Nyligen offentliggjordes årets nominerade romaner till årets Arthur C. Clarke-pris, det mest prestigefyllda brittiska science fiction-litteraturpriset. Åtminstone i engelskspråkiga sf-kretsar har de senaste dagarans stora samtalsämne varit att Chris Priest verkligen inte håller med. Eller kanske snarare hur han verkligen inte håller med. Jag är egentligen ingen stor fan av sågningar, men jag har väldigt svårt att inte känna sympati för någon som tycker att ”Have we lived and fought in vain?” är ett rimligt sätt att uttrycka sig när en roman med tråkiga stilistiska drag blir nominerad till ett litterärt pris. Som Cat Valente skriver:
Someone has to move the Overton Window ever so slightly toward high art. High art gets crapped on all the time, and even the phrase is basically a self-reflexive accusation/admission of elitism. But things get shitty, Sturgeon’s Law applies, the center cannot hold, and very occasionally, as high-maintenance lunch-to-literature conversion machines, we need Mommy and Daddy to not be proud of us to spur us on to write better books, to synthesize the high and the popular a little better every time. You will find a thousand authors arguing that what is popular is ipso facto good and anyone who says otherwise is a pseudo-intellectual heel. One guy should be able to say the opposite.
Jag tror att hela dagens ranson av självbehärskning kan ha gått åt till att inte döpa det här inlägget till ”Flow My Tears, the Priest Said”.
//JJ