Läsning pågår

Bland spöken och alligatorer

I somras läste jag Karen Russells novellsamling St Lucy’s Home for Girls Raised by Wolves och twittrade entusiastiskt om den, men någon längre text blev det inte. Det är på tiden nu, eftersom det kan ha varit upptäckten av en ny favorit.

I Karen Russells texter finns flickor som brottas med alligatorer, pojkar som på nätterna dyker bland gamla båtar för att hitta sin systers spöke, ett läger för barn med udda sömnsvårigheter och flickor som har uppfostrats av vargar, för att nämna några. Där finns vackert språk, en mörk humor och de mest underbara infall. Men precis som för In Another Library räckte det inte riktigt för mig. Trots alla bra kvaliteter gjorde bristen på en berättelse att flera av novellerna till slut kändes som ett ”jaha”.

Det är inte så att jag kräver att alla noveller ska ha en tydlig början, mitt och slut, jag har inget emot luddighet, men precis som när jag har läst Kelly Link eller Aimee Bender – som jag också tycker mycket om – känner jag ibland att ”men vad fan, kan du inte berätta en ordentlig historia någon gång? En, snälla?” Det är lite som att äta en färgglad bakelse istället för rejäl mat till middag. Visst såg den hemskt fin ut och visst var den god, men inte fan blev man mätt.

Den mest minnesvärda novellen i samlingen var ”Ava Wrestles the Alligator”, om en flicka och hennes spökbesatta syster i Floridas träskmarker. Den hade tyngd och en väldigt creepy stämning, som gjorde att även om resten av novellerna hade varit skit hade jag varit beredd att hojta att jag älskar Karen Russell. Just den novellen har Russell sedan utvecklat till en roman, Swamplandia!, och jag är himla glad att hon gjorde det.

Swamplandia! är en nöjespark i förfall. Turister brukade komma för att titta på alligatorerna och se familjen Bigtree brottas med dem i shower som var om inte spektakulära så i alla fall kittlande på grund av faran. Stjärnan var modern Hilola, men efter hennes död faller både familjen och parken samman. Pappa Bigtree håller envist kvar vid drömmen om att kunna fortsätta. Brodern Kiwi vill bort, han vill leva på fastlandet och plugga på universitetet, medan systern Osceola pratar med spöken och försvinner ut i träskmarken på nätterna för att träffa sina ”pojkvänner”. Det är Ava, yngst i familjen, som fortsätter att ta hand om alligatorerna.

När Kiwi har stuckit och fadern åker iväg på en av sina långa affärsresor blir Ava och Ossie ensamma kvar i den folktomma parken. Ossie rymmer och Ava ger sig av ut i träsket för att hitta henne. Likt en mytisk hjälte söker hon sig ner i underjorden för att rädda en älskad, men det blir ingen välordnad hero’s journey. Liksom flera novellerna i St Lucy’s… rör sig Swamplandia! i gränsland, mellan vad som är verkligt och inte, mellan att vara barn och vuxen. Den handlar om att växa upp och inse att verkligheten inte är som man trodde, att ens berättelse har stora hål. Att ens föräldrar kanske bara är vanliga människor och att de saker som är viktiga för en själv kanske inte betyder ett dugg för omvärlden. Medlemmarna i familjen Bigtree är allihopa fast i varsin drömvärld som det är smärtsamt att ryckas ut ur och farligt att stanna i.

Swamplandia! växlar mellan systrarna i träsket och Kiwi som har fått jobb på en konkurrerade nöjespark nära staden. Kiwis förvirrade möte med det vanliga samhället gör mycket för att visa vilken bisarr uppväxt syskonen har haft, men det är träsket som drar i mig mest och jag blir nästan irriterad när det växlar till Kiwis kapitel igen. Russell laddar träskmarken så att den framstår nästan som en annan värld, en främmande planet av vatten och oändligt gräs, ett gotiskt slott av träd och skränande fåglar.

Our eyes met. I looked up, still swaying from my fistfuls of the stolen dress. What I saw inside them was all landscape: no pupil or colored hoop of iris but the great swamp – the islands, the saw-grass prairies. Long grasses seemed to push onward for miles inside the depths of her eyes. Inside each oval I saw a world of saw grass and no people. Believe me – I know how that must sound. But I stood there and I watched as feathery clouds blew from her left eye behind the bridge of her nose and appeared again in her right socket. I saw a nothing that rolled forward forcefully forever. There was nobody in the ether of either white sky.
I heard the wind on the pond all around us, a deep clay smell rising from her skin. When she blinked again, her eyes looked black and oily, ordinary. For years I’ve wondered if this person I met was only a woman.

Swamplandia! är både sorglig och rolig, drömsk och hemsk. Jag hoppas på fler böcker av Karen Russell.

10 kommentarer

  1. Anna

    Den här måste jag läsa. Tyckte novellen var riktigt bra, och det låter ju som om boken är ännu bättre. :)

    • Maria

      Ja, do it!

  2. Emanuel Almroth

    Verkar vara en riktigt mysig och fantasifull bok!

    • Maria

      Fantasifull, ja. :) Mysig, nej. Den är rätt hemskt. ;)

  3. Olivia

    Jag läste den förra veckan, och tyckte mycket om den.

    • Maria

      Vad kul. :) Har inte direkt sett något om Russell bland bloggarna jag läser så det är kul att det är någon annan har upptäckt henne också.

  4. ica

    När jag såg din inläggstitel var jag övertygad om att du skulle skriva om ”The name of the Star” av Maureen Johnson.

    Boken verkar ha ett intressant språk!

    • Maria

      Hehe, den känner jag inte till.

  5. Catacombkitten

    Oh, verkar intressant med alligatorbrottning och spöken, gillar omslaget också. :)

    • Maria

      Ja, jag gillar också omslaget. Lite lagom quirky.

Kommentera

© 2024 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑