en har en död pappa och en har en överkörd katt. Men längst in bär Torvi en hemsk hemlighet. […] Att minnet av farfar bara består av en gestalt i motljus vid ett köksbord. För att gottgöra farfar ser Torvi till att vara ledsen riktigt länge. Att vara ledsen är ganska skönt. Livet är annorlunda när man har sorg. Stiligt, på något sätt.
Himlen börjar här av Jandy Nelson:
Medan jag går under redwoodträden och skorna blir alldeles genomblöta funderar jag på varför sörjande människor ens bryr sig om att bära svarta kläder, när sorgen själv är en så omisskännlig klädsel. Den ende som inte tycktes märka någonting idag – utom Rachel, och hon räknas inte – var den nye killen. För honom kommer jag alltid att vara den här nya, systerlösa personen.
Gillar skarpt framför det andra citatet. Nästan så jag blir sugen på att läsa boken, bara på grund av det. Starkt språk.
Den är väldigt bra. Dessutom bör man läsa en ungdomsbok med rosa omslag då och då. ;)
Fantastiskt fina citat, gillar också speciellt det första.