Ni är rimligtvis någorlunda belästa och kulturellt bevandrade människor, så förhoppningsvis vet ni redan att Tove Jansson är en av de skickligaste författarna som någonsin har skrivit på svenska. Det märks inte bara i hennes Muminböcker; även en novellsamling som Lyssnerskan är väl värd att läsa och det här inlägget kunde lika gärna handla om ”Ekorren”. Men det gör det inte. Istället handlar det om hemulen som älskar tystnad och bara vill pensioneras och få lugn och ro utan att någon förstår honom. Det skulle kunna handla om ”Filifjonkan som trodde på katastrofer” också. Men vi skall inte underskatta identfikationens makt: jag känner så för hemulen som bara vill ha tyst omkring sig på ett sätt som sällan gör med fiktiva personer.

Tove Janssons Muminfigurer lyckas på samma gång var karikatyrer och fullblodiga personer, originella samtidigt som de bygger på enstaka drag. De är annorlunda men samtidigt ack så mänskliga.

I morgon, tänkte hemulen, i morgon ska jag säga dem att de kan få skratta och kanske gnola lite om det känns så. Men inte mera. Absolut inte mera.

Det finns en säkerhet i berättandet, en känsla av att varje ord står precis där det skall vara. Kanske är det faktiskt så. Det är definitivt bra nog.